När världen tystnar

20 ~ Utan plan

"Jag tror det", svarar Wilma och sätter sig ner på backen. Hon ställer ifrån sig den tunga korgen. "En kompis till mig varnade för det här, hon berättade att folk sköt varandra. Jag visste inte om det var sant eller inte. Bilen bara for rakt in i husväggen, full gas. Säkert fulltankad med gasbränsle, annars hade den inte exploderat sådär. Pappa snackade något om det för länge sen. Har du också vapen?" Wilma svamlar utan att märka det. Hon slänger ur sig frågan utan att reflektera över den.

"Nej det har jag inte", svarar Theo och sätter sig ner bredvid henne. En fiskmås skränar i luften ovanför dem. I några buskar på andra sidan vägen prasslar en plastkasse som fastnat i grenarna. Annars är det tyst och tomt. Förmodligen har ingen jobbat i det här industriområdet på flera år, det ser ut att ha stått övergivet länge.  Kanske har det utvecklats till ett av alla områden där kriminell verksamhet håller till, allt från knarksmuggling till gänguppgörelser som slutar med mord.

Wilma säger inget mer. Theo verkar vara en oskyldig typ, hela hans kroppsspråk avslöjar en själ utan kämparglöd, krossad och på väg att förtvinas. Hon ser sig om, låter blicken vandra från ett plåtslageri till något slags snickeri. Utanför snickeriet står stora rostiga maskiner bland ett hav av plankor och träkubbar. Hon tycker sig se en skugga innanför fönstret på plåtslageriet men konstaterar att de bara är en gardin som fladdrat av vinddraget genom den trasiga rutan.

Magen skriker av hunger medan Wilma fumlar med ett paket knäckebröd. Händerna skakar så kraftigt att hon knappt får upp förpackningen. Precis innan ett frustrerat utbrott bryter ut lyckas hon riva upp en öppning och plockar snabbt upp två skivor. Aldrig tidigare har två torra knäckebrödsskivor smakat så bra. Hon sträcker fram förpackningen till Theo som tyst sitter bredvid henne. Först tittar han frågande på henne men när Wilma inte tar tillbaka paketet tar även han några skivor.

"Tack", säger Theo och ser på Wilma med en glansig, nötbrun blick.
"Jag antar att vi får hjälpas åt nu, så min mat är även din mat", säger hon och blir själv förvånad över hur vänlig hon låter. Ett litet, knappt märkbart, leende sveper över Theos läppar.

Trots att de fortfarande är hungriga tvingar de sig själva att spara halva paketet. Wilma reser sig upp och borstar bort damm och grus från sina byxor. Hon plockar upp korgen och snurrar runt ett varv på stället. Inte en människa i sikte. Vid bilverkstaden får hon syn på en stor råtta som ilar fram mellan rostiga dörrar och framskärmar. Det får henne att tänka på Carro och Lousie.

Lägenheten hade varit deras trygga plats, de tre hade blivit som en ny liten familj. De kom överens om att ingen skulle prata om sina familjer, på så sätt skulle de kanske glömma allt det hemska, om så bara för en kort stund. De tog en dag i taget och ju längre tiden gick desto lättare gick det. Det kändes inte bättre, men vardagen fungerade bättre. Tillsammans hjälptes de åt med alla sysslor som behövdes göras och när det kom en kväll som kändes lite mindre ångestfylld ägnade de den åt att spela spel och dricka varsitt glas läsk.

Allt hade fungerat och de levde som maskiner med förprogrammerade program. Samma rutiner varje dag, allt för att underlätta. Allt hade varit så bra det kunde bli med de hemska omständigheterna, tills för några dagar sedan. Då kraschade allt, precis allt. Hela den fejkade tillvaron rasade samman.

"Vad tänker du på?" Theos röst får Wilma att förskräckt backa ett steg. Han har rest sig upp och står alldeles nära nu, för nära.
"Inget särskilt", ljuger hon och går ett steg framåt. Hon granskar ett stor hål i stängslet.
"Vad ska vi göra?"
"Jag vet inte." Wilma vrider diskret blicken mot Theo som ser orolig ut. Hon vill inte ens tänka på hur hon själv ser ut. Just nu kämpar hon mest med att inte tänka eller känna någonting.
"Jag tror vi måste ta oss från Göteborg", säger Theo. Det knastrar under deras skor när de rör sig framåt mot vändplatsen för lastbilar.
"Hur då?" Wilma har redan tänkt tanken, men att gå härifrån kommer ta oändligt lång tid. Hur långt bort behövde de ta sig?

  Återigen sänker sig en kompakt tystnad sig över dem. Det får Wilmas mage att dra ihop sig av oro. Varför säger han inget? Väntar han bara på rätt tillfälle att göra sig av med henne? Tror han att hon har något som han kan ha nytta av? Frågorna virvlar runt i Wilmas inre och medan hon iakttar hur mörka moln bolmat ihop sig på himlen flyger en fråga ur hennes mun.

  "Vad vill du ha från mig?"
  Theo stannar upp och även hans blick glider upp mot himlen som ser mer och mer hotfull ut. Han kliar sig över sin fräkniga kind, sluter ögonen och ser ut att fundera. Wilma ångrar att hon frågade, hon vill inte framstå som en idiot.
  "Sällskap", säger Theo efter en lång stund och Wilma släpper ut en suck av lättnad? "Och du?"
  "Och jag vadå?" frågar Wilma oförstående och drar handen genom sitt hår. Fingrarna trasslar in sig i en tova och hon rycker hårt för att ta sig genom.
  "Vad vill du ha från mig?"
  "Du tog kontakt med mig", börjar Wilma och stannar till. De befinner sig i mitten av den stora vändplanen. Runt om växer träd och buskar. På marken ligger det fullt av skräp, hela stället ser ovårdat ut. "Men nu känns det ganska skönt att inte vara helt själv. Vart var du på väg innan jag kom i vägen?"

  Wilma vet ingenting om den här killen, mer än att han heter Theo. I och för sig vet han inget om henne heller och hon hoppas att han inte ska fråga något. Hon har ingen lust att hälla salt i sina öppna sår. Ändå är hon såpass dum att hon frågar honom saker, självklart kommer Theo att ställa motfrågor.

  "Till min moster", svarar Theo enkelt och rycker på axlarna. Han stirrar ner i backen så det är omöjligt att möta hans blick.
  "Varför var du inte med henne innan? Är din familj... borta?" Wilma förmår sig inte att uttala ordet död och hon blir irriterad på sig själv. Han kanske inte alls vill prata om det här, precis som hon inte vill det.
  "Ja", viskar han tonlöst. "Och jag vet inte om min moster lever heller. Jag vill fortfarande leta reda på henne."

  Det sista Wilma har lust med är att leta upp hans gamla släktingar, som eventuellt lever. Hon försöker komma på ett snällt sätt att säga det på samtidigt som den första regndroppen träffar henne i nacken.

  "Om hon levde hade hon nog försökt att hjälpa dig vid det här laget." Orden låter hårdare än vad de var menade och Wilma märker hur Theos kropp stelnar till innan han tar ett par steg ifrån henne. Det ser ut som om han har tänkt att ge sig av, men bara efter ett par meter stannar han till och vänder sig om. Hans ögon är glansiga av tårar.
  "Kanske. Har du någon bättre plan eller?" Theos spottar ur sig orden och han gräver in sina naglar i handflatorna. Wilma är plötsligt glad över att han befinner sig några meter bort.
  "Du sa själv för en stund sen att vi behöver ta oss från Göteborg. Det är min plan."
  "Vi kan leta reda på min moster först, hon bor ju här."
  "Jag går inte tillbaka till innerstaden. Du såg ju själv hur galna människorna har blivit. Dem är lika farliga som själva smittan." Regnet faller tätare nu och långt bort hörs ett svagt muller.
  "Och hur vet jag att du inte är galen?"
  "Du får väl för fan tro vad du vill, jag fortsätter ensam", fräser Wilma till svar och börjar gå mot en smal väg som går genom skogsdungen.

  Wilma hinner inte långt innan hon hör springande steg bakom sig. Hon behöver inte vända sig om för att veta att det är Theo. Hon fortsätter gå och ägnar honom inte en blick.
  "Förlåt, jag hakar på", säger han andfått när han kommit ikapp. "Jag är lika rädd som dig bara."
  "Du har ingen aning om vad jag känner, du känner inte mig", svarar Wilma kort och vet inte om hon är lättad eller irriterad. Hon vet bara att hon är på väg bort nu, mot en okänd destination.