När världen tystnar

10 ~ Informationsmöte och återseende

Sorlet i skolans aula är öronbedövande. Det är måndag och framme på scenen står rektorn i sin dräkt bestående av en beige kjol och kavaj. Hon gestikulerar med armarna och försöker få ljudsystemet att fungera men det enda som når ut genom högtalarna är ett högt brus. Vaktmästaren haltar upp på scenen och försöker hjälpa till så gott han kan, men alla vet att han inte klarar det han en gång i tiden gjorde och borde ha gått i pension för längesen.

Wilma sitter nästan längst bak och stirrar ut över alla huvuden framför henne. Hon vrider besvärat på sig och kollar på mobilen flera gånger samtidigt som hon söker efter Carro med blicken, hon är inte här. För säkert hundrade gången går Wilma in på Instagram och letar upp Carros profil. Hon la ut en bild igår, från ett sjukhus. Wilma vet inte om det är Carro eller någon ur hennes familj som är där, hon försökte att ringa till henne men hon svarade inte.

Efter flera försök verkar mikrofonerna fungera igen och rektorn får tyst på eleverna. Stämningen är tryckt och Wilma tycker sig se rädsla i de andras ögon. Själv vet hon inte varför de har samlats här och just nu är det enda hon kan tänka på Carro. Trots att rektorn står och pratar knappar Wilma in ett sms.

Förlåt för det jag sa. Jag är orolig för dig, är allt bra? Saknar dig, Caroline. Hör av dig.

"Som många av er märkt nu under morgonen saknas både klasskamrater och lärare. På order från folkhälsomyndigheten går jag nu ut med information till er." Rektorn pausar och drar en hand genom sitt krulliga hår och pillar nervöst på sitt halsband. Det går ett sus av tystnad genom aulan. Wilma känner hur magen drar ihop sig.
"Just nu sprids en mycket smittsam sjukdom. Läkarna har ännu inte kommit underfund med vad det är för sjukdom eller vilka åtgärder som kan vidtas. Känner man sig minsta lilla sjuk så ska man genast uppsöka sjukvård och se till att undvika kontakt med övriga människor."
"Har folk dött?" Frågan kommer från en tjej med gäll röst och hon låter helt förkrossad. Rektorn skruvar på sig och verkar inte veta vad hon ska svara.
"Jag kan inte kommentera våra anställdas eller elevers tillstånd", säger hon efter en jobbig tystnad. Snyftningar hörs.
"Den har alltså spritt sig till Sverige nu?"
"Måste vi vara i skolan?"
"Hur smittar den?"
"Varför får vi ingen vettig information? Det går fan inte att hitta någonstans."
Frågorna haglar ner över den stora salen och för varje fråga som rektorn inte kan besvara desto fler följdfrågor får hon. Wilma försöker att fokusera trots att tankarna hela tiden skenar iväg till Carro. Är hon sjuk?
"Den har spridit sig till Sverige men än så länge är läget under kontroll. Informationen ni får nu är att alla måste vara extra vaksamma på sina egna och andras hälsotillstånd och ta situationen på allvar. Här på skolan finns kuratorn till hands om någon känner för att..."
"Elsa har dött!" Rektorn blir avbruten av att en tjej plötsligt reser sig upp med sin mobil i högsta hugg. Hon snurrar runt framför fällstolen och håller upp mobilen som om hon vill att någon ska kunna se vad det står där. Flera runt omkring henne reser sig också upp och plötsligt stormar folk ut från aulan. En magister kliver upp på scenen och försöker tillsammans med rektorn få alla att lugna ner sig, men paniken är redan igång. Wilma sitter kvar. Hon vet inte vem Elsa är, eller var. Det har tunnats ut rejält på människor och den stora aulan känns med ens ännu större.
"Ni kan återgå till era lektioner, mer information kommer att komma."

Wilma sitter på en bänk utanför klassrummet när mobilen ringer. Hon gräver runt efter den i sin handväska och när hon lyckas fånga den ser hon att det är Carro. Hjärtat stannar nästan. Vad ska hon säga?
"Hej, det är jag." Carros röst är låg och Wilma förstår att hon är ledsen.
"Har det hänt något?" frågar hon dämpat.
"Mamma är isolerad på sjukhuset." Snyftningar hörs från andra änden.
"Det ordnar sig Carro. Jag finns alltid här, det vet du." Wilma vet inte vad man säger i situationer som dessa. Hon vet att inga ord någonsin kommer få det att kännas bättre eller lättare. Det finns inget hon kan göra, de är helt maktlösa.
"Kan vi ses i eftermiddag?"
"Självklart." Wilma avslutar samtalet, reser sig från bänken, samlar ihop sina läroböcker och kliver in i klassrummet där nu hälften av alla platser gapar tomma. Borde hon också dra härifrån?

  När Wilma kommer hem smiter hon direkt upp på sitt sovrum och slänger av sig de tighta jeansen. Hon blir sittandes på sängen och lutar ansiktet mot sina händer. Det var den konstigaste skoldag hon någonsin varit med om. För varje timme som gick drog flera nya hem och på slutet var det bara ett fåtal kvar. Elever hade haft panik och sprungit genom korridorerna för att ta sig ut. Wilma vet inte varför hon stannade, något höll henne kvar. När den sista lektionen var över och hon var påväg mot huvudentrén hade hon krockat med Richard. Han hade lett ursäktande mot henne och försvunnit därifrån utan ett ord. Wilma hade stått kvar och tittat efter honom och känt hur en ledsamhet fyllt hennes inre. Han hade inte ens hälsat.

  Det knackar på dörren och Wilma drar en filt över sina nakna ben. Dörren glider upp och pappa tittar på henne med en allvarlig blick bakom de tjock rektangulära glasögonen. Han stannar i dörröppningen och betraktar Wilma.
  "Jag fick ett mail angående det som hände i skolan idag", säger han med mörk röst. Wilma orkar inte prata med honom  och rycker bara på axlarna till svar.
  "När man går på en privatägd toppskola som du gör så ska sådant här skötas mycket bättre än vad det gjordes. Jag ska ringa till rektorn direkt när expeditionen öppnar imorgon."
  "Pappa, låt bara bli", svarar Wilma och suckar högljutt. Hon är inte finare än någon annan som han verkar tro. Hon vill inte vara det heller.
  "Skolan kan ju ändå inte få sina elever att känna sig otrygga och bara acceptera att majoriteten drar hem på grund av lite nonsens."
  "Nonsens? Allvarligt?" Wilma suckar ännu högre och vill bara att han ska lämna henne ifred. Han drar handen genom sitt tjocka, mörka hår och tar ett kliv in i rummet.
  "Ja, tror du på all smörja som skrivs och sägs nu för tiden?"
  "Nej och jag kan erkänna att jag till en början var lite tveksam men nu tvivlar jag inte en sekund. Ta det på allvar."
  "Skolan har hjärntvättat dig. Kom ihåg att plugga till dina prov och maten är klar om tio minuter."
  "Jag ska till Carro så jag äter med henne."
  "Kommer inte på fråga." Pappa lämnar rummet och till Wilmas irritation stänger han inte dörren efter sig. Hon reser sig från sängen och smäller igen den innan hon tar på sig byxorna hon precis tog av sig. Hon skickar ett sms till Carro och frågar om hon kan komma över nu och så fort Carro gett sitt godkännande skyndar sig Wilma ner till hallen. Både mamma och pappa protesterar högljutt.
  "Räcker det inte med att din lillebror håller på och dummar sig Wilma? Du har aldrig bråkat innan, varför börja nu?" Mamma dyker upp i dörröppningen med en stekspade i handen och tittar besviket på Wilma. Wilma höjer sin blick samtidigt som hon knyter sina skor. Frustrerat skakar hon på huvudet och lämnar huset utan ett ord.

Ilskan bränner i Wilmas kropp när hon lämnar sitt villaområde för att ge sig av mot Carros gata. Hon har lust att packa sina väskor och sticka hemifrån på en gång, slippa jobbiga föräldrar som förväntar sig att hon ska vara den exemplariska dottern hela tiden. Ibland får hon lust att göra dumma grejer bara för att reta dem. Om de bara visste hur hennes betyg ser ut i nuläget skulle hon förmodligen få utegångsförbud i flera månader. Wilma skakar på huvudet så att håret flyger kring ansiktet innan hon viker in på Blomstervägen och ser tegelhuset som Carros familj bor i. Ilskan byts genast mot nervositet.

Dörren öppnas innan Wilma hinner knacka. I dörröppningen står Carro men Wilma känner knappt igen henne. Det svarta håret är tovigt, ansiktet osminkat, ögonen röda och hon har smutsiga mjukisbyxor på sig. Wilma får en klump i magen och kramar om sin vän innan någon av dem hinner säga något. När hon släpper taget tittar de på varandra utan att ha en aning om vad de ska säga.
"Kom in", säger Carro till slut och flyttar sig från dörröppningen. Wilma kliver in i hallen och placerar sina skor på det prydliga skostället. De går till köket där Carro blandar saft och plockar fram ett paket kakor ur skafferiet. Gammal disk står på bänken och en fluga surrar envist.
"Hur är det?" frågar Wilma när de slagit sig ner i kökssoffan. Carro rycker på axlarna och knaprar i sig en av kakorna.
"Inget vidare", svarar hon lågmält samtidigt som det ser ut som att kroppen sjunker ihop.
"Var är din pappa?"
"På sjukhuset."
"Har du hört något ifrån dom?" Wilma ser hur en tår lämnar Carros öga men hon är snabb att torka bort den. Carro är inte tjejen som gillar att gråta inför andra, inte ens inför sina närmaste vänner.
"Mamma är ju isolerad så jag gissar att det inte är så bra, jag får inte prata med henne. Det får inte pappa heller för den delen." Det blir tyst i rummet en lång stund. Wilma ser sig nervöst omkring och hoppas få en idé om vad hon ska säga härnäst. Hur ska hon kunna hjälpa?
"Jag är så rädd Wilma", viskar Carro och nu gråter hon öppet. Tysta snyftningar hörs och hon döljer ansiktet i händerna.
"Jag vet, det är jag med", svarar Wilma och lutar sig mot Carros axel. Nu gråter hon också.