När världen tystnar

15 ~ Stina Jackson

Theo sitter i ett fyrkantigt litet rum utan fönster. Väggarna är mörkgråa och det enda som lyser upp rummet är en ensam glödlampa i taket. Förutom ett bord med tre stolar runt är det tomt i rummet. På den låsta dörren i samma färgnyans som väggarna sitter en ringklocka med en gul textremsa under som talar om att behöver man hjälp, tryck här. I dörren finns även en glasruta som inte går att se ut genom, men från andra sidan är det full insyn.

Vad har han gjort för att förtjäna det här? Allt han ville var att få träffa Emilia. Minnena är svaga men han minns hur han skrek av förtvivlan och att någon kom fram och höll fast honom. Därefter dröjde det inte länge innan han satt i baksätet av en polisbil och under tystnad fördes till stationen. Han var inte bråkig, behövde inte handfängsel och poliserna behövde inte ta till några fysiska medel för att få med honom. Theo steg villigt in i polisbilen. Ändå behandlas han som en yrkeskriminell som lever i de farligaste gängen.

Theo har lutat huvudet mot bordsskivan och andas tungt. För några månader sen skulle han inte ha kommit på tanken att varken stjäla mat eller försöka bryta sig in på slutna sjukhusavdelningar, men all skit gör honom galen och han gör saker han ångrar. Säger ord han önskar ska bli osagda. Han sårar människor som betyder allt för honom.

Sedan Theos pappa gick bort har han knappt pratat med sina vänner, de har hört av sig men Theo har oftast inte haft ork till att svara och nu har alla fullt upp med sina egna liv och problem. Theo skäms över att han inte har en aning om vad som pågår i deras liv, men visst borde han ha hört om någon av dem gått bort?

"Theo Ek." Han rycks upp ur sina tankar, lyfter häftigt huvudet från bordet och sätter sig rakryggad på den hårda pinnstolen. En kvinnlig polis i medelåldern med blont hår uppsatt i en stram knut i nacken kliver in i rummet. Hon har ett par läsglasögon på nästippen och uniformen är väl struken.
"Det är jag", svarar han så tydligt han kan. Kvinnan sätter sig ner på stolen mitt emot Theo och knäpper sina händer på bordsskivan. Hon plockar upp ett litet anteckningsblock och en bläckpenna innan hon spänner blicken i Theo.
"Förstår du varför du är här?"

Theo överväger att bekänna allt dumt han gjort i hela sitt liv, för en kort sekund tror han att det skulle få honom att må bättre. Rena sitt blod helt enkelt och få ett rent samvete. Han funderar starkt på att erkänna när han var taskig mot en klasskamrat i fyran, eller när han råkade ha ner en prydnadsfigur av glas i en butik och aldrig sa det till någon. Han vill berätta om den stulna maten och pillerna han knaprat i sig som en drog. I sista stund hindrar han sig från att låta orden flöda ur honom och skakar, nästan obemärkt, på huvudet istället.

"Det här är inget regelrätt förhör, jag kommer bara att snacka kort med dig. Jag tror dessutom att jag glömde meddela mitt namn tidigare, jag heter Katja."
"Okej", mumlar Theo till svar och är fortfarande osäker på vad han är misstänkt för.
"Du är här för att du försökt göra olaga intrång på en avdelning på Tornsjukhuset. Detta intrång hade kunnat slutat med allvarliga konsekvenser då denna avdelning behandlar svårt sjuka patienter med hög smittorisk. Endast utbildad personal med behörighet och rätt utrustning får vitsas i dessa lokaler. Om obehöriga tar sig in innebär det en stor fara för allmänheten."

Theo stirrar med tom blick mot Katja som oberört tittar ner i sitt anteckningsblock. Menar hon allvar? Tror hon att några dörrar på ett sjukhus ska rädda Göteborg från undergång? Håller staden på att gå under? Theo har aldrig tänkt på det sättet innan och han grips av panik vid tanken. Han andas häftigare och det trånga rummet känns med ens ännu trängre. Synfältet blir suddigt och han kan bara urskilja att Katja lyfter huvudet och ser på honom från andra sidan bordet.

"Lever min syster?" Theos fråga är knappt hörbar och hans kropp börjar darra. Katja släpper ner pennan på bordet och det skramlande ljudet som följer är det enda som hörs.
"Jag vet inte", svarar hon och lägger huvudet på sned, låtsas vara ledsen och tycka synd om honom. Theo ser i hennes blick att hon inte bryr sig ett dugg.
"Återigen, förstår du vad du har gjort?"