42 ~ Bortvald

46 3 22
                                    

  Hjärtat ligger på marken. Han har snittat upp hennes bröstkorg med en slö kniv, slitit ut hjärtat och kastat det. Han har hoppat på hjärtat, stampat, kört över det. Det är helt sönder, omöjligt att laga. Exakt så känns det. Wilma för fingrarna till sitt bröst bara för att känna efter om tröjtyget fortfarande är helt. Hon märker inte ens att hon skriker så högt hon kan. Tårarna sprutar och hon snörvlar som ett ledset barn.

  Theo och Gabriella försvinner in i folkmassan på båten. Wilma försöker att följa efter men ett hårt grepp om axlarna hindrar henne. Vem som står bakom henne har hon ingen aning om, allt hon vet är att hon vill att denne försvinner genast. Desperat försöker hon sparka personen, men det är svårt att få in en bra träff bakåt. Greppet om axlarna hårdnar. Det gör ont. Wilma drar och sliter för att komma loss, vilket bara resulterar i att det gör ännu ondare.

  "Lugna dig", väser en ilsken röst.
  Wilma vrider på huvudet så mycket som nacken tillåter och ser i ögonvrån att det är en likadan vakt som stod vid båten. Hon lugnar sig inte.

  "Förstärkning!" skriker vakten bakom henne och det dröjer bara några få sekunder innan två stycken kommer springande. Alla i gråa, hårda uniformer och med hjälmar som inte går att se in genom. Det känns som om de inte har ansikten, som om de vore robotar. Men Wilma vet, att ondskan bakom henne är fullt mänsklig. Ondskan som inte lät henne följa med på båten är också mänsklig.

  Den ena av de nytillkomna personerna sätter handfängsel bakom Wilmas rygg. Han är hårdhänt och det smärtar i handlederna när han kämpar med att dra armarna rätt. Wilma är inte samarbetsvillig. Hennes skrik har tystnat till låga kvidanden.
  Den andra sätter ihop hennes ben med en tung kedja. Wilma märker det knappt. De tar varsitt grepp om hennes överarmar och leder henne framåt, medan den tredje knuffar på bakifrån. Hon känner sig som en fånge. Är hon en fånge nu?

  Först när hon har lugnat sig lite börjar hon kunna ta in vad som har hänt och vad det betyder för hennes del. Det rasslar om hennes ben när hon stapplande tar sig framåt. Kedjan är hårt fastspända och skaver mot anklarna. De går längs kajkanten. Havet skvalpar mot kajens vägg.
  Wilma sneglar ut över vattnet. Hon ser båten, den har redan kommit en bit ut på havet.

  Båten åker utan henne. Förtvivlat börjar hon gråta igen. Kroppen skakar och hon vill skrika, men rösten bär inte längre.

  Theo valde Gabriella. Det gör så ont att hon inte vet vad hon känner. Känslan går inte att beskriva. Efter alla dagar och nätter hon varit på flykt med Theo så valde han bort henne. Hon har funnits där för honom, lyssnat på allt han velat pratat om, hjälpt honom att fixa mat. Hon har ställt upp på allt, de har kämpat tillsammans. Betydde det ingenting för honom? Betydde vänskapen så lite att den enkelt gick att kasta bort?

  "Gå in här."
  Wilma får en hård knuff i ryggen. Utan att ha lagt märke till det har hon kommit fram till en rektangulär byggnad av plåt. De två trappstegen upp till dörren är svåra att ta med kedjorna och hon får koncentrera sig för att inte ramla omkull. Med darrande hand öppnar hon dörren och kliver in. Innan hon stänger den slänger hon en blick bakåt och ser att de tre uniformsmännen tittar efter henne. Alla tre står bredbent och med armarna i kors. Snabbt stänger hon dörren efter sig.

  Det finns inga rum i plåthuset, det är bara ett enda stort utrymme, som visserligen inte är så stort. Avsaknaden av fönster bildar ett dunkelt ljus. Endast ett litet, smutsigt fönster bredvid dörren släpper in lite av morgonljuset.
  I rummet befinner sig runt femton personer. Vissa pratar lågmält med varandra, andra gråter och några skriker. Wilma tittar tyst på dem. De tre äldre personerna som Wilma såg vid båten sitter nedsjunkna i en sliten soffa. Damen med det krulliga håret har ställt ifrån sig sin rullator. Hon håller farbrorn bredvid sig i handen. Den tredje tanten har grått, kort hår. Hon har en rosa klänning på sig. Hennes händer är knutna i knät och ögonen slutna. Det ser ut som att hon ber.

När världen tystnarWhere stories live. Discover now