26 ~ Förlora kontrollen

42 4 10
                                    

Det märks tydligt att sommaren är på väg mot sitt slut, morgonluften är inte lika varm längre och det finns något rått i den som får Wilma att frysa trots att hon har en tjock fleecetröja på sig. Hon sticker ner händerna i dess mjuka fickor medan hon vänder sig om och slänger en sista blick på jaktstugan. Det ryker fortfarande svagt från skorstenen och för ett ögonblick vill hon springa in till värmen igen.

"Är du säker på det här?" frågar Wilma och tittar på Theo som sitter på en stubbe och rotar efter något i ryggsäcken. Hans snabba rörelser får honom att se stressad ut.
"Ja, jag måste bara gå in och kolla en sak. Jag tror jag har glömt något."
Wilma följer Theo med blicken när han försvinner upp mot stugan igen. Dörren öppnas och slår igen med en lätt duns efter honom.

Wilma är nöjd över dagarna i stugan. På något sätt fick dem henne och Theo att sluta tjafsa, istället började de prata med varandra på riktigt. Lyssna och ta in. Acceptera vad den andre känner och inte känner. Wilma ler när hon tänker på de långa samtalen på nätterna när ingen av dem kunde sova, de hade pratat om allt mellan himmel och jord. I början kretsade allt kring flykten och sjukdomen, men inte längre. Pratar de om andra saker blir det hemska inte lika påtagligt, och Wilma gillar det.
Igår när hon tittade på Theo när han faktiskt log mot henne fick hon för sig att hon gillade honom, att hon var glad över att det var just Theo som hon träffat. Han var inte vem som helst längre, utan någon speciell som hon faktiskt ville ha i sitt liv.
Idag försöker hon att inte tänka på det alls. Innerst inne vet hon att hon och Theo aldrig hade umgåtts med varandra om inte världen hade varit en sjuk plats.

"Vad står du och drömmer om? Kom nu!"
Wilma vänder sig om och ser att Theo står på grusvägen. När kom han ut igen? Hon skakar på huvudet för att få bort några hårslingor från ögonen och går sen åt hans håll. Hon slänger en blick mot den vita bilen när hon passerar den i gläntan och önskar att den hade gått att använda lite till.
"Åt vilket håll ska vi gå?" frågar Wilma när hon kommer fram till Theo. Han har på sig sina jeans och en likadan mörkblå fleecetröja som hon själv bär. Hans hår ser rufsigt och vildvuxet ut, lockar sig lite i nacken.
"Jag vet inte", svarar Theo medan han häver upp ryggsäcken på axlarna. Packningen är inte lika tung längre då mycket mat har försvunnit.
"Trodde inte du att det fanns något vandrarhem längs den här vägen?"
"Jo, jag tror att jag såg skyltar om det men jag är inte säker." Theo rycker på axlarna så innehållet i väskan dunsar till.
"Vi kan väl se efter?" Wilma tittar åt vänster och följer vägen så långt hon kan med blicken, tills den försvinner i en skarp vänsterkurva in bland träden.
"Visst, men vad ska vi göra där då?" Theo låter skeptisk och har en rynka mellan ögonbrynen.
"Eftersom att vi tar oss fram till fots får vi ha korta delmål och..."
"Vi har inga mål överhuvudtaget", avbryter Theo med ett missnöjt flin.
"Jo, vi ska hitta fler överlevare. Stora byggnader som vandrarhem, hotell och liknande känns som platser som en grupp människor skulle kunna samlas på." Wilma blänger på Theo och drar otåligt skospetsen i gruset.
"Okej, vi går väl då", säger Theo och börjar gå. "Med risken att bli ihjälskjutna", tillägger han så lågt att det knappt är hörbart.
"Vad sa du?" Wilma skyndar sig att gå ikapp honom.
"Inget."

Gruset knastrar under skosulorna. Då och då lyckas solens strålar leta sig ner genom trädens grenar och blad, ger ifrån sig en värme som snabbt försvinner när de kommer in i nästa skuggparti. Wilma går först och när hon märker att Theo har hamnat på efterkälken stannar hon upp. När hon inte hör några fotsteg bakom sig vänder hon sig om bara för att upptäcka att Theo har stannat. Han ser uppgivet på henne.
  "Hur långt ska vi gå egentligen?" utbrister han och slår ut med armarna.
  Wilma suckar högt så att han ska höra och himlar med ögonen. Hon trampar otåligt på stället utan att säga något. Förstår han inte att de inte har något annat alternativ? Han var faktiskt med på att lämna stugan.
  "Vi har gått hur långt som helst och längs den här vägen verkar det inte finnas något annat än skog, skog och mera skog. Vi har inte sett ett enda hus mer än stugan vi lämnade. Borde vi kanske vända tillbaka dit vi kom ifrån, så kommer vi i alla fall ut på asfaltsvägen igen?"
  Theo pratar fort medan han gestikulerar med armarna för att förstärka sina ord. Wilma lyssnar halvhjärtat och håller tillbaka impulsen att avbryta honom med någon otrevlig kommentar. Istället harklar hon sig, funderar en sekund på vad hon ska säga.
  "För det första har vi bara gått ett par timmar. För det andra kommer den här vägen förmodligen leda ut på en större väg om vi bara fortsätter. För det tredje är det jättelångt tillbaka till den andra vägen. För det fjärde vet vi inte hur långt vi har kvar på den här vägen, tänk om vi vänder och så hade vi bara ett par kilometer kvar till det där vandrarhemmet? För det femte var du med på idén att gå hitåt. För det sjätte..."
  "Jag fattar!" avbryter Theo.
  Han ser sur ut men tar ändå några motvilliga steg åt Wilma som står och flinar nöjt. Den här diskussionen vann hon lätt. När Theo kommer ifatt och passerar Wilma ger han henne en lätt knuff i sidan. En kort stund står hon still av förvåning, tittar på Theos ryggtavla som kommer längre och längre ifrån henne. Var knuffen retsam eller är han sur på riktigt? Wilma skakar på huvudet innan hon joggar efter honom.
  "Vi lär hitta något ställe att sova på innan mörkret faller", säger Theo i allvarlig ton utan att se på Wilma.

  Mitt på dagen är det så varmt att de tvingas ta av sig till kortärmat och kavla upp byxbenen. I nästa stund tornar mörka moln upp sig på himlen och stora regndroppar dunsar mot backen. Strax därpå skiner solen igen, innan kraftiga vindbyar sveper förbi med mera regn.
  Wilma börjar bli lika uppgiven och irriterad som Theo var tidigare. Varför stannade de inte bara i jaktstugan? Vad inbillar hon sig att hon ska hitta? Världen har inget gott med sig längre, hon kommer inte hitta ett ställe där hon kommer trivas och må bra. Hon kommer aldrig må bra igen, aldrig känna lycka eller ren glädje. Aldrig mer kommer hon att skratta så att det gör ont i magen. Hon sluter sina ögonlock och går i blindo, följer Theos fotsteg som hörs precis framför henne. Hon gör allt för att inte släppa fram de där förbannade tårarna som hotar att välla över.
  Hennes kläder är fuktiga och fötterna värker av skoskav. Om de inte hittar en byggnad inom närmsta timmen kommer hon lägga sig i diket och ligga kvar där. Hon tänker inte röra sig en meter till, det finns ingen mening med det. Dessutom kommer solen snart gå ner och magen gör ont av hungern. Vattnet är slut sedan länge och munnen känns som en öken. Allt är skit.

  "Titta!" Theo stannar upp så tvärt att Wilma nästan går in i honom. Han pekar med hela armen åt något som Wilma inte ens orkar kolla på. Istället sätter hon sig ner på vägen för att vila benen.
  "Titta då", fortsätter Theo otåligt.
  Wilma blundar och känner inte för att öppna ögonen.
  "Vad ska jag titta på?" mumlar hon knappt hörbart. Allt hon kan fokusera på är sin kropp som gör ont från topp till tå.
  "Jag tror vi är framme", svarar Theo och sätter sig bredvid Wilma.
  Han lägger en hand på hennes knä. Wilma slår förvånat upp sina ögon och tittar först på Theo som för första gången idag ser glad ut, och sen på huset Theo fått syn på. Hur kunde hon ha missat det?
  Framför dem slutar skogen och övergår i öppna fält. På vänster sida ligger en stor sjö och nere vid sjökanten ligger ett rött hus som ser ut som ett gammalt hotell. På vägen sitter skyltar uppsatta som vittnar om att det finns både mat och sovplatser i byggnaden. Följer de grusvägen rakt fram, förbi huset, ser det ut som att den kommer fram till en korsning där en större väg tar vid.
  Wilma reser sig upp, tar tag i Theos arm och drar upp honom också. Han skrattar till men Wilma släpper inte greppet, hon bokstavligen släpar honom fram den korta biten som är kvar innan de kan svänga ner till huset vid vattnet. Sjön glittrar i kvällssolen. Det ser fridfullt ut.
  "Lugn, vad är det som händer?" Theo skrattar kort när Wilma släpper taget om hans arm. Hon tittar på honom och besvarar hans leende. Han står så nära henne att hon kan känna hans andetag mot sin panna, hon ser hur hans bröstkorg höjer och sänker sig.

  Hon har ingen aning om vad som händer, hon håller på att tappa kontrollen. Hon känner en känsla hon inte kan sätta fingret på vad den innebär. Den får henne att på något märkligt vis känna någon form av hopp, den väcker en liten glöd inom henne. Den känslan skrämmer henne, hon får inte förlora kontrollen, inte nu, inte med honom.

När världen tystnarWhere stories live. Discover now