43 ~ Ön

38 3 36
                                    

Vattnet skvalpar när det klyvs av den stora båtens skrov. Solen står högt på himlen och värmer som om det vore en högsommardag. Under gårdagen hade Theo fått syn på en stor val, men på bara ett ögonblick var den borta igen.

De har färdats i tre dygn över havet. Föregående dygn hade det stormat rejält och Theo hade flera gånger fått lutat sig ut över relingen och tömt maginnehållet ner i det skummande, förrädiska vattnet. Nu har vädret lugnat ner sig och friden är tillbaka. Det ser i alla fall fridfullt ut när barn springer omkring och leker med varandra medan de vuxna smuttar på kaffet och iakttar de små. Om det är deras egna barn är långt ifrån säkert, men det är en fin gärning att de tar hand om dem ändå.

"Hur mår du idag?" frågar Gabriella och slår sig ner på bänken bredvid Theo. I famnen håller hon en påse med bullar och två flaskor med saft.
"Bättre", svarar Theo och ler kisande mot henne. Solen träffar honom rakt i ansiktet.
"Det var läskigt igår när det stormade", fortsätter Gabriella och tar en bit av bullen. Den luktar nybakad.
Theo nickar bara stillsamt. Någon skriker längre bort och Theo ser att en liten flicka har ramlat omkull och skrapat upp sitt ena knä. En tjej med höga klackskor är snabbt framme och lyfter upp henne.

Tvåhundra personer. Inte fler, inte färre. Båten har femtio små hytter med två smala våningssängar i varje. Mer än så får inte plats i de små rummen. Theo gissar att besättningen har lyxiga hytter med stora utrymmen, förmodligen med fri tillgång till både det ena och det andra. Theo och Gabriella delar hytt med två män i tjugofemårsåldern. På nätterna dricker de whiskey långt in på småtimmarna och sjunger snapsvisor på norska. Theo har knappt sovit en blund men har ingen lust att skapa osämja, så han låter de hållas. Gabriella verkar tänka likadant.

Tvåhundra personer. En till hade fått plats. Theo tittar ut över havet och fokuserar blicken långt bort vid horisonten. På havet känns allt oändligt. Skulle något hända här är de helt hjälplösa. Sorgen är också oändlig. Det river och sliter innanför skinnet utan att några tårar kommer. Han vill gråta, vill känna ledsamheten rinna ur honom. Det går inte, den stannar kvar och äter upp honom inifrån. Han lämnade Wilma i skiten. Han var en stor, jävla fegis och lämnade henne. Han förtjänar ingenting, absolut ingenting. En idiot, det är allt han är. Och idioter förtjänar ingenting. Han ångrar inte att han gav sig av och han ångrar egentligen inte sitt val heller, han ångrar nog mest allt i sin helhet. Allt han har gjort fel ångrar han. Wilma förtjänar så mycket bättre, han hoppas att hon förstår det.

"Vad tänker du på?" frågar Gabriella och lägger en varm hand på hans bara knä. Han klippte av sina jeans när värmen blev för stark.
"Livet", svarar han kort och möter Gabriellas kristallblåa ögon.
Hon lutar sig fram och deras nästippar snuddar vid varandras. Theo vilar sin panna mot hennes. Gabriella letar upp hans läppar och kysser honom mjukt. En pirrande känsla bubblar upp i Theo och hans bekymmer försvinner för en kort stund. Hennes hår luktar nytvättat, precis som hans.

Båten har en mindre spaavdelning där de fick bada och tvätta sig ordentligt. Theo fick till och med en enklare klippning och det korta, stickiga skägget är borta. Han hade sett förjävlig ut. Gabriella avslutar kyssen och ler stort mot honom.

"Vi är snart framme, de sa det i kafeterian", upplyser hon honom om.
"Vet du vart vi är på väg?"
"Inte exakt, men någon ö sägs det."
Theo reser sig från bänken och sträcker ut en hand åt Gabriella. Hon greppar den och Theo drar henne upp. Hand i hand går de över däcket och fram till dörren som leder ner till hytterna. Gabriellas blommiga klänning dansar runt låren av vinddraget.

  De jobbiga norrmännen befinner sig någon annanstans. Theo drar en suck av lättnad och sjunker ner på den undre bädden. Madrassen är hård men täcket är mjukt och varmt. Sängen är så smal att om han rör sig minsta lilla finns det en risk att han kommer ramla ur.

När världen tystnarWhere stories live. Discover now