21 ~ Oväder och överraskningar

40 3 17
                                    

  Regnet öser ner från den mörka himlen. Den ändrade skepnad på bara några minuter, som en fara som lurat runt hörnet. Theo knyter igen sin plastsäck med matvarorna för att undvika att blöta ner något. Han sneglar mot Wilma som har stannat en meter bakom honom, hon försöker lägga grenar över sin korg så att pappersförpackningarna ska klara ovädret.

  "Ta den här istället", säger Theo och plockar upp sin jacka ur ryggsäcken. Wilma lyfter blicken och ser tacksamt på honom. Hennes hår ligger slickat runt ansiktet och det droppar vatten från linnet. Håret på hennes armar står rätt ut och Theo gissar att hon fryser. Hon har ingen packning med sig, vilket får honom att tro att hon lämnat sitt hem hastigt. Han tyckte det var jobbigt när hon började fråga saker så han valde att inte ställa några motfrågor, i hopp om att hon skulle sluta. Istället började de tjafsa. Nu verkar allt ha lugnat ner sig, men han vet inte när nästa känsloexplosion kommer, varken från sig själv eller från Wilma.

  En blixt lyser upp tvärs över regnmolnen och efter bara några sekunder kommer smällen. Theo ser sig om efter något skydd och får syn på ett litet hus inne bland träden. Han pekar dit och Wilma fattar på en gång. Huset är mer som ett liten bod och av skyltarna att döma innehåller det radioutrustning. Dörren är självklart låst men taket sticker ut tillräckligt mycket för att ge lite skydd mot vätan. Inte för att det spelar någon roll, de är redan genomsura.

  "Jag ville inte göra dig ledsen", säger plötsligt Wilma. När Theo vänder sitt ansikte mot henne möts han av hennes gröna blick. Hon ser uppriktigt ledsen ut.
  "Det är okej", svarar han och kämpar för att hålla tillbaka tårarna.

  Det känns allt annat än okej. Hennes ord kom som ett slag i magen och han hade inte tänkt i de banorna förrän nu. Stina borde på något sätt fått reda på att Theos mamma dött, och då borde hon givetvis försökt att nå Theo. Det har hon inte gjort, vilket får Theo att tro det värsta. Dessutom har Wilma rätt, det är livsfarligt att vända tillbaka. Hade de där människorna fått syn på honom och Wilma innan de hann fly hade de säkert också blivit skjutna. Men han vill inte tro att Stina är borta, för då har han ingen nära kvar. Så länge inte motsatsen är bevisad kommer han hålla fast vid hoppet, även om han inte kommer att försöka söka upp henne.

  "Jag har inte heller någon familj kvar. Vad jag vet", tillägger Wilma och försöker krama ur vattnet från håret. "De bad mig att sticka när de blev sjuka, sa att jag skulle rädda mig själv. Så jag gjorde det."
  "Var har du bott då?" frågar Theo, en aning chockad över att hon självmant berättar saker för honom.
  "I en lägenhet med två kompisar." En ny blixt dansar runt molnen, tätt följd av mullrets höga toner.
  "Var är dem nu?" Theo känner ett stygn av lättnad inom sig, det känns skönt att prata om någon annan än sig själv.
  "Det vet jag inte", svarar Wilma avlägset och innan hon hinner vända bort ansiktet ser Theo hur något ändras i hennes blick. Hon ser både rädd och arg ut på samma gång. Hennes kropp skakar en aning och de sammanbitna läpparna får honom att förstå att det inte är läge att prata mer nu.

De sitter ihopkurade tätt intill bodens vägg och knaprar på varsin skiva knäckebröd från det öppna paketet. Regnet har börjat avta och åskans uppvisning verkar vara över. Theo tippar på att de har suttit här i drygt en timme. Trots att det är varmt och kvavt huttrar han till av kyla. Försiktigt sneglar han på Wilma som sitter lutad mot den röda väggen med slutna ögon. Hon måste frysa ännu mer och Theo beslutar sig för att de så fort som möjligt måste hitta bättre kläder, till dem båda. De har varit tysta så länge att det känns som om stämbanden har torkat ihop. När Theo försöker få ur sig några ord låter det till en början bara som harklingar.

"Ska vi fortsätta?" Utan att vänta på svar reser han sig upp. Wilma slår hastigt upp sina ögon och ser sig förvirrat omkring i ett ögonblick. Theo undrar för sig själv om hon har sovit.
"Visst, jag satt och tänkte bara", mumlar hon och reser sig också upp. Hon plockar upp sin korg med Theos jacka på och sträcker fram plagget mot honom, men han skakar bara på huvudet och säger att hon kan behålla den. Maten verkar ha klarat sig rätt bra, alla förpackningar ser hela ut. Theo häver upp sin ryggsäck över ena axeln och plockar upp plastkassen som är full med vatten. Försiktigt sticker han ett litet hål i botten på den så vattnet långsamt strilar ut.

När världen tystnarWhere stories live. Discover now