När världen tystnar

5 ~ Sjukdomen

Dagen känns oändlig. Theo försöker tvinga i sig en macka men hela kroppen protesterar. Mamma är inte hemma än och det kommer nog dröja några timmar till. Han försöker att hålla sig borta från Emilia för han vill inte att hon ska upptäcka att han gråter, hon vet inget ännu. Mamma vill berätta det när hon kan hålla om sin dotter. Theo önskar att han inte heller visste något, han önskar att det inte ska vara sant. Det gör alldeles för ont för att hantera.

  "När kommer mamma hem?" Emilia låter glad. Hon sitter vid köksbordet och målar med vattenfärg. Theo har gömt sig i vardagsrummet under en filt. En dålig komedi som han inte tittar på spelas upp i bakgrunden.
  "Snart tror jag", svarar han och gör sitt allra bästa för att låta stadig på rösten.

Framåt eftermiddagen hörs steg i trapphuset. Theo vaknar först när dörren öppnas. Han ser sig oroligt omkring, först förtstår han inte var han befinner sig någonstans. Det är hårt men en filt ligger över honom och då inser han att han har ramlat ur soffan och förmodligen har Emilia lagt filten över honom. Emilia! Var är hon? Theo skulle ju ta hand om henne och han har inte den blekaste aning om hur länge han har sovit. Men så hör han hennes ljusa röst och kan slappna av lite, tills verkligheten landar igen. Mamma är hemma.

  Tårarna tar inte slut för någon. Middagen glöms helt bort tills Emilia försikigt talar om att hon är hungrig. Hon häller upp en stor tallrik yoghurt och rör långsamt runt i smeten men hon äter inget. Theo reser sig upp från stolen och utan ett ord lämnar han köket, lämnar lägenheten och går mot ett okänt mål.

  Regnet har inte upphört och blöter ner hela Göteborg med sina ilskna droppar. Theo blir genomsur på bara någon minut men det stör honom inte. Hjärtat slår, slag efter slag. Det borde inte fungera, det är trasigt och borde inte slå ett enda slag till. Eller också är det en tickande bomb som när som helst kommer att explodera. Theo är rädd för sig själv, han måste hitta ett öppet apotek som kan sälja lugnande tabletter till honom.

Varför är allt stängt på lördagar? Theo sjunker ihop på en bänk i en galleria. Han ser sig omkring med tom blick och försöker ta in allt som händer runt omkring honom. Det känns så ofattbart att livet går vidare, alla andra lever på som vanligt. Solen kommer fortsätta gå upp och ner, årstiderna kommer växlas och åren ticka på. Men just nu står världen helt stilla.

Det schackrutiga golvet gör Theo snurrig och ändå kan han inte låta bli att titta på det. Från klädbutiken mitt emot honom strömmar det ut och in människor i alla åldrar. Ett tjejgäng som nyligen kan ha blivit tonåringar står utanför med fyllda påsar och pratar livligt om något. En tjej med lila hår viftar upprört med armarna innan hon tar med sig sitt gäng och försvinner vidare i gallerian. Theo är så försjunken i tankar att han först inte märker att någon sätter sig bredvid honom.

"Hur är läget egentligen?" frågar en bekant röst som skrattar till lite, men tystnar tvärt när han förstår att det kanske inte är läge att skratta. Theo vänder sig mot sin klasskamrat och vän, om man nu kan kallas för vän när man bara ses i plugget. Elias har ett snyggt spretigt hår, med lagom mycket vax i och som förmodligen tar tid att göra iordning. Han har på sig märkeskläder från topp till tå och glänser med en modern klocka runt ena handleden. Elias är killen som de flesta tjejer springer efter, medan killar som han själv får stå och titta på.
"Nja sådär", svarar Theo och försöker avgöra om han vill berätta något för Elias eller inte. Det enklaste skulle vara att säga att allt är bra men Theo förstår att han förmodligen ser förstörd ut.
"Något speciellt som hänt? Brudproblem?" Elias ser självsäkert på honom och är ivrig över att få hjälpa till. Theo iakttar plastträdet som står bredvid bänken istället för Elias. Nej min pappa är död. Han bara dog helt plötsligt. Insjuknade hastigt. Känns förjävligt. Han kan inte säga så, inte till Elias. Han nickar bara till svar och Elias skiner upp och blottar en tandställning, han står till tjänst för att hjälpa till.

  Theo vet inte hur länge de sitter där i gallerian, men tillräckligt länge för att han ska ha tröttnat på prasslet av fyllda påsar, doften från McDonalds och skvaller från tjejgäng. Han  lyckades krångla ihop en historia som lät trovärdig och Elias kom med en hel sjö av olika tips och utgångar. Måttligt intresserad hade Theo nickat och svarat. Det känns bra att Elias har lämnat platsen nu.

  Ute på gatan har det slutat regna och Theo känner sig tacksam för det. Han velar ett tag om huruvida han ska åka spårvagn hem eller gå och bestämmer sig slutligen för bussen. Han börjar gå mot stationen när konstiga ljud hörs bakom honom. Tvärt vänder han sig om och ser en mamma med två barn, de är runt sju år gamla. En av de blonda flickorna har på sig en prinsessklänning och har extremt lockigt hår. Hon ligger på backen. Hjälpande människor strömmar fram och skymmer sikten för Theo. Magen knyter sig hårt och han känner illamåendet komma. Ångesten. Vad är det som händer? Mamman gråter förtvivlat när ambulansen rullar in med påslagna sirener och blåljus. Andra barn stirrar fascinerat på det gula fordonet och tycker det är jättehäftigt. Theo klarar inte av att se på det hela och börjar springa till bussen.

  Bussens röda säten luktar rengöringsmedel. Lukten är så stark att han rynkar på näsan men han vänjer sig snabbt.
  Framför honom i en liten ficka på ryggstödet sitter tidningar nerstoppade. Den första är en Kalla Anka som förmodligen bara intresserar barn. En korsordstidning finns också där några har dummat sig och fyllt i massa fula ord som svar. Theo suckar av irritation, varför finns det så många som bara vill förstöra?
  En dagstidning visar också upp sin närvaro. Theo läser den största rubriken och tar med darrande händer upp den. Försiktigt vecklar han upp den i knäet. Jeansen är fortfarande fuktiga och lämnar mörka fläckar på pappret. Theo märker inte det, han läser. Varningar. Uppmaningar. Tips och råd.

  Uppsök sjukvård vid minsta tecken på sjukdom om du befunnit dig i ett drabbat område.
  Undvik att träffa personer som uppvisar tecken på sjukdom.
  Tvätta händerna ofta.
  Använd gärna munskydd vid vistelse utomhus i drabbade områden.
  Var vaksamma och försiktiga.

  Sjukdomen tros ha spridit sig från USA till Sydamerika. Sjukdomen som inte ens har fått ett namn. Ingen vet ännu hur den smittar men några indikationer på att den är luftburen finns. Flera svenskar har insjuknat och avlidit utomlands.

  Theo känner paniken i bröstet. Han tänker på sin pappa, han måste ha dött av detta. Men han har inte varit i USA? Ingen annan på bussen läser tidningen och alla ser lugna ut. Än så länge verkar ingen ha läst varningarna som borde finnas på internet, tidningen är det i princip ingen som läser längre. Theo förstår inte det han läser och ingen som har svarat på frågor till artikeln förstår heller vad som händer. De verkar inte ens veta vad sjukdomen gör med människor mer än att man får svårt att andas och kan dö väldigt snabbt. Stressat inser Theo att han har missat att gå av på sin hållplats och hoppar av på nästa istället.

Trottoaren är hård under Theos tennisskor och han rör sig klumpigt hemåt. Han omges av stora betongbyggnader som innehåller hem åt alla möjliga människor, området är rent utsagt skitfult. Det finns knappt buskar eller några blommor som livar upp. På höger sida tornar en affärslänga upp sig och en kvinna iförd en lång klänning kommer bärandes på kassar som ser enormt tunga ut, det ser ut som att hennes tunna armar ska gå av. Theo kommer på sig själv med att stirra och slutar genast, skakar på huvudet och blundar några sekunder.

Han är förvirrad. Smärtan över pappas bortgång gör bokstavligen ont och förut kunde kan koncentrera sig på att hantera den. Nu nojar han sig över en sjukdom också. Aldrig tidigare har han brytt sig om smittor eller varit orolig men med den här är det annorlunda, den känns alldeles för verklig och nära på ett märkligt vis. Han tänker på flickan utanför gallerian, kan det ha spritt sig till Göteborg? Han önskar för allt vad han är värd att hon har klarat sig. Hon var på tok för liten för att dö.

Skymningen lägger sig som ett kallt täcke över staden när Theo kommer hem och knappar in portkoden med darrande fingrar. Han har inte varit borta så jättelänge och ändå känns det som att det var en evighet sen han var i sitt hem. Det känns så främmande nu. Tystnaden är total och Theo tar ljudlöst av sig ytterkläderna, petar in skorna på skohyllan och smyger in till köket. Där är det tomt. Theo hittar mamma och Emilia i föräldrarnas sovrum, de ligger och håller om varandra och sover en orolig sömn. Han kan se mammas ansikte och det ser så skört ut, ledset. Kinderna är insjunkna och alldeles glansiga efter tusentals tårar, håret är tovigt och spretar åt alla håll. Trots det är hon vacker, Theo älskar henne över allt annat. Hon ställer alltid upp, har under hela hans uppväxt fått dragit stora lass till stacken själv då pappa varit borta. Nu är han borta för alltid. Hur ska de klara sig nu?