När världen tystnar

14 ~ Dårhus

"Du har allt du kan önska dig i livet och ändå beter du dig såhär."

Wilma blänger mot sin pappa Frank som står rakryggad med armarna i kors. Hans blick är besviken och han skakar knappt märkbart på huvudet.
"Du fattar ingenting", väser hon till svar och sätter sig ner på köksstolen. Hon vänder blicken mot bordsskivan och studerar noggrant en repa för att slippa titta på sin pappas arga, långa gestalt.

"Berätta för mig vad jag inte förstår. Du har hela livet gått på de bästa skolorna, du har en familj som håller ihop och alltid önskar dig det bästa. Vad mer kan du begära?" Frank tar några steg fram mot köksbordet men sätter sig inte ner, istället blir han ståendes och försöker släta ut en rynka ifrån sin mörka kostym.

"Jag begär ingenting från er. Frågan är vad ni begär av mig." Wilmas röst tappar i styrka och hon biter sig i läppen i ett försök att hålla tillbaka tårarna.
"Vad menar du?"
"Jag gick på en fest igår och nu är du skitförbannad på mig. Jag är nästan vuxen och det är helt normalt att umgås med sina vänner då, men du får det att låta som om jag har mördat tre personer och blivit en skam för familjen." Wilma spänner blicken i Frank som inte viker undan.

"Det handlar inte om det, det handlar om omständigheterna. Har du inte märkt vad som pågår där ute? Eller lyssnat på en enda varning? Man ska hålla sig inne och undvika kontakt med så många som möjligt. Tänker du ingenting på din familj när du ränner runt där ute och riskerar att ta med dig smittan till hemmet?" Samtalet blir allvarligare och båda två andas häftigare.
"Låt mig påminna dig om att du för bara några veckor sen inte trodde ett skit på den här sjukdomen och tyckte att min skola agerade felaktigt och bara spred massa dynga. Och om vi nu inte får gå ut, varför går du fortfarande till ditt jobb?"
"Livet måste fortfarande rulla Wilma, det här huset betalar inte sig självt som du ibland verkar tro. Några måste fortfarande stå upp för samhället och dra sitt strå till stacken, men jag lovar att jag är försiktig."

Wilma kan inte låte bli att fnysa. Hon blir tyst en lång stund och flackar med blicken över det glänsande köket med vitvaror av rostfritt stål. Allt är städat, inte en smula syns på den tjocka bänkskivan av ek. Blommorna som står placerade där är fulla av liv och lyser upp med färg i det annars vita rummet. Ordning och reda har alltid varit hennes familjs motto och skulle någon råka bryta mot det blir det ett himla liv. Om de bara visste vad Erik sysslar med, tänker Wilma och det börjar bubbla inom henne. Hon framställs alltid som det värsta syskonet, när det i själva verket är tvärtom.

"Har du inget att säga till ditt försvar?" Wilma väcks ur sina tankar. Frank står kvar i exakt samma position som tidigare och missnöjet i hans ögon lyser starkare än solen.
"Nej, jag lever mitt liv som jag vill." Wilma vet att hon inte borde ha sagt de där orden högt och när hon ångrar sig är det försent. Hennes pappa är inte längre missnöjd, han är ilsknare än ett uppretat bi.
"Skämtar du? Sitter du här och är uppkäftig när allt jag försöker göra är att skydda dig och resten av min familj?" gormar Frank så att en droppe spott stänker iväg. Hans ansiktsfärg skiftar mot rött och ögonfärgen mörknar.
Wilma förblir tyst och försöker sjunka genom stolen och vidare genom golvet, men hon kan inte fly nu. Känslor som har virvlat omkring inom henne i flera år måste ut nu.

"Du måste lära dig att visa mer respekt mot din omgivning", fortsätter Frank att skrika. Varken han eller Wilma märker när mamma Kristina kommer in i rummet. Hon blir ståendes i dörröppningen och iakttar tyst det som sker.
"Du kan inte behandla mig som din ägodel som du enbart vill ha för att stolt visa upp för dina arbetskamrater och bekanta. Kolla, min dotter har minsann gått på den här skolan och ska plugga vidare på det här universitetet, hon gör allt som jag tycker är bra. Vi är en så bra och fin familj ska ni veta", Wilma härmar sin pappas röst på ett larvigt sätt som får honom, om möjligt, att bli ännu argare.
"Du har utegångsförbud i månader", skriker Frank och pekar på Wilma med ett darrande finger.
"Du säger inte till mig vad jag ska göra längre, för jag drar från det här jävla dårhuset nu." Wilma flyger upp från stolen och krockar nästan med Kristina.

Kristina ser ledset på sin dotter och försöker fånga in henne i en kram, men Wilma ålar sig undan. Hon vill inte känna sin mammas värme nu. De är lika långa så Wilma kan lätt se rakt in i hennes glansiga, gråblå ögon. Hennes hår är mer grått än blont nu för tiden och Wilma tänker för sig själv att det nog blir så när man aldrig tillåts att göra något roligt, då det kan upplevas som opassande i någon annans ögon.

"Du ska fan veta att du inte är bättre än honom", fräser Wilma åt sin mamma som rycker till av chock. "Alla gånger han stått och gapat på mig och det enda du har gjort är att stå tyst i ett hörn och tittat på, låtit allt ske. Du har sett alla gånger han behandlat mig och Erik som natt och dag, alla gånger jag fått tagit skit för något han har gjort men du har aldrig försökt att stoppa det. Du har aldrig försökt stå emot allt jävla skitsnack om att vi är bättre än någon annan."
"Men Wilma..." Kristinas röst är nästan som en viskning.
"Ni ska veta att ni inte är ett dugg bättre än någon annan. Jag är ledsen om det gör er besvikna, men det är dags att vakna nu och ibland svider sanningen", avbryter Wilma och ser växelvis på sina föräldrar. "Hälsa hejdå till Erik."

Wilma lämnar rummet, rusar ut i hallen, sliter åt sig skor och en jacka innan hon stormar ut på gatan. Hon springer längs trottoaren och slänger med jämna mellanrum en blick över axeln, men det är ingen som följer efter henne. Hon misstänker att grälet har eskalerat hemma och hon är glad att hon har lämnat det bakom sig. Flämtande fortsätter hon att springa tills det hugger i bröstet av ansträngningen och hon tvingas stanna för att hämta andan. Varma tårar strilar ner för kinderna, både av ilska och besvikelse.

Wilma sätter sig ner på en bänk och ser sig om. Någon enstaka buss rullar förbi och ibland kan hon höra ljudet av en spårvagn rassla, förr kunde man inte gå ut utan att behöva akta sig för all kollektivtrafik. Snart kommer de förmodligen inte gå alls. Hela staden har mattats av. Wilma sneglar mot andra sidan gatan och ser på en igenbommad restaurang och mitt emot den ligger en bio med en lapp på entrédörren. På lappen står det att de tyvärr håller stängt tills vidare.

Signalerna går fram men det är ingen som svarar i andra änden. Wilma pillar på ett hål i sina jeans och låter minutrarna gå innan hon försöker igen. Fortfarande inget svar. Det knyter sig i magen och Wilma reser sig upp och fortsätter gå. Hon måste sysselsätta sig med något innan oron fräter sönder hennes inälvor.

Wilma går förbi en blomsteraffär och stannar upp och blickar in genom skyltfönstret. Butiken är nedsläckt och det enda som finns där inne är blommor vars tid är förbi sedan länge. Endast en kaktus är fortfarande grön och den ser lika ensam ut som när snögubben står ensam kvar på en kladdig och grön gräsmatta, med ögon och näsa liggandes bredvid sig.

En pipande signal bryter tystnaden och Wilma halar upp sin mobil från fickan. Trycket över bröstkorgen lättar en aning och hon trycker på grön lur.
"Hej, det är jag", svarar Wilma och snyftar till.
"Har det hänt något?" Carros röst låter orolig.
"Får jag bo hos dig?"
"Det är bara att du kommer förbi."

Wilma fortsätter att gå när de lagt på. Carro har flyttat från sitt familjehem, eller rättare sagt så har hon flytt från det till någon okänd persons lägenhet. Det är bara Wilma som vet att hon bor där så hon kommer kunna hålla sig undan från familjen utan problem. Vid en busskur stannar hon till och läser tidtabellen, de flesta turerna är strukna och de som inte är det kan man inte lita på att de kommer gå heller. Wilma inser snabbt att det är lönlöst att vänta, det kommer gå fortare att gå.

En timme senare tror Wilma att hon är i rätt område. Höga, slitna hyreshus löser av varandra och i cykelställen står mängder av trasiga cyklar. Wilma läser adresserna och letar efter hus 1132. Hon viker av till vänster på en gata och då ser hon det, stort och grått. Det behövs ingen portkod för låset är trasigt. Rutan i dörren är krossad och på fasaden är det fullt av klotter, precis som på insidan. Cigarettdoften får Wilma att rynka på näsan när hon går upp för trapporna som är fyllda av tuggummin och snus. På våning fyra stannar hon och knackar på dörren.

Wilma knackar två gånger till innan hon känner på handtaget. Det är olåst. Försiktigt låter hon dörren glida upp och kliver in i en trång hall fylld med ytterkläder från den som bott här tidigare. Röster hörs från vardagsrummet och Wilma stelnar till. Det är något som inte är som det ska.