När världen tystnar

40 ~ Upp och iväg

Den stora granens grenar höll bara emot det kraftiga regnet i några få sekunder. Wilma pressar sig mot stammen för att slippa få de värsta dropparna rakt i ansiktet. Hon är redan genomblöt. De våta kläderna ligger slickade runt hennes hud. Plaggen känns kalla som isbitar.

När regnet börjar avta hör hon det dova, mullrande ljudet. Försiktigt kravlar hon sig ut från granens mitt, men river sig ändå i ansiktet på barren. Ljudet blir högre och högre. Wilma tittar upp mot den mörka himlen och tycker sig kunna se ett ljus. Det kommer bara närmre och närmre.

Wilma rusar ut från skogen, snubblar på några lösa grenar och halkar på mossiga stenar. Hon återfår balansen och fortsätter framåt med bara ett mål i sikte. Nu måste hon tillbaka till Solgården, hon får inte missa den här chansen. När hon kommer ut på grusvägen springer hon så fort hon bara orkar. Det är inte långt tillbaka, men helikoptern rör sig snabbare än vad hon gör.

Helikopterns konturer blir synliga i mörkret. Wilma flåsar och det plaskar för varje steg hon sätter ner. Skorna är fulla av vatten och lera stänker runt hennes ben. Hon springer genom den sista kurvan och Solgården uppenbarar sig framför henne. Helikopterns lampor lyser rätt ner på huset och marken runtomkring. På gräset står Theo och Gabriella, de viftar häftigt med armarna.

Wilma ansluter sig till dem. Vinddraget från de roterande vingarna i luften är kraftigt och det våta håret piskar Wilma i ansiktet. Theos läppar rör sig men Wilma kan inte höra vad han säger. Ljuset är skarpt och hon tvingas kisa när hon ser på honom. Theo försöker igen men hans ord dränks av helikopterns oljud. Gabriella hoppar på marken medan hon skriker och vinkar. Theo har en blick som Wilma inte sett tidigare, den är full av förväntan.

Hopp. Wilma känner hopp. Hon hade nästan gett upp hoppet helt, men när hon tittar upp på farkosten i luften infinner sig en obeskrivlig känsla i kroppen. Det är en känsla där alla känslor man kan känna är mixade. Något nytt väntar. Äntligen kommer något att hända. Allt hon kan göra nu är att hålla tummarna för att det är något bra, i alla fall något bättre, som väntar.

Något kommer ner från helikoptern. Wilma stirrar in i ljuset och när ögonen vant sig en aning kan hon urskilja att en människa hänger i en sele och firas ner till marken. En människa. En frisk person som kommer hjälpa dem. Det känns ofattbart.

När personen är nere på marken knäpper den loss sig från selen och går fram till ungdomarna. Wilma gissar att det är en man, men det är svårt att säga då han är iförd en vit uniform och en hjälm med ett mörkt visir. Det går inte att se något alls av ansiktet. Personen tar plötsligt tag i Wilmas arm. Hon rycker till av förvåning och ser att han försöker säga något till henne.
"Kan vi gå in och prata?" Han skriker så högt han kan och orden går knappt att urskilja.
Han pekar med armen mot huset men Theo skakar bestämt på huvudet. Uniformsmannen tar upp ett mobilliknande föremål ur en ficka, knappar in ett meddelande och väntar. Helikopterns ljud blir tystare. Wilma tror först att den är trasig och flämtar till, men när ingen annan verkar orolig andas hon ut igen.

"Var ni inte fem stycken?" frågar mannen högt. Hans röst är mörk men vänlig.
"Två blev sjuka och stack", svarar Theo.
"Har ni känt av några symptom?"
Alla tre skakar på sina huvuden.
"Inga alls?"
Nekande svar igen. Mannen skriver något nytt på sin apparat. Hans händer är täckta av ett par mörka handskar. Han stoppar tillbaka föremålet i fickan och plockar istället upp tre sprutor. Wilma tittar förskräckt på de långa nålarna.
"Jag måste ändå kontrollera er", säger han bestämt. "Jag kommer ta blod från var och en av er. I dessa behållare finns ett medel som kan upptäcka smittan, så skulle ni bära på den kommer blodet färgas lila. Är det förstått?"
Alla nickar utan att säga något.