När världen tystnar

30 ~ Inkräktare

  Det gör ont. Precis allt gör ont. Wilma håller krampaktigt om sleven medan hon rör om i kastrullen med ris. Hon har gråtit, länge. Av flera olika anledningar. Theo utlöste det, allt är hans fel.
  Hon sneglar ut genom den öppna dörren, försöker se Theo trots att hon hörde hans steg i trappan. Han hade badat och var alldeles blöt. Han såg ut att frysa. Hon vill inte ens tänka på honom.
  Wilma fortsätter att röra häftigt i kastrullen, mycket väl medveten om att hon inte behöver göra det. Det bränner i ögonen och hon blinkar frenetiskt för att inte börja gråta igen.

  Varför hade hon druckit det där vinet? Varför hade hon kysst honom? Varför hade han besvarat kyssen? Det som hon tidigare bara känt av lite grann och kunnat undvika till största del blossade upp till en stor skogsbrand, som definitivt inte går att släcka nu.
  För en kort stund trodde Wilma att han kände likadant. Nu känner hon sig bara jättedum, hur kunde hon få för sig att han gillade henne på samma sätt? Under hela dagen har han undvikit henne. Ett tag funderade hon på om han ens mindes vad som hände. Självklart minns han, han känner bara inte som henne och låtsas som ingenting. För det är enklast så och egentligen borde hon följa hans exempel.
  Allt mänskligt liv håller på att dö ut och hon är olyckligt kär. Det är patetiskt. Hela världen är upp och ned, hon har förlorat allt och lite till. Hur är det möjligt att känna känslor som dessa efter allt som har hänt?

  Ibland glömmer hon nästan bort vad som pågår. Här på Solgården märks inte förödelsen av så mycket och det är lätt att falla in i en förnekelse. Ibland känns det som att Göteborg väntar på henne, med skola, familj, vänner och hela hennes gamla liv. Allt kommer att vara som vanligt när den här roadtripen är över.

  Riset är klart och hon slänger på det på en tallrik. Hon petar i sig av maten utan att vänta på Theo. Vill han inte prata med henne så vill hon inte äta med honom. Tänk om allt bara kunde bli ogjort. Wilma stryker baksidan av handen över sin våta kind. Kanske är det hon som undviker honom, hon orkar inte vara med honom just nu.

  Dagarna går och Wilma vet inte längre vad det är för veckodag. Hur länge har de varit på flykt? Hon har ingen aning och det känns inte speciellt viktigt att veta heller.
  Stämningen mellan henne och Theo har mer och mer återgått till det normala. Skillnaden mot tidigare är att de knappt pratar med varandra. Det enda de pratar om är praktiska saker, som vem som ska laga mat eller hämta vatten. De pratar om vad nästa steg ska bli men ingen av dem har en aning.
  Wilma försöker att hålla ihop, försöker att inte känna, försöker att inte tänka. För det mesta går det ganska bra. I början var hon rädd för känslan av att inte känna någonting, nu börjar hon gilla den. Det är behagligare att känna sig avstängd än konstant ledsen.

  Wilma sitter nere på bryggan med en filt över axlarna. Hennes ljusa linne värmer inte bra i kvällskylan. Bredvid henne ligger en hög med blöta kläder.
  Hon föreställer sig hur människor på semester badar här. Hur barnen bygger sandslott i strandkanten medan de vuxna ligger i gräset med böcker och picknickkorgar vid sin sida. Kanske kommer någon från Solgårdens personal ut med en kanna iskall lemonad, frågar leende om någon vill ha.

  "Hej."
  Wilma väcks ur sina tankar och slänger en blick över axeln. Theo kommer gående ut på bryggan. Hans händer är nedstoppade i jeansens fickor. Håret är rufsigt, fräknarna syns tydligt och hans blick säger att han vill något. Innan han säger något sätter han sig på Wilmas vänstra sida.
  "Får jag sitta här?"
  Solen lyser rätt i hans ansikte och tvingar honom att kisa när han ser på Wilma.
  "Jag ser ingen förbudsskylt", svarar Wilma. Meningen är tänkt som ett skämt men rösten låter inte skämtsam. Hon märker genast hur Theo stelnar till.
  "Du får sitta här", tillägger hon och pressar fram ett leende.
  "Schysst", säger Theo. "Jag ville nämligen prata om en sak."
  "Vadå för något?" frågar Wilma och vänder nyfiket blicken mot honom. Vinden tar tag i hennes hår, blåser det rätt i hennes ansikte. Besvärat samlar hon ihop det i en hög, slarvig knut.
  "Jag har kanske betett mig konstigt den sista tiden utan att ha förklarat något", börjar han. "Det som hände häromnatten var först och främst inte meningen, men det innebär inte att jag inte gillade det. Jag tycker bara att det är jättesvårt att veta vad jag känner just nu. Allt är så konstigt och jag mår inte bra. Du mår inte heller bra. Men jag gillar dig, på något sätt. När du är glad blir jag gladare och när du är ledsen gör det ont i mig. Ditt leende får mig att må bra."
  Wilma kan inte låta bli att le när hon hör hans ord. Kvällen känns genast mycket varmare och det pirrar behagligt i kroppen. Trots att hon känner sig osäker på honom känner hon det som hon inte vill känna. Han kanske bara sitter och ljuger, hur ska hon kunna veta det?
  "Vi kan ta det lugnt", svarar Wilma och ser med en försiktig blick på honom. "Men jag vill att du fortsätter prata med mig, stäng mig inte ute."
  "Jag saknar att prata med dig."
  Plötsligt sträcker Theo fram sin hand och stryker Wilma över kinden. Beröringen är mjuk och försiktig. Fingrarna bränner hennes hud. Theo håller kvar sin hand och tvingar Wilma att möta hans blick. Hon ler osäkert mot honom, rodnar.
  "Vi kommer att ta oss härifrån", säger Theo allvarligt medan han ser djupt in i hennes ögon. "Vi kommer att ta oss till en bättre plats."
  Det är något i hans röst som får Wilma att tro på varenda ord han säger. Det är som balsam för själen.
  "Lämna mig inte ensam." Wilma hör själv hur svag och desperat hon låter.
  Theo låter sin hand falla. I nästa stund känner hon hur hans läppar snuddar vid samma ställe som handen precis lämnade. Pirret i magen är tillbaka.
  "Jag lovar", viskar han och reser sig upp.
  Wilma följer honom med blicken ända tills han försvinner in genom entrédörren till Solgården. Hon känner sig chockad, glad, förvirrad och ledsen på samma gång. Kanske behövde han bara lite tid för att smälta allt och fundera. Nu känns det som att allt kommer lösa sig, precis som han sa.

När solen är borta och den lätta vinden har lagt sig kommer myggen fram i stora svärmar. De surrar envist kring Wilma som försöker vifta bort dem med sina armar. Till slut känner hon sig besegrad, reser sig, plockar med sin tvätt och går upp mot huset. I flera timmar har hon suttit på bryggan och låtit livets alla tankar flödat fritt. Hon känner sig faktiskt lite lättare nu, som om en tyngd har lyfts bort från hennes axlar.

Efter middagen som Theo ordnat går de och lägger sig. Wilma går tätt bakom Theo uppför trappan, följer hans steg längs korridoren och stannar utanför sin sovrumsdörr. Hon lägger en hårslinga bakom örat medan hon ser på Theo. Han håller sin hand på dörrhandtaget men har inte öppnat den än. Den ljusa korridoren känns plötsligt större än vad den är, avståndet mellan dem är för stort.
"Du får sova med mig om du vill", säger Theo.
Wilmas hjärta hoppar över ett slag. Hon sväljer ett par gånger för att kunna prata normalt. Hennes händer känns svettiga och hon vet inte vart hon ska placera dem. Nervöst sticker hon ner dem i byxfickorna, sträcker på ryggen och fokuserar blicken på en punkt strax bakom Theo.
"Visst", svarar hon och försöker låta så oberörd som möjligt.
Theo öppnar dörren och låter Wilma gå in först.

Det är varmt under täcket men hon vågar inte ta av sig något av det hon har på sig. Ingenting får gå fel nu, ingenting. Hon får inte skrämma iväg Theo.
Försiktigt sneglar hon på Theo med hjälp av ljusspringan som rullgardinen inte lyckas hålla borta. Hans ansikte är avslappnat, läpparna lätt särade. Han andas tungt. Då och då snarkar han lågt.
Wilma blundar. Hon vågar inte tro att det är sant. Theo låter henne sova hos honom, han ville att hon skulle göra det. Precis innan hon somnar vänder sig Theo om, grymtar till och lägger en arm över henne. Han sover fortfarande tungt. Wilma kan inte sluta le och det är första gången på länge som hon inte gråter sig till sömns.

Klockan är efter två på natten. Ute är det mörkt och tyst. Theo och Wilma sover djupt, tätt omslingrade. De andas i takt med varandra. Ingen av dem märker när ett ljussken bryter mörkret, eller när ett dovt muller bryter tystnaden.
Wilma mumlar något i sömnen, vänder sig ett halvt varv och låter en arm hänga ut över sängkanten. Hon hör inte att ytterdörren knarrar, eller fotstegen som följer.