Mina ögon kan liknas vid golfbollar när kvinnan framför oss låter ord, som jag aldrig hade kunnat drömma om att höra, lämna hennes läppar. Mitt chockade ansiktsuttryck speglas i mina vänners ansikten, aldrig hade vi trott detta. Vi hade varit på flertal skivbolag, visat upp två av våra redan släppta låtar, men allt förgäves för ingen hade trott på oss. Majoriteten av alla vi hade mött hade säkert trott att vi var ett gäng bortskämda snorvalpar, men inte Universal. För nu stod vi alla med varsitt skivkontrakt i handen, ett bevis på att allt vårat kämpande hade varit tillräckligt.
"Det här är så jävla fett." Utbrister Ludwig sekunden kvinnan går ut och stänger dörren bakom sig. Vi alla nickar instämmande med stora leenden på våra läppar, till och med Dante vars ansikte vi aldrig hade trott skulle sluta se ledsamt ut. Men nu stod han framför mig med ett leende fastklistrat på sina läppar, det faktum att han kollade på mig och log gjorde mig lite illa till mods. Men det var enbart eftersom våran vänskap hade varit på hal is de senaste månaderna, men allt kanske skulle bli bra nu. Om någon vecka fick vi sommarlov och sedan skulle vi på turné runt Sverige, spela på festivaler och leva våran dröm.
"Vi måste fan fira, fest ikväll?" Säger Dante samtidigt som han fiskar upp sin telefon från fickan.
"Är det ens fråga bror? Vi kan ha den hos mig, morsan är bortrest." Svarar Axel med ett nöjt leende, väl medveten om att hans hus är det allra bästa fest huset. Vi alla nickar instämmande åt det han säger och börjar sprida informationen om att det blir fest ikväll. Den första jag delar nyheterna med är självklart Dahlia, som svarar med otaligt många glada emojis. Jag ler lite åt hennes meddelande, hela mitt inre exploderar av fyrverkerier varje gång jag tänker på henne. Vilket egentligen är nästan hela tiden, hon är det första jag tänker på när jag vaknar och det sista jag tänker på innan jag somnar.
En halvtimme slår mina fotsulorna mot de ojämna kullerstenarna, ett leende är fastklistrat på mina läppar och i öronen ljuder en av våra senaste låtar. Kanske lite hybris att lyssna på ens egna låtar, men man förtjänade att vara stolt över något man gjort och stolt var jag. Jag var så tacksam att jag fick skriva musik med mina bästa vänner och att jag snart skulle få stå bredvid dem och sjunga ut texterna inför en publik. Det var en surrealistisk känsla, som om jag svävade på moln. Det kändes lite som när jag och Dahlia hade kysst varandra för första gången. När jag kommer fram till mitt hus sliter jag upp den olåsta dörren och rusar in. Eftersom det är lördag befinner sig alla mina familjemedlemmar i mitt barndomshem. Mina blåa ögon vandrar över deras förväntansfulla ansiktsuttryck när jag stiger in i vardagsrummet där de sitter och kollar på någon gammal film.
"Vi fick det!" Utbrister jag efter att ha dragit ut på det lite för länge. Glädjetjut lämnar allas läppar och Felix kastar sig upp ur soffan och drar in mig en stor kram. Han dunkar mig lite på ryggen och jag grimaserar lite, han var hårdhänt.
"Jävlar brorsan, du får ge mig lite pengar då för jag är pank." Flinar han och dunkar mig i ryggen ännu en gång. Jag hostar till lite och muttrar ut ett litet visst innan mamma drar in mig världen största kram. Hennes tårfyllda ögon möter mina när hon släpper taget om mig och jag kliar mig lite besvärat i mitt alldeles för långa hår. Jag hade förstått att de skulle bli glada för mig, men jag hade inte trott att mina föräldrar skulle börja gråta. Jag flinar lite åt deras reaktioner och tackar dem en sista gång innan jag springer upp på mitt rum. Dörren smäller igen bakom mig och jag slänger mig ner på min mjuka säng. Innan jag hinner före, lyser Dahlias namn upp på skärmen och jag svarar direkt.
"Grattis, jag är så så så stolt." Skriker hon och jag tvingas hålla telefonen en bit bort från örat.
"Jag vet, hur grymt?" Skrattar jag till svars, hela mitt inre kändes som fyrverkerier nu när jag hörde hennes röst.
"Så jag hörde att ni ska ha fest."
"Jaså det gjorde du?"
"Tror det var det första Dante sagt till mig på hela veckan." Suckar hon samtidigt som hon släpper ut ett litet skratt. Jag suckade lite med henne, jag avskydde hur allt blivit. Jag visste ju att hon saknade Dante, han hade ju alltid varit hennes bästa vän.
"Men du kommer eller? Wiktoria är ju också bjuden." Säger jag och försöker lätta upp stämningen som hade blivit en aning spänd. Hon suckar på andra sidan luren och jag drar ihop mina ögon i förvirring.
"Vill du inte?" Frågar jag och min röst dryper av förvirring, varför skulle hon inte vilja komma på årets fest?
"Jo eller asså jag vet inte. Jag mår inte så bra bara."
"Varför, vad har hänt?!" Mitt hjärta bultar lite fortare när jag inväntar hennes svar, tänk om någon hade sagt något? Eller gjort något mot henne? Irritationen inom mig växte och jag spände ihop mina käkar, samtidigt som min näve knöts ihop.
"Andas Noel, jag har mens och värk från helvetet." Hon skrattar lite på slutet och trots att hon inte kan se mig, antar mina kinder en röd ton. Ibland var jag så korkad att det oroade mig.
"Oj."
"Ja oj, men jag tror inte jag känner för att festa bara förlåt."
"Nej be ej om förlåtelse, är du hemma då?"
"Ja klart jag är dummer."
"Okej men jag kommer strax då."
"Nej va? Du behö.-" Innan hon hinner avsluta meningen har jag lagt på och sprungit ut i hallen jag nyss klev in i och dragit på mig mina slitna nike skor. Jag skriker ut ett hejdå och rusar sedan nerför gatan jag bott på i en evighet.
Trettiofyra minuter senare står jag utanför hennes hus, i ena handen håller jag en ica kasse fylld med olika sötsaker och den andra handen träffar trädörren i en rad av knackningar'. Efter några sekunder öppnas dörren och Dahlias trötta ansikte möter mitt. Men det skiner upp lite när hon ser mig och ica kassen i min hand.
"Du hade inte behövt ju." Suckar hon och drar in mig i hallen, jag lägger mina armar kring hennes kropp och drar henne, i vad jag antar är en behövd kram.
"Klart jag hade, du är ju min tjej dummer." Hon skrattar lite och jag lutar mitt ansikte närmare hennes. Centimeter skiljer emellan oss men avståndet försvinner när jag pressar mina läppar mot hennes. När våra läppar separeras från varandra drar hon upp mig på hennes rum. Det enda ljuset som finns i det mörklagda rummet är skenet från tv:n där en disney film visas. Vi dimper ner på hennes säng och radar upp allt godis och chips framför oss.
"Men hur blir det med festen nu då?" Frågar hon med munnen fylld av chips, jag ger henne en äcklad blick och hon himlar med ögonen åt mig.
"Jag är ju med dig, skit i festen."
"Men Noel, festen är till för att fira eran framgång ju." Jag ler lite mot henne och drar in henne i min famn.
"Du vet Dahlia, jag vill inte fira om inte du är vid min sida." Hennes gråa ögon är stora när de kollar upp på mig och ett litet leende letar sig fram på hennes läppar.
"Du är världens bästa kille."
"Jag vet." Hon fnyser lite åt mitt svar men innan hon hinner säga något mer stoppar jag henne genom att ännu en gång, låta våra läppar möta varandra.
