Wiktoria drar in mig i en sista kram innan vi skiljts åt, jag hade frågat om hon ville göra något efter skolan men hon skulle tydligen förbereda sig för en fest. Jag hade snabbt tackat nej när hon fråga om jag ville följa med. Med långsamma steg trängde jag mig mellan ungdomar fram till de välbekanta orangea skåpen. Väntandes på att ett par killarna framför mitt skåp ska akta på sig så skymtar jag Dante, och resten av gänget längre ner i korridoren. Ett leende smyger sig fram på läpparna när jag ser att Noels blick söker efter min, men så fort killarna dragit sig ifrån mitt skåp måste jag bryta ögonkontakten och öppna det. Dante hade väl redan fått misstankar och ville inte ge han ännu fler.
En liten ihopknycklad lapp trillar ner i mina händer när skåpsdörren öppnas, jag rynkar mina ögonbryn i några sekunder tills jag öppnar lappen och identifierar skrivstilen som Noels. Efter att ha läst hans anteckningar några gånger hade jag ju lärt mig hur den såg ut.
Möt mig på östermalms torg vid 20:00
/ Noel
Jag fnyser lite roat och kollar snabbt upp igen för att kolla om gänget står kvar. Noel står och flinar, han ser väl att jag lagt märke till lappen. Jag gör en tumme upp och han bara nickar, men så fort han gjort de så sliter han bort blicken. Det sista jag gör innan jag slänger igen skåpet är att dra väskan över axeln och sätter lurarna i öronen, de spelar högt till tonerna av någon överspelad låt som jag kan utantill.
》
Mina skosulor får gruset att knastrar när mina fötter tar nervösa steg runt torget. Jag har gått några rundor för jag kom alldeles för tidigt, men jag kunde bara inte vänta. Det kändes som inne i magen låt en bomb och tickade, och vilken sekund som helst skulle den explodera. Mina gråa ögon flackar över gatorna runt torget en sista gång, ljusen från olika restauranger är det enda som lyser upp den mörka november kvällen. Snart kan jag ser hur han kommer gåendes och nu går nog bomben av där i magen. Jag känner mig helt uppjagad, och det enda jag kan göra är att springa in i hans armar och hoppa upp i hans famn. Mina läppar möter honom så fort hans armar slagit sig tajt runt om min kropp. Ett leende pryder sig på hans när jag drar ifrån, så jag fortsätter ge han några snabba kyssar innan han börjar skratta.
''Jag är galet hungrig.''
''Jag med,'' får jag ut, också skrattar jag med.
När vi går in till pizzerian, har Noel fortfarande sin långa arm runt om mig. Pizza bagaren ger oss ett glatt 'hej' när han ser oss. Noel verkar vara stammis för bagaren vet exakt vad han vill ha, jag beställer någon kyckling pizza, är inte så kräsen när det kommer till sån här mat. Efter allt är betalat och klart så går vi ut i den kalla luften igen. Leendet på läpparna har fortfarande inte dött, det sitter lika stort på läpparna och när jag kollar upp mot Noel ser jag att hans måste vara dubbel så stort.
Bussen är helt tom när vi stiger på så vi sätter oss längst bak. Jag lägger mina ben över Noels och låter kassen med pizza kartongerna vila på sätet bredvid. Han drar mig närmre och trycker hans läppar mot mina för vad som känns tusende gången. Vi hade inte ens gjort det så många gånger, ändå så kändes det så naturligt. Oss, tillsammans. Min mjuka hand hår hans nacke och hans händer tar ett tag om mina kinder. Buss chauffören får ju en hel show där framme, jag kan inte att hjälpa att skratta mot hans läppar åt mina egna tankar.
Snart stannar bussen vid Noels hållplats och vi går av, den kalla vinden får mig att dra jackan lite extra hårt om mig själv. Vi går sakta men säkert upp mot det medelstora huset, det lyser lite i fönstret. Jag blir lite nervös, är hans föräldrar hemma?
''Är dina föräldrar hemma?'' Frågar jag osäkert.
''Tror det, hurså?''
''Vet de inte om att jag är Dantes syrra?'' Noel funderar i en stund och sen skakar lite på huvudet.
''Det kommer gå bra, oroa dig inte,'' säger han och kollar ner på mig, något i hans blick får mig att lugna ner mig lite.
När vi kommer in i de varma huset hänger vi av oss jackorna snyggt och prydligt i hallen. Svaga välkomnaden lämnar köket och vi stiger längre in. Noels pappa sitter med glasögon långt nere på näsan och helt fokuserad i en bok att han inte ens märker när vi kommer in i köket.
''Amen tjena!'' Utbrister han när han plötsligen ser oss.
''Lugna ner dig, pappa,'' skrattar Noel medan jag hälsar lite nervöst tillbaks. Noels mamma kollar också upp från mobilen som ligger i hennes handflata.
''Åh, hej Dahlia,'' när mitt namn lämnar hennes mun så stelnar jag till lite.
''Hej,'' jag ler ett svagt leende mot båda, men som tur är tar Noel drickorna från kylen snabbt.
Uppe på hans rum sätter han på något på hans dator, egentligen inte för att vi är så intresserade av vad som pågår på den, vi är ju alldeles för upptagna att snacka. Vi snackar om allt, allt som inte är Dante. När pizzorna är snabbt uppätna, så lägger jag mig mot hans bröt och somnar lyssnandes på hans hjärtslag.
