Ännu en dag sitter jag på cementtrappans hårda yta som dessutom är klädd med ett lager av frost, något som har gjort att jag dragit min alldeles för tunna jacka tätare omkring mig. Ett moln blandat av kyla och cigarettrök lämnar mina läppar när andas ut. Min kropp har präglats av kylan lite för länge, minuterna har sprungit iväg och egentligen skolkar jag nu. Men jag gillade sättet den kalla luften omgav mig, hur de kalla brisarna fick håret på mina armar att resa sig, hur den fick mig att känna. Det kanske var ironiskt att kylan fick mig att känna mig levande medan jag rökte en cigarett som sakta men säkert tog mig närmare till min död. Med stela ben reste jag mig upp och gick in i skolan, det var ingen idé att dra till klassrummet eftersom lektionen ändå snart var slut. Istället styrdes mina steg längre in i korridoren tills jag kom fram till delen där de andra killarna hade sina skåp. Jag sneglade på klockan som hängde lite snett på väggen, det var sjutton minuter kvar tills de slutade. Det var så jävla typiskt att alla de tre hamnade i samma klass medan jag gick med ett gäng hjärndöda åsnor. Förutom en person då, tjejen som hade mitt hjärta i sin lilla hand var inte hjärndöd.
Sjutton minuter senare ser jag en ljusblond kille tränga sig förbi hopen av människor som försöker ta sig ut ur klassrummet. Några sekunder senare skymtar jag även Ludwig och Axel i folkhavet, jag vinkar lite och försöker fånga deras uppmärksamhet. Men som vanligt ser dem inte och det slutar med att jag får skrika ut deras namn, då vänder de sig om och ler lite.
"Fan bror, du behöver ju inte skämma ut oss." Säger Ludwig medan han ger mig en menande blick. En hög suck lämnar mina läppar och jag skakar lite på huvudet åt honom. Dantes blick stannar kvar vid mig längre än vanligt och jag ger han en frågande blick. Han rycker bara på axlarna till svar och flyttar blicken till sin mobilskärm. Jag återgår till att lyssna på det Ludwig berättar, något om en tjej. Men mitt fokus på Ludwig raserar när jag ser Dahlia trycka upp ytterdörren och gå hem. Hennes sandblonda hår göms under en mörkröd mössa och jag ler lite när jag tittar på henne, hon är så jävla fin. Mina tankar avbryts när Dante frågar om vi ska hitta på något.
"Sorry bror men den här killen is getting some today." Skrattar Ludwig medan ett flin sprids på hans läppar, vilket får resten av oss att äcklat skaka på huvudet.
"Jag kan inte heller, morsan vill ha hem mig för någon släktmiddag." Suckar Axel medan han tittar på oss med uppgivna ögon. Dante nickar lite åt honom och flyttar sedan sin blick mot mig, mitt adamsäpple gungar upp och ner när jag försöker svälja klumpen som bildats i halsen. Jag kan ju inte säga nej, då kommer han fatta att något är skumt. Men det kommer ju bli lite kefft att kanske träffa Dahlia och sen låtsas som ingenting.
"Ja jag kan, ska vi dra nu eller?" Mina ord är snabba, mest så att jag inte ska hinna ångra dem. Jag vill inte att Dante ska bli mer misstänksam, jag får kanske blir bättre på att betona att jag och Dahlia faktiskt har ett grupparbete tillsammans.
Tio minuter senare går vi försiktigt på den isiga trottoarkanten, med varsin cigarett i handen. Det känns som jag alltid röker nuförtiden när jag är tillsammans med Dante, men kanske är det för att hans närvaro gör mig nervös. Det känns som han närsomhelst ska dunka mitt huvud i asfalten och skrika att jag ska hålla mig borta från hans syrra. Vilket jag egentligen borde, Dante var ju min bästa vän. Men Dahlia hon var.... ja allt. Ändå ekade orden vi hade sagt till varandra för tre år sedan i mitt huvud. Hur jag, Dante, Axel och Ludwig hade svurit på att aldrig röra varandras syskon eller ex-flickvänner. Hur vi hade skakat hand och gjort någon slags pakt, som inte under några omständigheter skulle brytas. Ändå slet jag den i tu, mer och mer för varje dag som gick.
》
Dante rycker upp dörren till deras hus och jag följer efter honom, trots att jag spenderat många av mina dagar här, är det med ett bultande hjärta jag kliver in. Dante går in i köket och plockar ut två coca cola zero från kylskåpet, burken känns kall i min varma hand när jag tar emot den.
"Är Dahlia här eller?" Frågar jag och försöker se obrydd ut, trots att handsvett bildades på mina handflator sekunden jag yttrade frågan. Dante rycker på axlarna och kollar på mig med höjda ögonbryn. Han går upp för trappen med mig hack i häl och precis när vi kommer upp, rycker han upp dörren till Dahlias rum. Hennes ögon blir stora som golfbollar och en lätt rodnat tar plats på hennes kinder, mer hinner jag inte notera innan Dante drämmer igen dörren.
"Japp hon är hemma." Jag stirrar lite förvånat men nickar sedan, funderar på om jag borde säga något mer. Men eftersom jag inte vill elda på Dantes misstankar bestämmer jag mig för att bara hålla tyst och gå efter honom in i hans rum. Dante slänger sig ner på sängen och jag sätter mig bredvid honom, granskar Travis Scott affischen i hans rum.
"Du vet hans senaste platta sög" Säger jag medan jag menande kollar på affischen, varpå en hård smäll träffar min arm.
"Stick då." Svarar Dante medan ett flin sprids på hans läppar, ett skratt lämnar mina och trots att det är dumt, väljer jag att fortsätta hetsa.
"Om ja slipper lyssna på sörja sticker jag gladeligen." Dante slår till mig på armen och puttar ner från mig sängen, det är med en hård duns som jag landar på golvet. Mitt och Dantes skratt ekar mellan väggarna och jag håller mig om magen för att sluta skratta. Att hetsa Dante var det absolut roligaste som fanns, när det var på skoj. Han reser sig upp från sängen och går fram till högtalaren, som i princip är det enda som finns i hans bokhylla. Innan jag hinner reagera skriker högtalaren ut tonerna till SICKO MODE och Dante börjar rappa i takt med Travis. Jag skakar på huvudet åt honom men kan ändå inte sluta skratta, det var längesen vi umgicks bara vi.
》
Vi har lyssnat och recenserat alla Travis låtar nu och jag har varit här i typ två timmar. Hela min kropp brinner efter att få se Dahlia och röra henne. Därför säger jag till Dante att jag måste gå på toa, jag stänger dörren bakom mig. När jag smyger till Dahlias rum, är jag tacksam för att Dante fortfarande spelar musik, han kan omöjligen höra att jag går till henne. Försiktigt trycker jag upp dörren till hennes rum och kliver in, lika varsamt stänger jag igen den bakom mig. Jag andas ut och ler lite när jag ser Dahlia, hennes hår ligger som en gloria runt hennes huvud och hennes ögon är stängda. Jag går fram till hennes säng och sätter mig på kanten, vilket får hennes kropp att rycka till och skrämt öppnar hon ögonen och tittar på mig. Hon lägger handen på hjärtat när hon ser att det bara är jag. Min hand stryker bort en hårslinga som fallit över hennes ansikte, känslan av hennes hud mot min får fjärilarna i min mage att bli alldeles galna. Det dröjer inte länge förrns jag pressar mina läppar mot hennes.
"Är du galen? Dante är där!" Skrik viskar Dahlia medan hon menade pekar på väggen som skiljer deras rum. Jag flinar bara lite innan jag ännu en gång trycker mina läppar mot hennes, hon sjunker ihop lite under min beröring och jag ler i kyssen. Dahlia måste ha hört något som jag inte gjorde, för helt plötsligt puttar hon bort mig så att jag nästan flyger upp ur sängen. Bara några sekunder efter det, rycker Dante upp dörren och kliver in. Jag sväljer hårt medan jag försöker att verkligen låtsas som ingenting.
"Vad gör ni och vad fan gör du i min syrras rum Noel?" Dantes ögon smalnar när de flackar mellan mig och Dahlia. Jag rycker lite på axlarna och försöker låta lugn på rösten när jag förklarar att jag var tvungen att fråga en sak om våran uppgift.
"Och ni behövde stänga dörren för det?" Dante kollar tvivelaktigt mellan oss och jag rycker på axlarna.
"Omedvetet bror." Han nickar lite och jag blir nästan förvånad, hur kan han inte fatta? Vi är inte så diskreta som vi nog skulle vilja.
"Nu går vi Noel." Muttrar han och drar mig ut från hennes rum, jag slänger en sista blick åt Dahlias håll. Hon möter den inte, hon kanske bara är chockad eller nåt. Jag är i alla fall det, kändes som jag skulle dö där inne.
