Med halvstressade steg går jag bort från deras hus, rädd att Dante ska komma utspringandes och slå ner mig. Först när jag kommit flera meter bort från deras gata känns det som jag kan andas ut. Jag lutar ryggen mot en svart vit björk som står på sidan av trottoaren och känner hur ett lugn sprids inom mig. Denna gång beror det inte att jag har dragit in den giftiga röken från en glödande cigarett. Utan den här gången är anledningen en helt annan, och jag vill för evigt att Dahlia ska vara anledningen till att jag känner mig lugn. Jag ler lite när jag tänker på hur förvånat hennes ansiktsuttryck hade blivit när jag berättade att det var henne jag tyckte om. Hur hon hade dragit sina mörka ögonbryn lite närmare varandra medan hennes gråblåa ögon hade granskat mitt ansikte. Kanske hade hon letat efter något i mitt ansikte som skulle visa om mina ord var lögn eller inte. Men hon kunde omöjligen hittat något eftersom jag aldrig tidigare haft så mycket sanning i mina ord.
Hela bussresan hem kan jag enbart tänka på hur gärna jag ville höra henne säga det tillbaka, höra hennes silkeslena röst yttra orden som jag så länge försökt dölja inom mig. Men nu var de ute, svävade fritt i luften som hade funnits mellan oss. Jag hoppades att orden skulle stanna där, mellan oss, och inte låta vinden ta tag i dem. Risken fanns att om det inträffade, skulle Dante få reda på dem. Orden skulle inte längre bara vara mellan oss, då skulle vi ha en hel värld att stå till svars för.
》
För mig var tisdagsmorgnar vanligtvis de absolut svåraste att kliva upp på. Kanske var det för att man visste att det fortfarande var så många dagar kvar till helg, dagar som skulle vara fyllda med olika prov och inlämningar. Men trots att jag vakande till ljudet av hur Loves gälla röst skrek på Felix att släppa in honom i badrummet, hade det aldrig vara lika lätt att kliva upp. Trots att jag spillde mörkbrunt kaffe över min vita favorit t-shirt och var tvungen att byta om, hade det aldrig varit lika lätt att behålla leendet på mina läppar. Allting bara för att jag visste att jag skulle träffa Dahlia idag. Eller jag antog iallafall att hon skulle dyka upp idag, jag antog att vi ändå hade löst det mesta.
När jag sitter i det nedsläckta klassrummet en timme senare, trummar jag med fingrarna mot träbordet. Om någon annan gjorde likadant skulle helvetet brinna i mina ögon när jag tittade på dem. Men ännu en dag ekade nervositeten i mitt inre, det var som att jag inte kunde sluta känna och jag kände så mycket. Det hade alltid varit min största brist, att jag lät mina känslor ta över mitt inre. Ibland kunde det kännas som jag stod på strand och tittade hur en tsunamivåg sakta kom emot mig, utan att röra en muskel kunde jag stå kvar och låta vattnet dränka mig. Nu spelade det ingen roll om mina känslor tog över, eftersom de var positiva.
Ljudet av hur en stol dras mot golvet väcker mig från mina tankar och nyfiket tittar jag uppifrån bordet. Mina ögon betraktar Dahlias glada ansikte och ett leende sprider sig på mina läppar samtidigt som ett hej lämnar dem. Hon öppnar på munnen för att säga något men precis då stormar våran lärare in och ber alla att var tysta. Hon börjar prata om hur hon hoppas att vi har kommit någon vart med våran uppgift och att vi beräknas vara klara om två veckor. När hon säger det här sneglar jag på Dahlia och får hålla inne ett skratt när våra ögon möts, vi har inte gjort någonting. Trots att lektionen är en timme och trettio minuter, gör vi absolut inget. Istället ägnar vi den timmen åt att lyssna på varandras favoritmusik samtidigt som vi båda låtsas att ingenting hände igår.
Först när vi är på väg ut ur klassrummet tar jag tag i Dahlias arm, hennes kropp stannar upp och vänds emot min.
"Vi måste prata." Orden jag yttrar är få, men de har stor betydelse.
"Ja det måste vi, men inte här." Säger Dahlia medan hennes blick flackar mellan mig och resten av personerna som befinner sig i korridoren. Hon har rätt, att prata om sina känslor i en korridor fylld med människor som livnär sig på drama, är ingen bra idé. Jag tar ett lite hårdare grepp om hennes arm och drar med henne till en annan korridor, mycket längre bort där det inte alls är lika mycket folk.
"Här då?" Frågar jag medan mitt ena ögonbryn frågandes lyfts upp. Hennes sandfärgade hår flyger runt huvudet när hon bestämt skakar på det och jag släpper ut en liten suck medan jag frenetiskt söker efter något annat ställe att prata på. Ett triumferat flin sprids på mina läppar när jag drar in henne på en av skoltoaletterna. Lite förvånad stänger Dahlia dörren bakom oss och tittar på mig med nyfikna ögon.
"Så nu är vi ensamma och om du inte är nöjd nu, då vet jag fan inte." Skrattar jag lite tyst och hon ler lite mot mig medan hon lutar sig tillbaka mot den slitna mörkbruna dörren.
"Men tänk om någon ser oss gå ut tillsammans?" Säger hon med en skämtsam ton, något som får oss båda att släppa ut ett litet nervöst skratt. Mitt hjärta bultar hårt mot min hud och jag motstår impulsen att lägga handen mot det och försäkra mig om att det inte ska hoppa ut.
"Okej, vi skulle prata-." Börjar Dahlia säga men stoppar sedan sig själv mitt i meningen och biter sig lite löst i läppen. Hennes blick flackar mellan mig och kakelväggen bakom mig, jag ler lite när jag märker att hon är minst lika nervös som jag är. Hon drar in ett djupt och lite skakigt andetag innan hon fortsätter. "Eh ja, jag gillar dig också jättemycket. Men jag är bara rädd för vad som kommer hända om Dante får veta, alltså om han var här jus-."
"Men-." Avbryter jag henne och tar några steg närmare hennes kropp, känner hur hennes varma andetag slår mot min hals. Drar in doften från hennes söta parfym och låter blicken falla på hennes fylliga rosa läppar. "Han är inte här nu eller hur?" Fortsätter jag innan jag trycker hennes kropp närmare dörren och lägger mina händer runt hennes ansikte. Mina ögon möter hennes en sista gång innan jag pressar mina läppar mot hennes. Hela hennes kropp blir stel när våra läppar förenas men några sekunder senare ligger hennes händer i mitt hår medan hon masserar sina läppar mot mina.
Sist jag kysste någon fanns beviset i de röda toner som stannade kvar på mina läppar. Idag fanns beviset i leendet som vägrade lämna dem, något som mina vänner kommenterade under hela dagen. Men hur skulle jag kunna sluta le, när det kändes som mitt inre skulle spricka av lycka?
