Med trött fingrar uppdaterad jag mina sms konversationen och hoppades innerligt att ett nytt sms skulle dyka upp. Ett meddelande från tjejen som inte hade hört av sig på några dagar. Jag intalade mig själv att det var lugnt och att det inte spelade någon roll. Hon behövde tid och utrymme att andas. Jag var bara rädd att om jag gav henne för mycket tid, skulle hon inse att hon var för bra för mig. Att jag inte förtjänade henne. Jag reser mig hastigt upp i sängen och försöker bestämma mig för om jag ska skriva till henne. Det känns som jag har en ängel eller djävul på vardera axel. Ängeln ber mig skriva till henne och ropar att hon behöver mig trots att hon kanske inte vet det själv. Djävulen, ja han skriker att jag kommer förstöra allt om jag inte lyssnar och ger henne tid. En hög suck lämnar mina läppar när jag tillslut bestämmer mig för att skriva till henne, here goes nothing.
Jag, 14.34
vet att du säkert behöver tid, men jag behöver dig. Snälla, om du vill kom hit. Dörren är alltid öppen för dig.
Jag tvekar lite innan jag skickar det, det känns nästan lite patetiskt. Men det jag skriver är ju sant, jag saknar hennes närhet. Hur hon drar sina fingrar genom mitt långa hår när våra läppar pressas mot varandra, jag saknar det. Det dröjer nästan en timme innan hon svarar, en timme jag spenderar genom att kolla på The Hunger Games filmerna med Love. När hennes meddelande väl når min telefon, börjar mitt hjärta bulta lite extra.
Dahlia, 15.23
Kommer
Det var ett kort svar, men tillräckligt för att ett leende skulle växa på mina läppar. Love slänger mig en irriterad blick och gestikulerar mot tv:n där saker händer var och varannan minut. Jag skakar lite på huvudet innan jag trycker pekfingret mot den röda knappen som får livet på tv skärmen att dö ut.
"Noel, vad håller du på med?" Halvskriker Love och tittar på mig med stora ögon. Jag är väl medveten om att han är nära att få ett av sina hysteri utbrott och skrika tills han får som han vill, därför tar jag till den skottsäkra metoden.
"Om du låter mig ha nedervåningen ikväll och inte gör ett ljud ifrån dig, tar jag dina disk dagar i två veckor." Han lägger ansiktet i en av sina små händer medan han funderar över mina ord, till min förvåning skakar han på sitt huvud.
"I fyra veckor." Suckar han och ger mig sin kallaste blick. Jag slår ut med händerna i frustration, vem tror han att han är?
"Driver du? Jag har också sysslor, dessutom har jag mer i skolan än du."
"Fyra veckor eller så blir det inget, dessutom kommer jag berätta för mamma och pappa att du mutat mig." Ett flin växer sig fram på hans läppar, han vet att han har vunnit. Jag nickar lite åt det han säger och muttrar att han kan dra någonstans. Vilket han också gör, för snart är jag ensam på nedervåningen. Det enda som hörs är mina dova steg mot ekgolvet när jag försöker städa upp allt skräp han lämnat efter sig. Efter några minuter når även ljudet av ett dovt knackande mina hörselgångar, och jag skyndar mig för att öppna. Ett tyst hej lämnar hennes ljusrosa läppar innan hon stiger in i mitt varma hus. Jag stammar fram ett litet hej, jag vet inte varför jag är nervös. Dahlia är väl ändå min tjej liksom? Men kanske är det för att hon ser så vacker ut med sina rosiga kinder och de sandblonda håret i två slarviga flätor.
"Du är så jävla vacker." Säger jag lite tyst när hon böjer sig ner för att ta av sig skorna. Hennes huvud bokstavligen flyger upp när hon tittar upp på mig, jag tror hennes kinder är ännu lite mer rosiga. Hon stammar fram ett litet tack och jag tar hennes hand i min för att hjälpa henne upp från golvet. När jag hjälper henne upp drar jag medvetet henne lite närmare mig. Min ena hand läggs runt hennes midja medan den andra plockar bort den röda mössan som pryder hennes huvud.
"Får jag kyssa dig?" Viskar jag, varpå hon nickar lite. Jag tittar in i hennes gråa, nästan sorgsna ögon en sista gång innan jag pressar mina läppar mot hennes.
Två timmar senare har vi pratat en del om Dante. Slutsatsen av vårat samtal var att vi skulle ge honom tid och inte låta honom prägla våra tankar resten av kvällen. Därför sitter vi nu och hugger in på varsin taco. Hon ger mig en dömande blick när hon granskar innehållet i min taco och jag försöker undvika hennes blick medan jag lägger på lite mer banan i brödet.
"Vem fan har banan på tacos?" Utbrister hon efter en stund. Jag släpper taget om min taco och lyfter båda händerna för att peka mot mig själv medan jag höjer ena ögonbrynet. Hon skakar lite på huvudet och tar en stor tugga av maten i hennes händer. För att provocera henne ännu lite mer, skär jag ner resten av bananen. Min tacos har mer banan än annan fyllning och när jag viker ihop brödet faller massor av skivor ut, vilket får Dahlia att skratta hånfullt. Jag fnyser lite innan jag trotsigt trycker in halva tacosen i munnen varpå hon ger mig en äcklad blick.
"Älskar dig också." Muttrar jag och tar ännu ett bett av min taco. Förvirrat tittar jag upp när jag märker att Dahlia slutat äta och enbart kollar på mig med vidöppna ögon. Jag ska just fråga vad hon håller på med, när minnet av vad jag nyss sa spelas upp på min näthinna. Jag hade sagt att jag älskade henne, men jag ångrade det inte. Även fast alla gånger jag hade tänkt på det i mitt huvud, hade situationen varit mer romantisk. Jag harklar mig lite för att säga något, vad vet jag inte, men något kändes det som jag behövde säga. Men innan jag hinner öppna munnen för att göra just det, avbryter Dahlia mig.
"Jag älskar dig också din idiot." Viskar hon och tar min hand över bordet, jag klämmer den lite extra hårt.
Där sitter vi tills mörkret faller över Stockholm, med leenden som aldrig tycks försvinna.
