Skakigt så slår jag upp ögonen och möts av det ljusa skenet, det bländar mig och jag måste kisa för att kunna kliva ur sängen och dra ner gardinerna. Allt var som utsuddat från igår, som en teckning utsuddad och allt jag kan se är smulorna från suddgummit som ligger kvar. Med ett ljudligt stön kastar jag mig ner på sängen igen, hela min kropp värkte, men huvudet mest av allt. Nervöst tar jag upp mobilen från nattduksbordet och scrollar. Tänk om jag hade skämt ut mig, gett någon en lapdance typ? Nej, det kan jag inte gjort. Jag ser inga sms från någon, förutom från Dante, frågar om jag 'kom hem okej'. Det gjorde jag ju, på något sätt.
Med tunga steg tar jag mig ner för trappan som jag är lite väl för bekant med. Köket jag möts av är tomt, och jag ser ingenting som indikerar på att Dante ens kommit hem igår kväll. Hans jacka hänger inte i hallen, och hans skor syns inte till. Jag går fram till medicinskåpet och räcker mig efter närmaste Ibuprofen förpackning, snart har jag svalt två tabletter. Det kändes skumt att inte komma ihåg något, jag hade ju aldrig druckit såhär pass mycket innan. Bäst att jag inte låter ångesten sätta sig på mig som en hök över axeln, men det är nog redan försent.
Snart hör jag hur dörren öppnas högljutt och jag kollar från där jag står mot hallens utgång. Det är Dante, han kommer in klampandes med skorna fulla av snö och glor lite på mig en stund. Jag glor tillbaka. ''Vad stirrar du på?'' Säger jag, och knyter ihop ögonbrynen i ett förvirrat ansiktsuttryck.
''Ingenting,'' svarar han och rycker lätt på axlarna.
''Ta av dig skorna och kom in då.'' Han vänder sig om tillbaks när jag säger det, och sedan kommer tillbaks in, utan skor denna gången.
''Är du bakis?''
''Som fan,'' suckar jag högljutt. Jag kunde inte ljuga, han hade ju sett mig igår liksom.
''Kan fatta det,'' ett skratt rymmer hans mun. ''Du var så jävla full.''
''Aa jag är medveten,'' säger jag med ett sarkastiskt leende på läpparna.
''Ett jävla mirakel hur du lyckats ta dig hem..'' Jag nickar åt det han säger, hur kom jag ens hem? Det är som en gigantisk minneslucka, som någon bara dragit allt som hände igår ur min hjärna och slängt i en papperskorg.
''Ja du,'' harklar jag mig lätt och går emot köksbordet, sedan sätter mig ner. ''Vart har du varit?''
''Vakna hos nån brud..'' Han flinar, och jag skrattar.
''Jävla fuckboy.''
''Nä.''
''Jo,'' insisterar jag och nickar.
''Vaknade upp med denna,'' snart så drar han upp tröjärmen och visar mig en ny tatuering.
''Wow,'' jag höjer på ögonbrynen medan jag studerar den. ''Vem fan gjorde den?''
''Ingen aning,'' skrattar han.
》
Dagen går och snart är det nästan kväll. Jag sitter i sängen och nynnar lågt på sången som sitter fast i huvudet. Jag ska precis kliva ur från under täcket när jag märker ett cigarett paket på skrivbordet. Med ögonbrynen tätt ihop knutna går jag fram och tar upp det i min hand. Det är ju Noels, det är inte Dantes för jag visste att han inte rökte samma märke som han. Hjärtat slår ett extra slag när minnesbilder spelas i huvudet. Han var ju här igår. Det var han som hade hjälpt mig hem, och vi hade varit tillsammans hela natten.
Jag drar efter andan snabbt, och kastar mig tillbaks på sängen. Mobilen som ligger på kudden räcker jag mig efter och scrollar snabbt igenom kontakter för att nå Noel. Jag tvekar, en lång stund, innan jag klickar på RING knappen. Små signaler tutar och snart hör jag hur någon svarar.
"Du glömde ditt cigg paket här igår," säger jag, utan något hej. Det är tyst i en stund, allt jag hör är viskande. Vad hände egentligen? Ett smått hallå viskar jag, nog för lågt för Noel, eller vem som var på andra sidan höra.
"Hej förlåt." Hans röst gör mig nervös. Det kändes så konstigt, jag var så konstig.
"Det är lugnt.. Men eh, skulle du kunna komma hit? Jag tror vi behöver snacka." Det kanske låter konstigt, jag nästan förvränger rösten när jag snackar, det är väl bara för jag är så pass nervös. Sekunder senare har samtalet avslutas och jag ligger ner i sängen med mobilen tryckt mot bröstet och kollar upp i taket för att försöka lugna ner mig. Det går bara inte.
Jag sjunger lite, som att jag ska lätta på hjärtat genom sång, och det kanske låter löjligt men det funkar. Min sång ekar mot väggarna och snart så tittar ett nyfiket ansikte in genom rummets dörr, Dantes.
''Sjunger du?''
''Ja, förlåt,'' säger jag och en röd nyans sprider sig på kinderna.
''Nej, nej, det var skit bra.''
''Sluta retas,'' jag kastar en av kuddarna på sängen mot han, men han bara skrattar när den träffar han.
''Jag retas fan inte! Det där var bra, på riktigt.'' Jag ler åt orden han säger.
''Tack, då.''
''Varsågod, då.''
