Wiktoria har dragit in mig till stan för att shoppa, och jag står nu lutad mot någon vägg medan hon letar bland de tusentals kläder som är upphänga på olika galgar. Några plagg ligger redan under min arm. En suck lämnar mina läppar, det låter dovt av musik från högtalarna som gömda någonstans i affären och låten är en av de värsta jag hört.
''Här!'' Ropar Wiktoria från någonstans längre in i de klädfyllda rummet, jag kollar förvirrat runt en stund innan jag skymtar hennes lockiga hår från distans. Dagdrömde väl lite för mig själv utan att jag ens la märke till det.
''Snygg,'' säger jag när jag står bredvid också lägger hon ännu ett plagg över min arm.
''Vi får se i provrummen,'' mumlar hon medan hon letar vidare. Jag skulle egentligen också shoppa, men efter att ha köpt en alldeles för dyr dricka tidigare var jag osäker på hur mycket pengar jag faktiskt hade på kontot, så jag hade avvaktat. Ville ju komma hem också, var inte rebell nog att åka tåget hem utan biljett.
''Denna var ju fin,'' mina händer drar över en tröja som hänger på samma rack som Wiktoria letar på.
''Åh ja!'' Utbrister hon när hennes ögon möter de vita tyget, och snabbt så slänger hon den på min arm.
''Kommer du verkligen kunna köpa allt detta?''
''Inte allt, vi får se om något av det ser bra ut på, liksom,'' svarar hon och sedan krokar i min arm som är fri från klädplagg och leder mig mot provrummen.
Efter några olika provningar av diverse outfits har Wiktoria valt ut ett fåtal plagg som hon gillade. Med ett nöjt ansiktsuttryck så betalar hon för plaggen, och snart är vi påväg till tåget.
Inne på tåget så tar hon upp ett plagg ur påsen och studerar det sakta.
''Jag kunde ju betalat om du ville ha något, så kunde du bara betalat tillbaks sen?''
''Nä, tror de va bäst att jag höll mig från att köpa något idag, måste spara det till julklappar.''
Hon nickar i en stund sen så tar hon ett hårt grepp om min hand.
''Jag vet att du har en hemlighet,'' när hon yttrat orden så kan jag nästan känna hur mitt hjärta hoppar över ett slag. Jag knyter ihop ögonbrynen hårt och ger henne ett förvirrat ansiktsuttryck, vad vet hon? ''Kom igen, jag vet att det är någonting du gömmer,'' jag andas ut tungt genom näsan och funderar en stund, borde jag verkligen berätta?
''Amen vadå, då?'' Frågar jag, som att jag inte vet alls vad hon pratar om.
''Är det en kille?'' Hur kan hon gissa rätt på första gissningen?
''Är det så obvious?'' Jag gör inte mer än att skratta.
''Eh, ja,'' vi skrattar i harmoni i någon sekund innan jag svarar henne.
''Det är en kille.''
''Men berätta mer då!''
Jag tänker till, extra hårt, vad finns det ens mer jag kan berätta?
''Jo men han är jätte snygg,'' säger jag och rycker snabbt till axlarna.
''Meh - såklart är han snygg, mer än så måste du ju berätta!''
''Han är rolig, och snäll, omtänksam också, vet inte vad mer jag har att berätta,'' svarar jag. Jag skulle ju kunna sitta och snacka i timmar om han, men jag vill inte råka avslöja att det är Noel, Wiktoria skulle fatta direkt.
''När jag berättar om mina killar brukar jag ju iallafall ge lite mer information, en bild? Ett namn kanske?''
''Inte än,'' jag skakar på huvudet medan jag säger orden.
''Vadå?''
''Det är komplicerat, du får veta mer om han sen, när det är säkert.''
''Säkert?''
''Du kommer förstå sen.''
》
Otåligt knackar jag på dörren till de röda huset som var Noels. Han hade sagt att hans föräldrar inte var hemma, så egentligen kanske jag bara kunde kliva in utan att knacka, men det tänkte jag inte på i stunden. Plötsligt öppnas dörren och där står Noel, han ser lite hängig ut men jag kliver in och utan förvarning ger han världens största kram.
''Jag har saknat dig,'' mumlar han med ansiktet fullt av mitt hår.
''Det var inte så länge sen..''
''Saknar dig alltid,'' jag ler åt det han säger.
''Jag har också saknat dig,'' erkänner jag innan jag drar mig ifrån och börjar ta av mina ytterkläder, och snart sitter vi uppe på Noels rum.
''Du,'' börjar han osäkert.
''Hmm?'' Jag kollar upp mot honom från hans knä där jag låg.
''Jag och killarna typ provat en grej.''
''Droger?''
''Nej, nej!'' svarar han snabbt mig och börjar skratta. ''Musik!''
''Har ni provat musik?'' Frågar jag förvirrat.
''Nej,'' har skakar på huvudet, lite frustrerad. ''Jag menar, Axel hade producerat ett beat - och det var sjukt bra, men så fick Ludwig en ide..''
''Ja?''
''Ja, att vi skulle rappa över det.''
''Det är väl skit kul!'' Hela jag skiner upp.
''Ja det är bara..'' Han suckar lite lätt innan han rättar på sig där han sitter. ''Jag vet inte om jag är bra nog,'' hans röst är nästan skakig, som att han är nervös, mina ögonbryn rynkas ihop lite i ett försök att se sympatisk ut.
''Vadå du är inte bra nog?'' Jag sätter mig upp jag också och tar min hand och lägger den mot hands kind.
''De andra är bara så himla duktiga, vill inte sabba något,'' han skakar på huvudet och kollar ner på sitt knä när han sitter där framför mig.
''Du sabbar ingenting! Du är väl skit bra, jag har ju hört dig rappa med i låtar!''
''Men jag är ju aldrig riktigt seriös...''
''Om det inte är seriöst så måste din seriösa röst vara fantastisk.'' Han fnyser till lite när jag yttrar orden, och det där nonchalanta leendet kommer fram igen.
''Vi säger väl så då,'' säger han och himlar på ögonen.
''Vi säger inte bara så, vi vet att det är så!'' Innan han hinner svara på det jag sagt så tar jag min andra hand och lägger över hans andra kind och pressar mina läppar mot hans.
