''Och som vanligt ska vi dela ut pris till terminens uppgift!'' Visslingar och applåder dånar i rummet när rektorn tar upp kuvertet som ska avslöja vinnarna. ''En grupp uppgift var det visst, de som vunnit är Dahlia Lindhe och Noel Flike!'' Jag rynkar ihop ögonbrynen hårt, hörde jag just mitt namn? Snart så känner jag dunkningar i ryggen och folk som börjar skaka i min stol. Med stela steg ställer jag mig upp och börjar gå mot scenen. Sen gör jag det jag inte borde göra, kolla ut mot havet av ungdomar, då möter mina ögon Noels och det brister. Jag kan fan inte gå upp dit. Så jag börjar springa i riktningen mot utgången. Paniken får mig att sluta tänka på att mina handlingar har konsekvenser, och snart så är jag ute i kylan av skolparkeringen. Sen står jag där, med händer som gnuggar snabbt över armarna för att hålla värmen. Klänningen mamma tvingat på mig var alldeles för tunn för detta vädret. Snart hör jag hur dörren bakom mig öppnas, min kropp rycker till av ljudet. Jag kan inte hjälpa att önska det är Noel, men snart så ser jag att det är Wiktoria som sprungit efter mig.
''Vad hände?'' Oron i hennes röst får mig inte att slappna av ett enda dugg, och allt jag gör är att kolla ner i marken och sucka. ''Scen skräck?'' Hon räcker fram armarna och kramar om mig. Jag hade ingen scen skräck, ingen alls, jag bara skämdes. Skämdes för att stå ansikte mot ansikte med Noel, jag hade varit så feg, och nu var jag feg återigen. Som svar nickar jag sakta mot hennes axel, jag kunde ju inte yttra ett enda ord, jag visste att om jag skulle göra det skulle snyftningar snart fly min mun.
Efter en stund i hennes famn drar jag mig ur, och hennes söta parfym är som bortblåst i den kalla luften. Hon frågar om vi inte borde gå in igen, men jag har inte modet att säga att jag inte alls vill gå tillbaks in, så istället ber jag henne att gå in - att jag kommer om en stund. Så när hon gått in igen börjar jag gå mot busshållplatsen, aldrig i livet att jag går tillbaks in. Jag fiskar upp mobilen ur den alldeles för tajta klänningsfickan.
Jag, 10:56:
Ta med min jacka hem, koden på skåpet e samma som förra terminen
Dante <3, 10:57:
Vart fan tog du vägen?
Jag svarar inte på smset, utan bara fortsätter gå, händer tätt svepta runt armarna.
-
Mamma kollar förvånat på mig när jag kommer in i vardagsrummet där hon sitter med teven på. Någon klassisk jullåt spelas, och de får klumpen i magen att bli större. Mina ögon var torra, men de var nog fortfarande röda från de tårarna jag låtit falla påvägen hem i bussen. Hennes armar öppnas, och jag tar mig sakta fram i hennes famn. Jag vill bara släppa ut allt, men tårarna känns som slut, och jag är alldeles för trött att tvinga fram några. Så istället låter jag bara henne hålla om mig, och dra händerna igenom mitt hår. Efter en stund så kollar jag upp mot henne och hon ler försiktigt.
''Vad var det som hände?'' Jag tvekar på att berätta sanningen, jag älskade ju min mamma, men för det bästa håller jag tyst om Noel.
''Scen skräck,'' ljuger jag.
''Men, va, skulle du upp på scenen idag?''
''Jag vann ett pris,'' jag låter ut ett litet fnysande, men inte för att låta nonchalant, bara för jag är förvånad. Noel och mitt arbete, som vi gjort klart i aldra sista sekunden.
''Nämen! Det får ju vi fira, vad vann du?''
''Bästa uppgiften denna terminen.'' Ett litet leende leker sig fram på mina läppar när hon säger att vi borde fira, det kanske var bäst, få av tankarna på Noel lite. ''Lite löjligt pris, jag vet.''
''Åh!'' Hennes armar som sitter löst runt mig klämmer nu mig i en tajt sidokram. ''Det är min dotter, det!'' Jag skrattar åt de hon säger, det kändes ju inte så stort för mig.
Timmar senare är alla samlade runt bordet, till och med Dante. Mamma har satt på julmusik som dovt spelas från högtalaren på köksön. Några sura miner hade kommit från Dantes håll, men då sa mamma till honom att rycka upp sig, ''det är jul förfan!'' Och då kunde han inte hålla sig för skratt, inte jag heller för den delen. Jag hoppades innerligt att Dante inte tar upp det som hänt senare, att han bara lämnade situationen stilla. Så som den nog alltid varit, stilla från att röra sig framåt, men stilla i mitten från att förflytta sig bakåt. Maten på våra tallrikar är snabbt uppäten, och sen sitter vi resten av kvällen och kollar på gamla bilder, äter lussebullar och skrattar tills våra magar gör ont. Det kändes skönt och lugnt för en gång skull, och nu finner jag äntligen julkänslan jag saknat för bara någon dag sen. Ett jullov var kanske precis det jag behövde? Ett avslut och en början.
