Min kropp känns som en gammal trasa när jag går upp för de snöklädda cement trapporna som kommer leda mig in till den näst sista dagen i skolan. Jag vill inte ens gå, om jag hade fått hade jag legat i sängen alla dagar framöver. Men Felix hade, på order av mamma, tagit tag i båda mina fotleder och dragit mig ur sängen. Min rygg var fortfarande öm efter att den hade slagit i det hårda golvet. Min kropp och min själ protesterade båda när min varma hand mötte handtagets kalla yta. Psykiskt orkade jag inte kliva in i en byggnad som enbart innehöll människor jag hade sårat. Varken Dahlia eller Dante hade hört av sig, kanske hade jag inte förväntat mig det heller. Men sprickorna i min själ blev lite djupare när både Axel och Ludwig slutade höra av sig till mig. Det sista Ludwig hade skrivit till mig var att jag inte var bror, förmodligen hade Dante berättat allt för dem. Det gjorde att jag nu var den dåliga killen som hade förstört allt, trots att det enda jag ville var att vara kär. Något jag inte längre kunde vara eftersom jag hade rivit sönder allt som hade funnits mellan mig och Dahlia. När tårarna hotar att rinna över, funderar jag starkt på att bara vända mig och aldrig kolla tillbaka. Men istället för att göra det, tar jag ett djupt andetag och trycker upp den tunga dörren.
Min fotsteg ekar genom korridoren och alla vänder sig om för att kolla på mig. Jag var van vid att få uppmärksamhet, tillsammans med de andra killarna var jag en av de populäraste i skolan. Men idag kändes det som vart enda par ögon försökte genomborra min själ, det kändes som de till och med visste om allt. Vilket var omöjligt. De kunde knappast veta att jag hade låtit salta tårar bli en del av mitt ansikte under de senaste dagarna. De kunde omöjligen veta hur ont mitt hjärta gjorde varje gång jag tänkte på Dahlia. Det kunde inte veta hur mycket jag skämdes när jag nu stod och granskade mina vänner som stod längre in i korridoren. Ingen kunde veta eftersom jag aldrig skulle säga något. Sorgen och ångesten skulle bli en del av mig, mörkret skulle dra med sin bläckpenna längs min själ och låta dem bli intatuerade.
Det är som om jag försöker få Axel, Ludwig och Dante att vända sig om genom att låta min blick bränna på deras ryggtavlor. Men dem gör det inte, antingen har de inte sett mig eller så ignorerar dem mig bara. Troligen det sista. Jag vill skrika åt dem att de inte kan vara arga på mig bara för den där jävla pakten. Vi var väl mer än en pakt? Eller var det att allt som höll oss tillsammans? Jag trodde inte det. Jag och Ludwig hade växt upp tillsammans, innan allt annat, hade det varit vi som sida vid sida gick tillsammans. Det var med honom som jag hade upptäckt att jag avskydde fotboll och att jag älskade sims. Det var tillsammans med honom som jag hade gått på min första fest. Ludwig hade alltid varit en del av mitt liv, han fanns i varje foto och minne jag hade, och jag tänkte inte låta honom kasta bort det. Men just nu hade jag inte orken för att bråka, speciellt inte när Dante stod redo för att bevaka varje rörelse jag tog.
I kontrast mot vad jag vanligtvis gjorde, styrde jag nu mina steg mot klassrummet istället för att gå till mina... vänner. Det är med en uns av hopp om att se Dahlia som jag kliver in i det ljusa klassrummet. Men hon är inte där, och hon dyker heller inte upp under resten av lektionen. Jag tvingas lämna in våran gruppuppgift själv, vilket inte är särskilt krävande men jag saknar hennes närvaro. När jag lämnar bort uppgiften känns det som jag lämnar bort en del av oss, det var ju ändå med det här arbetet som allt började. Kanske var det här allt slutade.
》
Doften av pepparkakor blandat med den söta glöggdoften fyller luften i aulan. Lukten kommer ifrån de många korgar som är fyllda med just pepparkakor som står längst fram framför scenen. Om jag hade varit med de andra killarna hade vi säkert sprungit fram och ryckt åt oss några trots att vi egentligen inte fick. Men utan dem var det som jag gick på autopilot. Så jag satt mig bara på en ledig stol och försökte att inte leta efter dem eller Dahlia i publiken. Det var svårt och jag försökte intala mig själv om att ett jullov var allt jag behövde för att läka lite. Men jag visste, att sekunden jag steg in här om två veckor, skulle allt komma tillbaka. Skolan är en verklighet man inte kan fly i från, trots att det är det enda man vill. Det värsta av allt var att när vi kom tillbaka skulle alla andra också lägga märke till vem jag hade blivit. Noel Flike, den otillräckliga killen som hade förlorat sina vänner med ett fingerknäpp. De skulle se mig för den jag var.
Rektorns mörka ton bryter igenom mina tankar och får mig att titta upp på scenen han befinner sig på. Men sekunden han börjar prata om vilken fin termin det har varit, stänger jag av mina öron och faller tillbaka in i mina tankar. Det är först när jag hör mitt namn nämnas med en följd av applåder och busvisslingar, som jag chockat tittar upp och letar efter svar. Tjejen som sitter bredvid mig noterar min förvirrade blick och viskar att jag tillsammans med Dahlia hade vunnit årets grupparbete. Det var ett jävligt kefft pris egentligen, som om de bara letade efter saker att hylla oss för. Men jag ställde mig upp och med lite skakiga steg gick jag fram mot scenen. Men jag är ensam om att röra mig mot scenen, något jag inte borde vara med tanke på att jag prisas för ett grupparbete. Jag vänder mig hastigt om och rannsakar hela rummet med min blick, i jakt efter tjejen med de gråa ögonen. När jag tillslut hittar dem, är det bara för en kort sekund. För Dahlia vänder sig om så hastigt att hennes sandblonda hår flyger runt hennes huvud. Det enda som hörs genom tystnaden i aulan är ljudet av hennes snabba fotsteg mot golvet när hon rusar ut.
Jag borde kanske följa efter henne, en del av mig vill det. Men eftersom jag har ett par isblåa ögon som granskar mig, vänder jag mig om och går mot scenen för att ta emot priset. Det gör mig lite extra sorgsen att jag står själv på scen, för vad är framgång om man ensam dansar vidare i livet?
