Plötsligt känner jag hur ett par stora starka händer sätter sig på min midja och fiskar ut mig från dansgolvet. När vi äntligen är ute från den trånga folkmassan så vänder jag hastigt på mig. Det är Dante, i hans ögon vilar oron och han skannar mig huvud till tå innan han börjar prata.
''Hur mycket har du druckit?'' Jag fnissar åt orden han yttrar, jag hör knappt hans röst över den höga musiken. ''Dahlia.'' Ryter han till, då slutar jag fnissa och bara ler istället. Ögonen kan knappt stå stilla, det bara flackar över rummet och de fina neon ljusen. ''Hur mycket har du druckit?'' Ropar han igen.
''Alltså inte så mycket.. Ludwig bara bjöd mig lite på sån dääär,'' säger jag och pekar på muggen en främling håller i sin hand. Fan vad bra jag var på att skådespela när jag var full då, och inte nog med det jag vinglar till just efter jag sagt det också.
''Du borde gå hem.''
''Nej, BUUU!'' Protesterar jag. ''Glädjedödare!'' Dantes mun lämnar ifrån sig ett suck också tar han ett hårt grepp om mig igen.
''Seriöst, du kommer spy snart - eller värre, typ svimma..'' Muttrar han och leder mig till hallen. Jag försöker röra mig ur greppet, men han är ju starkare, så det är omöjligt.
''Ta dig hem,'' säger han sen när vi står där i hallen. Är han också full eller? Han måste ha druckit lite, för hur fan tänker han sig att jag ska ta mig hem helt själv? Mitt i natten, packad, och med ingen som helst hjälp. Jag suckar och drar på mig jackan som jag måste leta efter i en hög på golvet.
''Hejdå.'' Ropar han efter mig när jag motvilligt går ut ur dörren. Jag vänder mig om en sista gång och ger han bittert ansiktsuttryck, sen så går jag ut i det kalla vinter vädret, snön gör ifrån sig ett nästan knaprande ljud när jag kliver ut i den. På distans ser jag hur någon står och hukar sig över vad som ser ut att vara tusen fyrverkerier, jag kisar lite medan jag inspekterar hur personen radar upp de i snön. Med fortfarande vingliga steg tar jag mig längre ut i snön också står vi där, bara vi två. Efter en stund så ser jag hur personen vänder sig, och då kan huvan som ligger över huvudet inte längre dölja det gyllenblonda håret. Jag fryser till, det är ju Noel. Hans blåa ögon granskar mig en lång stund, och mina gråa gör desamma som granskar han tillbaks. Sen står vi där i en stund, och bara stirrar.
''Hej, hej.'' får jag fram efter en stund. Hej, hej? Vem fan var jag? Min fulla hjärna kunde verkligen inte hantera denna situationen.
''Dahlia,'' Noels röst låter nästan andfådd när han yttrar orden. Jag sväljer hårt, och ska precis börja vingla vidare när jag känner två armar omkring min midja.
''Låt mig hjälpa dig.'' Säger han mjukt, och det är exakt vad jag låter han göra. Vi går i tystnad tillsammans till busshållplatsen, och även fast Noel är tusengånger stabilare än jag kan jag känna doften av alkohol från andetagen som slår nära mitt öra. När vi når busshållplatsen så står vi där igen, bara stilla, i en tystnad. Det är inte förens bussen anlänt då vi börjar röra på oss igen, min syn är fortfarande lite suddig när jag sätter mig ner på närmaste röda säte. Noel sätter sig bredvid, som ingenting. Jag vill protestera, säga åt han att gå tillbaks till festen, men jag gör inget; jag bara sitter där med min hand invirad i hans och stirrar ut ur fönstret.
Snart pustar bussen ut sådär som den gör när den stannar och vi är hemma hos mig. Noel tar tag om min midja igen och leder mig ut ur bussen. ''Är din mamma hemma?'' Frågar han, jag skakar snabbt på huvudet som ett svar. Vi går lugnt och långsamt där i natten, påväg hem till ett tomt hus. När vi når uppfarten så förväntar jag att Noel ska släppa mig, säga godnatt och låta mig gå själv in, men det gör han inte. Han går hela vägen in. Tänder lamporna i hallen och drar av mig både skor och jacka. Sedan går vi upp på mitt rum, trappan gör stegen återigen lite vingliga, men vi klarar oss.
Ljusslingorna som hänger lite överallt i mitt rum är suddigare än vanligt, men sängen full av kuddar ser mjukare ut än vanligt. Med ett fniss slänger jag mig ner på den, och Noel sätter sig försiktigt ner på sidan av den. Jag kollar upp från där jag ligger, och ler mot han. Han var så vacker, så jävla vacker. Sakta men säkert sätter jag mig bredvid han, med fötterna i kors och studerar han, kanske lite för nära, men han protesterar ju inte. Sen tar han varsamt sin hand och lägger den på min kind, det känns som blixtrar slår ner i mig när han gör det. Fjärilarna i magen blev ännu intensivare när man var full. Fan, jag vill bara kyssa honom.
Så det är de jag gör, lutar mig fram och trycker mina läppar hårt mot hans. Vi landar svagt bakåt då Noel nog inte är beredd på vad jag gör, men jag bara ligger kvar, händerna drar jag genom hans hår och mina läpparna är som begravda på hans. Kanske var detta fel, super fel. Men jag kunde inte bry mig mindre. Jag ville bara vara nära han, detta kanske skulle vara sista gången. Även fast jag inte ville att det skulle vara sista gången så intalade jag mig själv att det var det. Kanske är det därför som jag sakta börjar dra tjocktröjan som pryder hans överkropp av? Kanske är det därför som jag låter hans händer röra sig längs min kropp tills den inte längre täcks av en klänning. Hans händer känns varma mot min fortfarande kalla hud, och det känns som jag bränner mig varje gång hans fingrar rör sig över mina nyckelben.
"Jag är så kär i dig." Mumlar han medan hans läppar gång på gång placeras på den mjuka huden som pryder min nacke. Mina händer tar ett hårt tag om han, vill hålla kvar honom där för evigt. För jag var ju så kär i honom också, hans närhet var min drog. Därför drog jag efter andan när hans läppar sökte sig nerför min kropp, när hans händer drog bort de sista bitarna av tyg som prydde min fortfarande solkyssta kropp.
-
INTE RÄTTAT, så excuse alla potentiella stavfel m.m
trettiotre ♥ dahlia
Start from the beginning
