lämnar du redan

391 6 0
                                    

Vanessa
Jag öppnade snabbt portarna in till skolbyggnaden, en hög suck lämnade min mun. Med mina tunga ögonlock som bara ville stänga igen ögonen tvingades jag hålla uppe. Den bekanta ryggraden syndens i mitt synfält, ett leende placerades på mina läppar direkt.

"Buu!" skrek han jag hoppade till av rädsla då det var meningen att jag skulle skrämma honom. Marcus omfamna mig med sina muskulösa armar runt min midja. Hans bruna fina ögon kom i ögonkontakt med mina. Vi lämnade sedan skåpen för att gå till våran första lektion.

Hans varma händer flätades fort med mina kalla. En varm känsla inom hela mig spreds genom min kropp. Ett leende spreds på mina läppar och vi satt oss ner för att vänta på lektionen.
Maria kom äntligen fram och låste upp dörren för att starta lektionen. Marcus släpper sedan min högra hand för att sedan kunna hälsa på Maria. Hon ler mot mig och jag fortsätter längst bak i klassrummet. Jag och Marcus sätter oss bredvid varandra näst längst bak.

"Välkomna elever som ni vet så ska vi ha provet idag, ni får 60 minuter på er, lycka till," Maria kom med en bunt med papper som var fyllda med frågor som vi skulle besvara. En hög suck lämnar min mun när hon ger mig mina provpapper. En frustrerad suck lämnar Marcus mun, han drar sin vänstra hand genom sitt fina sand blonda hår.

"Så varsågod att börja," Maria ler åt oss och det ända som hörs är pennorna som kommer i kontakt med det vita pappret. Marcus petar försiktigt till min axeln och visar med sin penna en fråga som han antagligen inte fattar. Jag rycker på axlarna för att visa att jag inte är där ännu. Han suckar tyst och fibblar med pennan med sitt pek och lång finger.

Plötsligt hörs fler och fler tjut i salen och alla kopplar bort tanken om prov, alla kollar förvirrat runt i salen. Maria ställer sig upp och det visar sig tydligen vara brandalarmet.

"Ta det lugnt och gå ner, inte springa," jag suckar åt kommentaren som lärarna alltid pratar om när det blir brandalarm. Vi går sedan lugnt ut, jag och Marcus hand i hand. Killen som jag håller hand meds bror går hack i häl bakom oss. Ett skratt lämnar min mun av tanken och Marcus kollar konstigt på mig, jag slutar skratta då jag tycker att det blev lite märkligt att bara börja skratta.

"Vad är det som är så kul?" han ler med sitt underbara leende så att hans tänder visas fram tydligt. Jag skrattar och lugnar mig sedan.

"Martinus är värsta tredje hjulet," någon sekund senare så hör jag Marcus skratt fylla mina hörselgångar. Ett "auuu" lämnar Marcus mun och jag kollar frågandes på Marcus, sekunden efter ser jag Martinus med en sur min som säkert knuffat till Marcus. Jag skrattar ännu en gång och kollar på Marcus som gör en ledsen min. Jag tar tag i hans kinder och drar lätt i de medans ännu ett skratt lämnar min mun.

När vi kommit fram till platsen vi alltid samlas vid brandalarm så samlas alla klasser och våra lärare räknar så att ingen är kvar i byggnaden. En rysning stiger upp från min svank till nacken.

"Jag fryser," säger jag tyst och tar mina armar runt mig själv. Marcus fina leende möter mitt och han tar av sig sin hoodie och jag ler åt honom. En lätt fjäderkyss lämnar Marcus läppar och jag ett leende sprids på mina läppar.

Då det faktiskt tydligen är en riktig brand så får vi sluta för dagen och en hög suck lämnar min mun då jag har min dator och min jacka inne i byggnaden. Men nu går det ju såklart inte att hämta de. Marcus kolla undrande på mig när min suck lämnat min mun.

"Asså jag har kvar min dator och jacka i byggnaden, min fucking jacka kostade 1000kr tror du liksom att jag har råd med det," jag suckar och jag tittar surt bort mot en bil som kör förbi skolbyggnaden. Min fot sparkar jag på allt smågrus irriterat och en irriterad hand drar jag genom mitt bruna hår.

"Jag går hem nu Marcus," han kollar med sina bruna ögon på mig förvånat, jag suckar och ler snett mot honom och lämnar han sedan med sin bror och alla andra.

En sista blick ger jag Marcus och han står och ler åt mig, på vänstra sidan om honom så ser jag Martinus stå och kolla på mig med ett flin?

Som tur är finns du || Martinus Gunnarsen Where stories live. Discover now