Fredag
Vi reser oss upp och går mot skolan.
"Martinus är du säker på att du vill gå till skolan?" Jag tänker på att han aldrig omger sig bland folk i sin egen ålder.
"Ja det går bra." Nickar han och vi fortsätter att gå. Efter cirka en kvart är vi framme vi skolgården. Jag kollar på honom för att checka av så han fortfarande är med på att vi ska gå in. Han nickar och går in först och jag går efter.
"Dom har lunch tror jag." Säger jag och går före för att visa vägen till matsalen. När jag kommer in till matsalen så hamnar alla blickar på mig och alla bli knäpptysta. Strax där efter kliver Martinus upp vid ena sidan av mig och nu glor folk ännu mer. Han får syn på Marcus och går fram till honom med mig hack i häl.
"Marcus följ med nu." Säger han till sin bror som har tappat hackan av att se Martinus någon annanstans än hemma.
"Eeeee..." Börjar Marcus men får inte fram något mer så han reser sig upp och lämnar Meja och alla dom andra och följer med oss. Vi kommer ut i den tomma korridoren.
"Vad fan Marcus!!?" Skriker Martinus.
"Vad?" Suckar Marcus.
"Du vet mycket väl vad jag snackar om, videon."
"Aha du menar den där Mira blir våldtagen?" Säger Marcus som om de inte är något speciellt. Jag känner hur jag börjar gråta. När marcus säger så, så krossas mitt hjärta om och om igen.
"Jag vet är du är helt pantat och taskig men trodde fan aldrig att du var en våldtäktsman!" Ryter Martinus men Marcus bara rynkar pannan mot honom.
"Finns inga bevis mot att det är jag, man ser inte personens ansikte." Säger Marcus i lugnt ton.
"Fast de är din hoodie och dina kläder, samma kläder som du hade på festen spela inte dum!" Martinus slår till sin bror på axeln.
"Det kanske de är, men de betyder inte att de är jag." Han fortsätter i samma tonläge. Samtidigt så kommer Meja ut i korridoren och går fram till Marcus och ger han en high five.
"Snyggt jobbat Marcus!" Hon flinar mot mig och Martinus innan hon går därifrån. Martinus tar ett djupt andetag.
"Vi är inte klara Marcus." Han släpper taget om honom och vi går till skolans utgång. Vi går ut ur skolan och hem till Martinus. När vi är framme går vi upp till hans rum där jag sätter mig i en bekväm stol och han sätter sig på sängen.
"Du måste berätta för din mamma så hon kan ta kontakt med skolan." Han kollar allvarligt på mig samtidigt han säger det till mig.
"Nej Martinus glöm det bara för det kommer aldrig att hända." Säger jag och himlar med ögonen.
"Jag förstår inte hur du orkar gå till skolan när dom är där."
"Det gäller väll bara att bita ihop antar jag." Jag känner hur jag vill gråta men det går inte.
"Jag har också gått igenom liknande saker, det var därför jag slutade."
"Slutade gå i skolan?" Frågar jag.
"Ja delvis men de var andra saker med, men jag är inte redo att prata om de ännu." Man hör på honom att han blir ledsen.
"Jag pratar gärna om de när du är redo." Säger jag och ler lite halvt mot honom.
"Tack för du är en sån bra vän." Han ler tillbaks.
*
Ganska otydlig del men hoppas ni förstår:)
Btw tack för alla som läser och röstar ni är bäst puss
YOU ARE READING
Before i die| m.g
Fanfiction*Trigger varning* Läs inte denna om du är känslig läsare, Jag vet att du behandlar mig som skit men jag kan inte låta bli att bry mig om dig för jag har en gång fallit för dig...
