Lördag
Jag ligger kvar krampandes av smärtan, hur länge har jag ingen aning om. Men tillslut så kommer en okänd fram till mig. Jag kan inte tyda om det är en tjej eller kille, men personen bär upp mig.
- Boårt fjån meg jaaag vil inte!
Sedan blir allt svart.
Jag vaknar upp och känner hur huvudet dunkar som om det snart ska explodera. Jag kollar mig runt i det okända rummet, men spärrar upp ögonen när jag ser någon sitta i en fåtölj i ett utav hörnen av rummet och spelar något spel. Jag harklar till för att få hans uppmärksamhet. Han riktar sitt ansikte mot mig och jag ser att det är Marcus.
- Marcus? Säger jag med den mest krassliga morgonrösten som finns.
Han börjar skratta och går fram till mig som nu har rest mig upp till sittandes position.
- Vil du ha en huvudvärkstablett kanske?
Jag nickar och han går ut ur rummet för att hämta en.
Han kommer tillbaka tre minuter senare med ett glas vatten i ena handen och alvedonen i den andra. Han ger den till mig och sätter sig i fåtöljen igen.
Jag sväljer den tillsamman med vattnet och stället glaset på nattduksbordet.
- Jag minns inget av vad som hände igår.
Han skrattar lite och kliar sig i håret
- Jag har ingen aning jag såg bara skrik från övervåningen så jag gick upp och så såg jag dig, du såg inte ut att må så bra så jag tog med dig hem till mig.
Jag tittade på honom med en osäker blick.
- Lämnade du festen för min skull?
Sa jag smickrat.
- Hehe nej inte direkt. Jag kom bara dit för att lämna min brors laddare som han glömde hemma.
Jag kollade på honom med ännu en osäker blick.
- Vänta va?
- Marcus alltså.
Han log ett stelt leende och de var inte förns nu jag såg att det inte alls vad Marcus utan hans tvilling Martinus.
Det är egentligen inte alls konstigt att jag inte känner igen honom. Han går inte i skolan och man ser honom aldrig ute. Varför vet jag inte, ingen vet förutom Marcus då.
- Ehm jag bör nog gå hemåt.
Jag reste mig upp ur sängen för att ställa mig upp men känner direkt hur det värker i låren, jumskarna och uppåt.
- Går det bra?
- Det är bara de att jag har så satans ont i benen.
Han ler lite lätt.
- Pappa kan skjutsa hem dig.
- Om det är okej för honom?
- Jadå de är chill
Han hjälper mig ned för trappen och jag drar på mig skorna och den tunna jackan innan jag ger honom en snabb kram.
- Tack för hjälpen Martinus.
Tjena ännu ett kapitel:)
BẠN ĐANG ĐỌC
Before i die| m.g
Fanfiction*Trigger varning* Läs inte denna om du är känslig läsare, Jag vet att du behandlar mig som skit men jag kan inte låta bli att bry mig om dig för jag har en gång fallit för dig...
