Cold Environment

Kapitel 17

Regnet smattrar högre och högre desto närmare hornet jag kommer. Släggan vilar tungt emot mitt smalben. Killen har lagt sig en bit in i ymnighetshornet, och jag fattar mod. Höga snarkningar hörs, och jag ser honom. Han måste vara jättetrött, för att han har slocknat helt. Eller rättare sagt, det är vad jag tror.

Han sparkar undan mina fötter och jag faller omkull. Han är över mig innan jag hinner reagera.
- Försök inte med nått. Din jävla åtta. Säger han och hånler. Sedan fortsätter han.
- Det ska bli en elva som vinner detta år. Knappast ett äckel ifrån symaskins distriktet. Han ler taskigt emot mig igen. Det är då jag ser det. En rörelse till höger. Det är en tjej, som kommer rusande emot oss. Killen ifrån distrikt elva har inte märkt henne alls.
Jag ser min chans att inte dö, och pratar för att distrahera honom.
- Säg vad du vill, oavsett om du vinner eller inte så vill väll ingen hemma i distrikt elva se ditt fula och äckliga och finniga ansikte. Säger jag och ger honom en äcklad min. Hans ansikte  färgas rött och jag hör nästan publikens skratt ifrån huvudstaden.
- Nu räcker det. Och vet du vad ? Jag kommer ge publiken en jävligt bra show. Säger han ondskefullt.

Men det blir aldrig av. Samma stund som han lyfter sin lilla dolk, smäller flickan in i honom. Han skriker när flickan träffar honom med hennes yxa. Jag greppar tag i dolken han tappade och hugger flickan i ryggen. Ett kanonskott hörs och jag inser att det bara är flickan och jag kvar. Hon reser sig långsamt upp och drar fram två små knivar ifrån hennes byxlinning. Hon kastar en av dem, men missar. Men den andra, den träffar.

Den trubbiga kniven åker in djupt i mitt bröst. Flickan skrattar galet och börjar skrika att hon, Amy från distrikt fem, är vinnaren.
Och det är då ilskan blåser upp. Ett mörkt moln av död, hat, och hemska saker poppar upp, en efter en. Joshuas död, Marks död, alla andras död. Och all denna ilska, tar jag ut på henne. Amy.

Jag drar med ren ilska ut kniven som hon kastat i mitt bröst. Det hugger till i hela min kropp och jag kämpar för att inte skrika rakt ut. För då är jag helt körd. Istället tar jag tillfället i akt. Flickan står med ryggen emot mig, och fortsätter tramsa och skrika galet att hon är vinnaren. Och hon inser det försent. Att kanonskottet inte har gått av. Precis när hon vänder sig om, kastar jag den lilla, rostiga och trubbiga kniven. Och den träffar henne.
Kanonskottet går av, och det är då kag kommer på det. Jag, Amelia Hudson, har vunnit. Men jag känner inte av segern. Jag släpar mig tröttsamt och blodig ut ur hornet och lägger mig på den bördiga jorden. Jag skymtar en svävare, högt högt ovanför mig och granarnas toppar. En stege sänks ner och jag använder mina sista krafter till att nudda den. Jag stelnar till, och grips först av panik. Sedan kommer jag på att såfort man nuddat stegen så fryser den fast en. Jag hissas högre och högre upp, och tillslut kommer jag in i svävaren.

Jag möts direkt av massa doktorer. De greppar tag i mig direkt och bokstavligen släpar mig igenom en lång och mörk korridor. Sedan kommer vi fram till en dörr, som en av sköterskorna låser upp. De lägger mig på ett bord, och det sista jag ser är hur en man kommer fram med en gigantiskt spruta, fylld med en mörklila vätska. Och senare, så slocknar allt.