Cold Environment

Kapitel 8

Jag vaknar av regnet som smattrar mot presenningen ovanför mig. Vattnets tyngd har fått det mittersta delen av taket att tyngas ned, och snart kommer det kalla vattnet åka ner på oss. Jag väcker de andra, inklusive Leon som somnade när han hade sitt vaktpass, och säger åt dem att flytta på sig. Adrieene tackar mig och Leon ler snällt. Diamond ligger bara kvar.
- Vad ere med dig ? Frågar Leon och sparkar löst på hennes rygg. Hon for upp med tårarna rinnande nerför kinderna.
- Vad har jag gjort ! Skriker hon och stirrar vilt omkring sig. Jag ryggen tillbaka och låter Leon sköta situationen.
- Du, ta det lungt. Gå ut i skogen och kom tillbaka snart. Du måste lugna ner dig. Säger han och puttar iväg henne. Hon följer med och jag vänder bort blicken. Adrieene sitter och slipar sin kniv och frågar om hon ska göra upp en eld inne i hornet.
- Det blir bra. Svarar jag kort och hon nickar. Regnet har ökat i styrka och Leon kommer tillbaka från skogen. Han är genomblöt och greppar tag i en filt.
- Hon har blivit helt jävla kaputt i huvet. Säger han och torkar håret. Tycker vi borde göra oss av med henne. Säger han och Adrieene nickar.
- Vi gör det när hon kommer tillbaka.
- Visst. Svarar Adrieene och fortsätter med att göra upp en eld. Rök stiger upp mot det metalliska taket och sedan kommer en flamma. Hon sätter lite kött på ett spett och håller det över elden.
- Så vad gör vi idag ? Frågar hon.
- Ja, vi kan ju inte jaga idag. Vi får stanna inne. Det är ändå inga problem, maten o allt räcker gott. Säger Leon och ler mot oss båda. Vi kan ju även sova ut. Lägger han till. Adrieene tycker att det är en bra idee och hon springer ut i regnet för att hämta våra sovsäckar. Hon kommer tillbaka, och trots att hon bara varit ute i någon sekund är hon lika blöt som om hon skulle hoppat i floden. Hon huttrar till och jag tar tag i en filt, som vi måste ha glömt att lägga i lägret vid dag ett.  Jag går sedan fram till henne och sveper in henne i filten. Jag kommer ihåg det mamma sa en gång, när jag var liten. Hon sade att om jag någonsin skulle hamna i en situation där det handlade om liv och död, skulle jag konstigt nog vara snäll mot personen som ville skada mig. Det skulle leda till att personen skulle få svårare att skada dig, eftersom du hade hjälpt just den personen. Så hade mamma sagt, och då förstog jag det inte. Men nu gör jag det.
- Tack. Säger Adrieene och ler lite smått. Hon ser helt överraskad ut. Leon skrattar till åt hennes min och springer sedan ut i regnet. Han kommer tillbaka återigen dyngblöt men han har med sig några boxar med mat, vatten och annat som vi behöver. Adrieene skrattar till och nämner någonting med party, men jag har slutat lyssna. Jag tänker på Joshua och Mark. Vad gör de nu ? Har de gjort sig illa ? 
- Vad tänker du på ? Frågar Leon.
- Inget, undrar bara... Orden tar slut. Jag kan inte, absolut inte säga vad jag egentligen tänkte på. Istället svarar jag att jag bara undrar när skyfallet tar slut. Han nickar.

Dagen sniglar sig fram. Långsamt. Och långsammare.
Ett kanonskott hörs under dagen, och jag slår vad om att personen dukat under för regnet. Det har nämligen börjat hagla, och haglet är stort som isblock. Någon gång under lunchtid så börjar vi alla tro att taket kommer rasa in, men temperaturen sjunker nog under -1 grad för att de har börjat snöa. Vita, stora flingor singlar ner genom luften. Vi alla ligger under sovsäckarna och försöker att inte känna av kylan.
- Kom igen, vi kan ut nu. Säger Leon efter en stunds tysthet.

Vi buntar på oss ännu varmare kläder då kylan känns ända in i benmärgen. Snön krasar under oss och jag är sugen på att ta upp en snöboll och kasta på någon, men jag vågar inte. Vi promenerar och promenerar, och kommer senare fram till floden. Eller det som en gång var en flod. Den är nu helt bottenfryst och jag kan skymta fiskar, helt stendöda.
Adrieene sätter ena foten på isen, rädd att den ska brista. Först förstår jag inte henne, den är ju bottenfryst ! Men sedan fattar jag att tittarna vill ha en bra show, och att spelledarna är beredda att göra vad som helst för det.

Jag gissade rätt. Isen bryter och lyckligtvis åker bara hennes ben i, och inte hela henne.
Hon är snabbt uppe igen och huttrar som bara den.
- Kom, vi går tillbaka nu. Säger Leon och lägger en skyddande hand på hennes rygg.

Efter en stund är vi tillbaka vid hornet, som nu är täck med snö. Den vita färgen glänser i den nergående solens sken. Jag skulle kunna tro att det är vinter, men i själva verket, utanför arenan så är det sommar. Adrieene torkar benet och kryper ner i sovsäcken. Hon sluter ögonen, och somnar. Leon tutar på elden, och det blir genast varmt.
- Gå och lägg dig, du. Säger han och ler. Jag kryper ner i sovsäcken och känner värmen. Jag slocknar direkt.

Jag vaknar av eldens sprakande, samt två röster,
- Så när ska vi döda henne då ? Säger Leon argt.
- Men vafan, vi kan ha nytta av henne.
- Hur då ?! Leon skriker nästan.
- Ja... Okej då. Vi tar henne imorrn.
Det känns som en kall hink med iskallt vatten hälls över mig. De tänker döda mig.