Cold Environment

Kapitel 14

- Amelia ! Ut fort ! Joshua skriker högre än vanligt. Sedan förstår jag varför. Utanför har åskan rullat in och himmelen skiftar varje sekund ifrån svart till mörklila. Blixten slår ner några meter utanför våran grotta och paniken griper tag i mig direkt, som om den vore en hand gjord av järn. Båda vi packar snabbt ihop våra saker och är sedan på fart igen. Vi hinner precis ut ifrån grottan när den rasar samman. Stenbumlingar blockerar ingången och jag vet från och med den sekunden att det inte finns någon återvändo. Ingen återvändo alls. Vi springer vidare igenom de tätbevuxna träden. Gång på gång faller något av träden ner, en gång är den otroligt nära att krossa mitt huvud.
En röst skär igenom kaoset. Den som pratar är Claudius Templesmith, kommentatorn av hungerspelen.
Gång på gång undviker både jag och Joshua fallande träd, pinnar och stenar som kommer flygande. Medans vi gör det lyssnar vi intensivt för att uppfatta några av de ord som kommer ifrån hans mun. Men jag har otur.
Jag hör inte ett enda ord av det han sade. Om det inte skulle varit på grund av Joshua skulle jag ha dött. Han hade uppfattat nästan allt vad Claudius sade, och genom mullrandet av åskan så hör jag att han skriker att den enda trygga zonen är vid ymnighetshornet. Jag nickar till svar och vi fortsätter att springa. Taijgans vassa barr sticker mig i ansiktet och bildar små, svidande sår. Vi når fram till den bördiga marken och vi springer ända fram till mynningen. Allt som hänt på denna plats slår mig i magen, exakt så känns det. Adrieene och Leons prat om att döda mig, flickan som ströp Diamond under blodbadet och när jag hjälpte Adrieene ifrån att strypas. Jag huttrar till - dels för kylan men även på grund av minnena.
- Vad tänker du på ? Frågar Joshua och petar på mig försiktigt med den ovassa delen av spjutet. Denhär gången struntar jag i att ljuga. Jag kommer ändå dö närsomhelst.
- Allt som hänt. Svarar jag bara och Joshua tittar åt ett annat håll.
- Det kommer någon snart. Helt säker. Säger han bara.
- Ursäkta ? Jag svarade precis på din fråga och du skiter i mig. Säger jag och känner en våg av ilska bubbla upp i min kropp.
- Sura inte lipsill.
- Håll käften. Svarar jag vasst och känner hur mina kinder blir röda.
- Wow wow wow, ska du bli kaxig ? Frågar han. Först tar jag det som ett mothugg, men sedan ser jag att han skrattar. Jag flinar lite lätt åt situationen och för hur larviga vi är med våra humörsvängar. Men jag flinar inte länge till. Ur skogen kommer en person ut ur skogen med en yxa. Stormen har gjort personen helt förstörd. Håret petar ut ut alla olika håll, de blygrå ögonen glider omkring utan att fästa ett grepp och sår täcker hela kroppen.
Tjejen som det är, pågrund av den feminina kroppen tittar vilt på oss. Joshua greppar spjutet i rätt grepp och vänder ifrån den mjuka ändan till den vassa spetsen. Tjejen fattar mod, och springer emot oss. Yxan höjs och klyver spjutet i två delar. Joshua tappar båda och hon höjer yxan igen. Och hon träffar.
Yxbladet går djupt ner i Joshuas ben. Blod färgar kamoflagetyget till en röd, nästan svart färg. Skräcken griper tag i mig men innan den får mig att frysa till is höjer jag min slägga. Den träffar flickan på axeln och hon skriker och faller omkull. Ett kanonskott går av och jag tittar förskräckt åt Joshuas håll, men han lever. Det betyder... det betyder att jag har dödat henne. Att jag har dödat en person.
Jag famlar baklänges och är nära att välta omkull när jag inser att jag inte har råd med att förlora kontrollen. Jag måste ta itu med problemen som dyker upp, ett eller flera i taget. Särskilt när jag är inne i arenan. Jag vänds tillbaka in till verkligheten och sätter mig brevid Joshua. Jag öppnar hans ryggsäck och tur ut första-hjälpen kittet.
Han får av sig sina byxor halvt och jag smörjer på första bästa kräm jag hittar. Anti -bakterier står det på.
Han grymtar till och tårar strömmar nerför hans kinder.
- En... till. Säger han senare.
- Ja, du kan få mera kräm. Säger jag och ler ett vamt, fejkat leende mot honom.
- Nej... en till !
Sedan förstår jag vad han menar. Nästa person, en kille, har kommit ut ur skogen. Konstigt nog kom han ifrån området närs vulkanen, så jag undrar hur han klarade utbrottet.
- Ta mitt spjut. Säger Joshua.
- Nej ! Du måste kunna försvara dig ! Utbrister jag. Han ger mig en blick, och blicken säger allt. Hur otroligt korkat jag är. Hur tänkte jag ens ? Hur ska en skadad person som inte kan stå försvara sig mot en stark och inte skadad kille ?
Det blir inte bättre när killen drar ut en lång, lång kniv med sågblad längst ner.
Han ser oss och konstigt nog ryggar han tillbaka.
- Vet ni hur många det är kvar ? Ropar han högt. Först vet jag inte vad jag ska svara.
- Fem.
Ropar jag och lyfter upp min slägga. Jag reser mig upp och tittar noggrant på killen.
Långt brunt hår hänger ner framför hans bärnstensfärgade ögon. Kläderna är smutsiga och ena skon förstörd.
Han börjar gå emot oss och jag känner paniken stiga. Han lyfter kniven, och kastar.

----------------------------–---------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Woho, kapitel 14 :)
Vad tyckte ni ? Och vad kan jag förbättra ? :)