Cold Environment

Kapitel 13

Mia sitter i köket. Hon ser nästan rädd ut för kameran som filmar henne från topp till tå.
- Så, är hon duktig i skolan ? Caesar Flickerman maler på frågor och frågor. Min del av besvarandet av alla frågorna är klara, och nu är det bara Mia kvar. Det är ett under att våran dotter Amelia överlevt mot alla de andra tributerna. Av alla de nätter vi legat i oro och inte kunnat sova, har sakta men säkert börjat gå över. Hon är smart. Faktiskt smartare än vad vi trott. De första dagarna drunknade vi nästan i all mat. Alla i distriktet sörjde de två förlorade, och för att lägga ett litet plåster på såret så fick vi minst fem maträtter av tjugo olika personer. Men vi åt knappt någonting av det vi fick, pågrund av den ständiga oron över Amelia. Mia blir klar med intervjun och hon ler nervöst.
- Det var allt ifrån Amelia Hudson föräldrar ifrån distrikt 8. Nu över till distrikt 5. Avslutar Caesar och ler emot kameran. Hans leende når nästan upp till ögonen.

Kylan kryper in i grottan. Utanför öser regnet ner och dropparna smattrar högt emot det hårda underlaget. Snön är helt borta och där det vita förut låt ligger det nu endast jordig mark.
- Vakna, vi måste äta något. Säger Joshua och ruskar om mig. Igår kväll åt vi knappt någonting, istället satt vi och pratade om allt mellan liv och jord och glömde bort allt. Sedan blev det för sent. Jag reser mig upp ur min varma kokong till sovsäck och huttrar av kylan. Jag går fram till ryggsäcken och plockar fram stuvningen. Jag äter glupskt och Joshua gör likadant.
- Så. Vad gör vi idag ? Frågar han.
- Vi stannar nog inne. Svarar jag med munnen full med mat medans jag tittar ut på regnet som öser ner.
- Så hur ska vi roa oss ? Frågar han med ett försök av att flirta. Jag skrattar tills jag kiknar och han skrattar också.
- Vi kan berätta historier. Säger jag och ler.
- Okej. Du börjar. Säger han och ler tillbaka.
- Okej. Det bar såhär. Det var en dag efter skolan, och jag var påväg hem. Jag var helt vrålhungrig och såg ett öppet fönster. Ur fönstret luktade det nybakat, så jag tassade försiktigt dit. Det stog en gigantiskt paj och jag kunde inte motstå  frestelsen av att smaka. Sedan blev jag jagad av kärringen som bakat den med en kvast. Han skrattar och skrattar. Livet känns som om det är på förbättringsvägen.
- Din tur ! Säger jag och skrattar.
- Okej okej, det var såhär...
Tiden seglar vidare och vi har kul. Historia efter historia berättas och stämningen blir gladare och gladare.
Men stämningen förstörs. Kanonskottet hörs, och svävaren hämtar upp kroppen nära. Istället för glädje börjar oro spridas. Joshua säger att han ska ta det lungt och vila och att jag ska hålla vakt. Jag svarar att det är okej och efter en stund har han somnat. Jag sitter spänt på min sovsäck jag flyttat till öppningen av grottan. Jag undrar vem som dog, och ärligt talat har jag inte ens någon aning om vilka som är kvar i spelet. Det enda jag vet är att vi är sex eller sju kvar, eftersom intervjuerna startar när det är åtta kvar. Jag sitter i min egna lilla värd och med mina tankar och hör inte fotstegen som kommer närmare och närmare. Tillslut vaknar jag till liv och ruskar om Joshua.
- Det kommer någon! Visk-skriker jag hest. Han for upp och greppar spjutet han låtit vila emot den kalla gråa grottväggen. En tjej i sjuttonårsåldern kommer in i grottan. Jag tror först att det var Diamond, men sen kom jag på att hon är död, vi såg henne på himlen för några dagar sedan. Istället är det tjejen som attackerade vårat karriäristläger när jag var med dem. Hon som dödade Pinne med hjälp av pilbågen. Nu har hon inget vapen.
Det enda hon har är en blodig liten påse. Hennes blick är vild och hennes ljusa, nästan vita hår spretar åt både höger och vänster. Hon stinker lera och jag vet inte vad, och hennes kläder är sönderrivna. På köpet är hon även helt dyngsur.
- Snälla ! Hjälp ! Skriker hon och jag ryggar tillbaka. Joshua föser undan mig och ställer sig emellan henne och mig.
- Vad har hänt ? Säger han kort.
- Radioaktiv... Björn. Säger hon. Radioaktiv Björn ? Låter inte helt friskt. Tänker jag för mig själv.
- Förklara. Säger Joshua sedan.
- Radioaktiv del... sedan Björn. Hon flämtar och faller omkull. Hennes ögon fladdrar åt olika håll och sedan fäst det på våra ansikten.
- Jag... jagad. Jag sprang till delen av skogen nära vulkanen. Såg er springa, med den lilla. Skrek när jag hamnade framför en Björn. Överlevde konstigt nog och stannade natten uppe i träd. Då började ett oväder blåsa in. Radioaktivt. Det kommer närmare och närmare. Säger hon och kämpar för att andas. Inte något av vad hon säger fattar jag, men Joshua däremot har en bekymrad blick, han förstår och inser att det är någonting allvarligt.
- Stick. Säger han kort och höjer spjutet. Tjejen är snabbt uppe på ben och springer ut ur grottan och ut i regnet som öser ner.
- Vafan vad detdär ? Frågar jag och är nästan påväg att skratta. Detta spel gör oss alla sjuka i huvudet.
- Verkar som om publiken tröttnat. Spelledarna har skickat in ett oväder. Ett radioaktivt sådant. Säger han bekymrat. Jag förstår och nickar allvarligt.
- Gå o vila du. Säger han lungt och sansat. Jag undrar om han är lika lung på insidan som o, han är på utsidan, men jag är helt säker på att han spelar. Som jag.
- Sure. Säger jag kort. Jag flyttar min sovsäck tillbaka till där jag brukar ha den, och sedan kryper jag ner. Trots värmen och det fluffiga underlaget kan jag inte sluta tänka på det den galna flickan sade. Att de i huvudstaden började tröttna på spelet. Och för att få dem att fortsätta kolla så fixar spelledarna till något alldeles extra. En storm. En radioaktiv storm.