Cold Environment

Kapitel 7

Huvudstadsemblemet skiner på himlen.
Fler än en person dog idag. Tre döda, och Mark, den lilla killen Joshua är i lag med, har gjort illa knät rätt så illa. Pojken som tillsammans med flickan som kom undan efter attacken mot lägret, kom ifrån distrikt 3. Tolvåringen Diamond dödade kom ifrån distrikt 11. Hennes ansikte lyser upp himlen. Och så Pinne, från distrikt 1. Hans finniga ansikte försvinner ifrån himlen efter fem sekunder.
- Så ? Hur många kvar ?
- Elva. Svarar jag kort.
Vi slutar titta upp mot himlen och går tillbaka till lägret, som endast är några meter bort. Adrieene erbjuder sig att ta första vakten, men jag insisterar på att jag kan ta den istället. Hon ler tacksamt mot mig och Leon tittar underligt, mystiskt mot mig. Vi äter lite snabbt, och jag njuter av mina köttremsor och kycklingben. Jag klunkar även i mig lite vatten. De andra kryper ner i sina sovsäckar. Adrieene lägger några knivar brevid sig, och jag tänker på hur jobbigt det är - för oss alla - att hela tiden försvara sig, och att alltid ständigt vara beredd på att slåss. Tiden sniglar sig fram , men tillslut har de alla 3 somnat. Jag spejar ut mot skogen, och ser Joshua. Jag reser mig försiktigt upp, tar en kniv och gömmer den innanför byxlinningen. Gud, att alltid behöva vara oroligt att bli dödad. Jag tar även en påse med nötter och ett äpple med mig.

- Tja. Säger han när jag kommer till skogen.
- Hej. Svarar jag.
- Har du tänkt på en sak ? Frågar han.
- Vadå?
- Att karriäristerna inte behöver dig. Tanken sjunker in, och jag förstår. Om de inte behöver mig, varför ska jag var med dem ? 23 ska ändå dö för att det ska finnas en vinnare... och alla de tre vill vinna. Starkt.
- Ja.... Ljuger jag.
- Så varför är du med dem ? Jag vet inte vad jag ska säga.
- Okej, jag ska lämna dem. Säger jag och rullar på ögonen.
- Du kan få vara med oss. Säger han och försöker le lite smått, men det blir mer en grimase.
- Aldrig i livet. Säger jag och spottar på marken, nära hans fötter. Hans leende förändras till en arg min.
- Vet du vad, jag har ändå en lagkompis som inte utnyttjar folk för att man själv ska få leva. Han heter Mark, och han är så mycket bättre än dig. Säger han med någonting mörkt i blicken. Trädtopparna ovanför oss svajar i den hårda blåsten och jag släpper påsen med proviant i marken. Jag vänder mig om och går tillbaka. Han ropar.
- Kom ihåg vad jag sade ! För dom är du snart inte värd ett smack !
Jag går vidare, och ignorerar honom. Jag kommer fram till lägret och sätter mig ner. Men jag kan inte sluta tänka på det Joshua sade. Att jag snart inte är värd något alls för dem. Karriäristerna. Tanken får mig att ställa mig upp. Jag går fram till en av lådorna som jag vet innehåller ryggsäckar, och jag tar en tyst. Jag fyller den med saker jag hittar. En 2-liters flaska med vatten, några rep, mat i form av torkat kött och frukt, och tillslut lägger jag ner några dolkar. Jag tar även en ryggsäck. Jag lämnar ryggsäcken i utkanten av skogen och döljer den med barr. Jag hoppas att inte någon annan hittar den, för att om jag behöver den och den inte finns där är jag körd. Helt körd. Jag går tillbaka till lägret och väcker Adrieene.
- Psssth. Din tur att vakta. Säger jag och kryper ner i min egen sovsäck. Jag är precis påväg att slumra till när tanken kommer tillbaka.
Karriäristerna behöver inte mig.