Cold Environment

Kapitel 1

Människorna trängs. Gång på gång knuffas jag fram och tillbaka av människor i min ålder. Jag har alltid hatat denna dagen. Det som annars skulle vart en så perfekt dag. Det är soligt, varmt och de få träd som finns här i distrikt 8 är gröna och fina. Men denna dag förstör allt. Slåtterdagen.

- Så så, tystnad nu. Säger dockan uppe på scenen. Plastikoperationer från människa till docka är tydligen väldigt poppis i huvudstaden. Octavia, som jag tror hon heter, börjar babbla. Jag bryr mig inte ett dugg, utan tittar istället efter mamma och pappa. Jag ser dem längre bort och ler. Jag älskar dem.
- Åhhh, jag älskar detdär ! Säger dockan efter filmen som visas varje år, men hon får senare en mer seriös min.
- Tiden har kommit att välja åt de lyckligt lottade 2 ungdomarna som kommer få bo i huvudstaden i 3 dagar, och sedan få äran att delta i ett spel, men med bara en vinnare. Dags att välja ! Säger hon med sin tillgjorda röst.
- Kvinnorna först ! Hon vecklar ut lappen och jag slutar lyssna direkt. Samma visa samma år. Ett gråtande barn som inte vill släppa taget om sin förälder, men tillslut måste. Dör vanligtvis innan gonggongen hörs av hjärtattacker. Men sedan får jag en chock. Allt är inte som det brukar vara.
- Hallå ? Vart är du Amelia Hudson ? Välkommen upp på scen.
Jag får en iskall dusch av kallt vatten, exakt så känns det. Jag går upp på scenen med små korta steg. Vad händer ?
- Applodera för Amelia Hudson - Distrikt 8:as kvinnliga kämpe ! Folk klappar händer, men knappast glatt.
Hon går vidare till killarnas klot, kör omkring handen en stund innan hon väljer sig. Hennes pinnsmala fingrar greppar tag om en lapp som hon sedan vecklar ut och läser : Joshua Greymark.
Jag känner inte direkt Joshua, men jag har sett honom i fabriken. Han är 1 år äldre än mig, han går i 9:an. En årskurs högre än mig.
Han darrar okontrollerat. Octavia pladdrar på och sedan förs vi in i varsitt rum. Dörren bakom mig smälls igen. Det är då jag förstår vad som händer. Jag skriker till, ramlar omkull. Jag fångar min blick i en stor, vit rektangelformad spegel. Håret spretar åt alla håll, ren panik syns i ansiktet. Någon knackar på dörren.
Mamma och pappa kommer båda in gråtandes. De omfamnar mig och jag kramar tillbaka. De snyftar och jag nyper mig själv för att inte börja gråta. Om jag visar mig svag kommer karriäristerna från distrikt 1,2 och 4 döda mig enkelt. Jag kommer även inte få några sponsorer alls.
- Du kan vinna ! Uppmanar mamma. Pappa instämmer.
- Jag ska göra mitt bästa. Jag älskar er.
De båda brister ut i gråt, igen. Jag älskar er.
En fredsväktare kommer in och föser undan dem.
- Ge allt !
- Du kan vinna ! Du är smart !
Är det sista jag hör av mina föräldrar när fredsväktare föser dem ut igenom dörren och sedan stänger.
Jag sätter mig som förlamad ner i den vita, glänsande soffan. Sedan ryggar jag tillbaka. Jag vill inte komma i kontakt med saker som vart i huvudstaden. Jag sparkar på den. Om och om och om igen. Jag hatar er. JAG HATAR ER ! Ilskan mot huvudstaden, de människor som gör såhär mot oss borde betala ett pris. Slaktar oss en efter en, både mentalt och fysiskt. Men innerst inne, vet jag att detta bara är början till vad jag kommer känna.