2.0

222 2 1
                                    

Jag vaknar av att jag får ett sms. Jag tar upp och tittar på telefonen och ser att det är från Natalie.

"Ikväll kommer vi! Klockan 18:33 ska vi vara framme vid busshållplatsen närmast dig. Längtar, ses om några timmar."

Jag suckar. "Då möter jag er där. Det gör vi!!"

Jag kliver upp från sängen en kvart för tidigt. Jag sov inte jätte bra inatt, jag himlar med ögonen. Undra vad det kan bero på? Mamma har redan åkt och kommer inte komma hem fören på Söndag. Hon ska iväg tillsammans med Emil. Jag är fortfarande rätt kluven, jag känner ju honom inte. Tänk om han inte alls är trevligt? Tänk om han tänker behandla min mamma som skit? Ska hon bli lika sårad igen? Jag ber till gudarna att det inte ska hända. Men jag får helt enkelt lita på hennes omdöme och våga tro att hon inte skulle göra något förhastat.

Min hunger är utbytt mot nervositet, så jag struntar i frukosten och klär på mig med en gång istället jag tar på mig ett par svarta jeans och en stickad vit tröja.

///

När jag möter Emilia vid skåpet frågar hon om jag är okej och jag nickar. Jag känner mig betydligt bättre än igår, så det är ju alltid positivt.

"Redo för ikväll?" Frågar hon förväntansfullt. Vi hade planerat att Emilia skulle komma en stund efter att  Natalie och dem anländer. "Så gott som det går." Säger jag med ett nervöst leende på läpparna. "Och Hugo?" Jag blänger irriterat på Emilia. "Vad är det med honom?" Hon ignorerar min blick. "Allt är lugnt gällande honom?" Jag suckar. "Hur många gånger måste jag säga det? Det är SLUT mellan mig och Hugo och så kommer det förbli? Jag känner ingenting för honom längre, och på något sätt är vi väl vänner, jag har inga problem med att han sover hos mig i tre nätter. Jag är helt okej när det gäller honom. Kan du förstå det?" Jag andas ut och tittar på Emilia. Först ser hon lite rädd ut med sedan road, hon tittar bakom mig. Jag inser då att jag kanske var lite för högljudd. Jag vänder mig sakta om och ser hur Julia står där och ger mig en blick som får en att känna sig tillintetgjord. Hon säger ingenting men innan hon vänder sig om och går så ler hon lite självbelåtet, och jag får en klump i magen. Hon tänker säkert berätta för Adam. "Varför sa du inte hon stod där?" Jag vänder mig till Emilia. "Jag såg henne inte fören det var försent." Emilia ser oskyldig ut. "Vad tror du hon kommer göra?" Frågar hon. Jag masserar mina tinningar. "Hon kommer säkert berätta för Adam eftersom hon har märkt att det är något på gång mellan oss." Emilia tittar frågande på mig. "Och varför är det så dåligt?" Vi börjar gå till lektionen. "För jag har ingen lust att berätta vad som hände mellan mig och Hugo eftersom det är så förnedrande och jag vill heller inte göra saker mer komplicerade än vad de redan är mellan oss." Emilia tittar medlidande på mig. "Du har inget att skämmas över Amanda." Jag ler halvt. "Kan vi snälla sluta prata om det här nu?" Emilia nickar och byter ämne till läxor och lärare.

Jag ser hur Julia pratar intensivt med Linda och Carro när vi kommer fram till klassrummet. Hon berättar säkert det hon hörde i korridoren. Jag vänder blicken och försöker titta efter Adam och tillslut hittar jag honom. Han är verkligen så himla snygg med sitt bruna rufsiga hår och gröna ögon. Han har ett par ett enkla jeans och en svart hoodie. Han för syn på mig och ler mot mig så där som bara han kan göra. Ingen släpper blicken. Värmen stiger sig till kroppen och jag rodnar. Julia ställer sig framför Adam och vår ögonkontakt bryts. Läraren kommer och låser upp klassrummet.

Julia och Adam pratar fortfarande när de sätter sig bredvid varandra i klassrummet, jag har svårt att titta på något annat just nu. Jag hör vagt att Emilia pratar med mig men jag kan inte koncentrera mig på hennes ord. Helt plötsligt utbrister klassen i ett högt JA. Jag tvingas slita blicken från Julia och Adam. Jag tittar på Emilia. "Gud vad härligt. Ingmar som aldrig brukar vara borta. Förstår du vad det här betyder?" Jag bara fortsätter tittar på henne. "Det betyder att vi kommer sluta tidigare både idag och imorgon." Jag gör tummen upp mot henne. Hon himlar med ögonen eftersom hon tycker att det var en lam reaktion. Jag bryr mig inte och tittar på Adam och Julia igen. De har slutat prata och Adam ser lite irriterad ut och Julia också. Jag sväljer, undra vad som som händer där?

The Heart Wants What It WantsWo Geschichten leben. Entdecke jetzt