The Heart Wants What It Wants

1.4

Adam hade gått hem och nu var jag själv med mamma, som tur va hann han gå innan mamma kom hem.
Det är ingen ide att förklara något för mamma än när jag själv inte ens kan göra det. Jag har fortfarande ingen aning om vart jag och Adam står. Vi är inte direkt något par men kanske på väg åt det hållet.

Jag ligger i min säng och försöker sova. Adam var en bra distraktion idag men tillslut kan jag inte undvika att tänka på vad jag faktiskt gjorde mot Julia. Jag SLOG henne. Jag skulle inte beskriva mig som våldsam men jag lät min vrede förvandlas till ett knytnävsslag. Det är aldrig okej. Hur kunde jag låta mig själv gå så mycket överstyr? Det skrämmer mig att det kändes så bra direkt efteråt också. Men just nu ångrar jag mig så himla mycket.

Och att jag gjorde det framför massa folk också? Ångesten växer inom mig. Jag skulle helst aldrig vilja gå tillbaka till skolan. Jag suckar, men jag måste och jag måste verkligen prata med Julia försöka ställa det jag kan till rätta. Jag somnar tillslut.

Jag vaknar av klockan och känner att jag sovit alldeles för lite. Jag sov inte alls bra inatt.
Jag går upp och får syn på mig själv i spegeln, jag ser verkligen ut att ha sovit för lite. Jag kanske ska sjukanmäla mig? Skita i att gå. Mamma skulle nog inte misstänka något. Jag skakar på huvudet. Nej inga undanflykter, nu får du ta konsekvenserna av ditt handlade.

Frukosten går knappt ner och jag är för trött för att sitta och småprata med mamma men som tur är så låter hon mig vara. Jag tittar på min garderob, vad ska man ha på sig en dag som denna? Jag tar på mig ett par jeans och en hoodie. Det ser ut att vara kallare idag.

När jag går ut genom dörren så inser jag att jag hade rätt. Det är skit kallt och den smälta snön har frusit så det är svinhalt ute. Jag går med försiktiga steg mot skolan.

Jag undrar hur jag och Adam ska vara mot varandra. Jag har faktiskt ingen aning, borde jag krama honom? Jag skakar på huvudet. Jag bestämmer för att behandla honom som vanligt.
När jag äntligen är framme så inser jag att jag inte har så mycket tid på mig att ta mig till lektion på grund av det hala underlaget.

Emilia är inte vid skåpen så jag antar att hon redan gått till lektion eftersom jag är några minuter sen. Jag småspringer men saktar ner farten när jag ser min klass stå utanför klassrummet och väntar. Jag pustar ut vi har inte gått in än. Emilia får syn på mig och ler lättat. "Hej Amanda! Jag trodde inte du skulle komma idag." Jag besvarar hennes leende. "Jag funderade på att sjukanmäla mig, men det skulle nog inte se så bra ut." Jag tittar mig omkring och får syn på Julia. Hon står tillsammans med förutom Carro och Linda tro det eller ej Adam och hans kompisar. Varför blir jag ledsen av det? De var ju uppenbarligen vänner innan jag kom hit, eller ja mer än vänner. Jag skakar av mig den tanken. Skit i det nu. De har inte fått syn på mig än. Jag släpper dom med blicken. "Julia var rasande efter att du gått igår, och hon blev ännu argare när Adam sprang efter." Säger Emilia och tittar på mig med stora ögon. "Jag förstår det." Mumlar jag. "Vad ska du göra?" Frågar hon och kollar på Julia som fortfarande inte sett mig. "Jag ska försöka prata med henne." Emilia nickar. Som tur har Julia inget märke från mitt slag, det gör mig lite bättre tills mods. Tillslut kommer läraren och släpper in oss i klassrummet. Lektion går i snigelfart men ju mer slutet närmar sig desto mer nervös blir jag.
Jag vet att hon måste ha sett mig men hon låtsas inte om mig. Samma gäller Adam.

Lektionen är slut. Emilia tittar på mig med uppmuntrande ögon. Vi går ut ur klassrummet och vi väntar på att Julia ska komma ut. Tillslut kommer hon tillsammans med Carro och Linda. Bakom dom kommer Adam och hans kompisar. "Julia skulle jag kunna få prata med dig?" Hon tittar på mig först chockat men sedan äcklat. "Visst." Jag suckar lättat. Vi går lite längre bort i korridoren. Emilia, Carro och Linda följer efter oss. Julia stannar. "Så vad vill du?" Hon låter dryg. Jag sväljer. "Jag vill be om ursäkt för igår. Jag skulle aldrig ha slagit dig." Hon ger mig en mördarblick. "Nej det skulle du verkligen inte. Jag förstår inte hur du kunde göra så." Jag biter mig i läppen. "Inte jag heller, det är verkligen inte likt mig. Men det du sa är bara ett känsligt ämne för mig." Helt plötsligt blir hon förvirrad. "Vad var det jag sa, som var så känsligt?" Jag vill egentligen inte berätta, men jag kanske måste för att hon ska förstå. "Du tyckte att mina föräldrar skulle ha lämnat mig.." Hon avbryter. "Jaha det, jag hade typ glömt bort att jag sagt det." Hon låter hånfull. "Det var just det min pappa gjorde, lämnade mig. Så jag antar att jag tog det lite för personligt." Jag känner Emilias blick. Just det jag har inte berättat det för henne. Julia stirrar på mig, och för en sekund tycks jag se ångerfullhet i hennes ögon men den förändras så snabbt att jag inte är riktig säker. Hon spänner sin elaka blick i mig. "Du borde nog söka hjälp. Jag kan inte bry mig mindre om din farsa. Han gjorde nog sig själv en tjänst. Förstå Amanda att du slog mig rakt i ansiktet. Det är inte något jag glömmer." Hon går fram ett steg, och viskar så bara jag hör. "Jag vet inte vad du kör för sympatistrategi men på mig funkar den inte, jag ser igenom det och det kommer snart han också att göra." Sedan från ingenstans känner jag hennes handflata mot min kind och huden bränner till. Hon backar och ler hånfullt. "Nu är vi kvitt." Sedan vänder hon på klacken och går med Carro och Linda springandes efter henne. Jag förstår sedan att hon menade Adam, att han snart skulle se igenom mig.

Emilia gapar och tittar på mig med ögon lika stora som fotbollar. Jag lägger min hand mot min kind. "Jag antar att jag förtjänade det." Säger jag och tittar på Emilia. Jag skrattar lite men Emilia verkar inte förstå mitt skämt. Istället så slänger hon sig om min hals och kramar mig. "Jag är så ledsen Amanda över det här med din pappa. Julia har ingen aning om vad hon pratar om. Hon är bara så himla arg på dig." Jag kramar Emilia tillbaka och får nästan lust att gråta, men jag stoppar mig själv och släpper henne. "Vi borde nog gå till lektionen om vi inte vill bli sena." Emilia nickar och vi går tillsammans mot skåpen under tystnad. Jag är tacksam över att Emilia är vid min sida. Väl vid skåpen står Adam ensam. "Hej." Han ser lite bekymrad ut. "Hej!" Svarar jag. "Är allt bra?" Frågar han. Jag nickar. "Ja vi är kvitt nu." Säger jag och pekar på min kind. "Slog hon dig?" Han höjer på ögonbrynen. Jag nickar. "Ja en hederlig bitchslap. Och att döma av slaget så var det nog inte hennes första." Adam skrattar och jag känner hur Emilia granskar oss. "Jag tror vi får skynda oss lite." Hör jag hur hon säger bakom oss. Jag släpper Adam motvilligt med blicken och slänger in mina böcker i skåpet och tar ut de nya jag ska ha nu.

Vi tre går tillsammans mot lektionen. Men precis som förut så har vi inte gått in än utan hela klassen står och väntar. Adam lämnar mig och Emilia för att gå till sina kompisar. Julia och hennes två slavar står och blänger på mig men jag ignorerar det. "Är det något på gång mellan er?" Frågar Emilia tyst. Jag tvekar lite. "Jag förklarar på lunchen." Jag har inte bestämt mig än om jag vill berätta för Emilia. Hon är ju inte dum, och jag har ingen lust att Emilia ska bli sur på mig. Jag kanske kan berätta lite och utelämna vissa detaljer. Sara kommer och låser upp klassrummet. Dags för engelska.

Adam sätter sig tillsammans med sina kompisar Danne och Oliver och såklart sätter sig Julia också där. Jag undrar om jag också skulle kunna göra så där någon gång utan att det verkade konstigt. Men varför skulle det vara så konstigt?

Sara berättar att denna lektion kommer bli kortare än vanligt eftersom hon ska på möte. Så efter en snabb genomgång får vi gå. Så himla skönt eftersom detta är lektionen innan lunch, och att ha långlunch är alltid härligt. Jag och Emilia bestämmer oss för att ta en promenad mot centrum och köpa något gott att äta eftersom det är fisk i skolan.

När vi tar våra jackor hör jag lite halvt att Julia och Adam bestämmer att de ska äta någonstans tillsammans med sina kompisar. Det gör mig lite dyster men jag skärper mig.