The Heart Wants What It Wants

1.7

Det känns så mysigt såhär som en riktigt tjejkväll, prata hemligheter i mörkret. Jag biter mig i läppen och sedan börjar jag berätta. "Jo så här var det...."  

"Jag umgicks med fyra andra och vi var med varandra typ hela tiden. Bea, Natalie, Jonas, Hugo. Jag och Natalie har varit kompisar sedan typ högstadiet och de andra träffade vi när vi började gymnasiet. Vi hade det verkligen jätte roligt, men jag är inte riktigt som dom.
Men på något sätt så började jag och Hugo hålla på med varandra.." Jag tvekade lite innan jag fortsatte. "..och jag gillade honom väldigt mycket. Men så fick jag reda på att jag skulle flytta, och Hugo blev väldigt upprörd så han gjorde en del saker som sårade mig." När jag tänker tillbaka på det så gör det inte så ont längre men det känns fortfarande. "På vilket sätt sårade han dig?" Viskar Emilia. Jag sväljer. "Han gick och var med en annan tjej. Det förstörde rätt så mycket, inte bara mellan oss två utan för alla fem, men vi löste det hyfsat innan jag åkte. Men jag trodde aldrig att jag skulle behöva träffa honom igen." Emilia är tyst en liten stund innan hon frågar. "Gillar du honom fortfarande?" Jag svarar snabbt. "Nej det gör jag inte. Men jag blev fortfarande sårad av honom och det kommer nog alltid att kännas på något sätt." Emilia häver sig upp på sin armbåge. "Var ni som ett par?" Jag skakar på huvudet. "Nej inte officiellt men något liknande." Mina ögon har börjat vänja sig vid mörkret och jag ser Emilias ansikte lite svagt. "Då förstår jag att du tycker det är jobbigt." Jag skrattar ett frustrerat skratt. "Vad menade du med att du inte är som dom?" Frågar Emilia. 
"Dom bryr sig mer om ytliga saker, de älskar att festa men jag var eller är inte alls så. Min första fest var ju här. Jag följde aldrig med ut, och jag fick ofta höra att jag var tråkig." Emilia avbryter mig. "Du är så långt ifrån tråkig man kan komma Amanda. Jag har aldrig haft så roligt som jag har med dig." Jag ler mot Emilia. "Tack, när jag tänker efter har jag aldrig riktigt trivts i deras sällskap men det inser jag först nu när jag har träffat människor som jag trivs med här. Det är även det som gör att jag inte vill att de ska komma. Jag har förändrats rätt så mycket sen jag flyttade hit. Och jag tror de kommer bli förvånade när de förstår det, jag vill bara inte bli som jag var då när jag umgicks med dom." Jag tittar på mina sammanflätande fingrar. "Du kan vara lugn. Jag kan vara med dig hela tiden om du vill." Jag tittar på Emilia och hon ler med hela ansiktet. "Det får du gärna om du vill." Hon nickar och ända sedan jag fick beskedet om att de skulle komma så känner jag mig lite mindre bekymrad. 

"Nu nog om mig. Hur går det med dig och Carl?" Frågar jag eftersom att största delen av den här kvällen har handlat om mig. "Vi smsar lite fram och tillbaka men inget mer." Jag märker att Emilia tvekar med att säga något. "Vad är det Emilia?" Frågar jag. Jag ser hur hon blundar i mörkret och tycker mig skymta en rodnad på hennes kinder. "Han vill att jag ska skicka nakenbilder på mig själv." Piper hon. Jag tappar hackar. "Va?" Hon nickar. "Du har väl inte gjort det?" Jag låter som en orolig morsa. Emilia höjer aggressivt på ögonbrynen mot mig. "Tror du verkligen det om mig?" Jag rycker på axlarna. "Inte vet jag Emilia, vissa kan göra lite vad som helst i desperata situationer." Hon himlar med ögonen. "Självklart har jag inte gjort det. Men som du kanske förstår så smsar vi inte så mycket längre." Jag vet inte riktigt vad jag ska säga. Det hade inte ens gått en vecka och killen frågar redan. "Bra. Skicka aldrig någonting Emilia." Varnar jag. "Och om du får för dig att göra det. Hör med mig först. Okej?" Hon himlar med ögonen igen men säger till sist. "Okej." 
"Hur långt gick du med Hugo?" Frågar hon från ingenstans. Jag förstår direkt vad hon menar. Jag sätter mig upp. "Om man säger så här så är jag fortfarande oskuld." Emilia tittar chockat på mig. "Va?" Jag tittar frågande på henne. "Öh.. Ja?" Hon kliar sig lite på kinden. "Det var oväntat." Jag känner hur jag bildar ett V mellan mina ögonbryn. "Var det?" Hon nickar energiskt. "Ja, det kändes som du var så himla erfaren. Men då är vi nästan jämlika, jag måste bara hångla vilt med två killar." Hon skrattar lite åt sig själv och jag rodnar. Hon slutar genast att skratta. "Eller finns det fler?" Jag skakar intensivt på huvudet. "Nej, nej bara två." Emilia börjar skrattar igen och jag stämmer in utan att riktigt förstå vad som är så roligt.  

Vi pratar om allt möjligt tills Emilia somnar och jag ligger kvar med mina tankar. Jag tänker tillbaka på tiden innan jag flyttade. Jag trodde verkligen jag var kär i Hugo men nu när jag träffat Adam så tvivlar jag på det. Inte för att jag är kär i Adam, men jag kommer inte ihåg att jag kände mig så här när jag var med Hugo. Eller är jag kär i Adam? Nej det är jag väl ändå inte. Jag känner ju honom knappt. 

Tillslut somnar jag.