The Heart Wants What It Wants

1.1

Vilket avslut det hade blivit i fredags. Det hade förstört hela min helg och nu låg jag här inte bara med söndagsångesten utan även massa ångest från i fredags, jag ångrade att jag ens gick. Vad trodde jag egentligen? Jag hade ju känt på mig att det var något med Julia, hon gick inte att lita på. Men självklart hade jag ignorerat min magkänsla. Från och med nu skulle jag alltid lita på den.

Emilia hade ringt dagen efter festen och förklarat att hon hade fått skjuts av någon kille. Hon var överlycklig, de hade till och med kyssts. Hon kom dock inte ihåg vad han hette.
Så någon av oss hade i alla fall haft en lyckad kväll. När jag förklarade vad som hade hänt för henne blev hon inte jätte förvånad, hon visste att Julia inte direkt var snäll men hon blev ändå besviken för min skull. Hon tyckte jag borde skita i Adam och alla de andra och bara hålla mig till henne istället, och hon har nog rätt.

Jag tänker inte bry mig vad alla tycker och tänker om mig. Vilka är dom att döma mig? Nej, imorgon tänker jag gå till skolan med huvudet högt och visa att det dom sa på festen inte har fastnat på mig. Adam kan slänga sig i skiten, allt är ett spel för honom. Men nu har han spelar färdigt med mig.
Tack och adjö Adam!

///

Jag vaknade av alarmet. Okej då kör vi måndag. Jag gick ner och åt frukost. Sen dags för en outifit. Jag tog på mig ett par tighta jeans och en vit american vintage tröja. Jag slängde även på mig lite armband. Mitt hår fick bara hänga som vanligt över axlarna. Sedan var det dags att gå. Jag gick med musik i öronen och försökte inte tänka på orden som Julia hade uttalat. Jag brydde mig inte om just hennes ord men det hon sa att Adam hade sagt gjorde ondare än vad jag nog ville erkänna. Obetydlig brud.
Jag skakade av mig det. Skit i det Amanda. Han är väl en lika obetydlig kille.

Jag skulle möta Emilia vid skåpen, så skulle vi gå mot vår första lektion tillsammans. Det kändes skönt att jag har Emilia trotts allt. Hon var inte som alla de andra vänner jag hade haft hemma i Stockholm. Om de såg mig nu hade de nog inte trott att det var jag, även om jag fortfarande hade samma kläder så kände jag mig annorlunda. Jag hade utvecklat ett annat självförtroende som jag inte hade innan.

"Hej!" Säger Emilia som redan har lagt in alla sina saker i skåpet och står redo med matteboken i famnen. "Hej." Suckar jag och lägger in mina böcker och tar min mattebok.
"Hur är det?" Frågar hon.
"Det är bra." Säger jag och vi börjar gå mot lektionen.
"Har du hört något mer från den där killen?" När jag frågade det, så sken hon upp.
"Nej inte än, men han lovade att höra av sig." Hon låter hoppfull och jag hoppas verkligen att han gör det för annars kommer Emilia bli helt förstörd. Hon hade berättat att han inte gick på våran skola utan en annan några mil bort.

Dörren till klassrummet stod öppen så vi gick in, läraren hade inte kommit än. Faktum var att det bara var jag och Emilia och typ tre andra som var i klassrummet.

Efter en stund kände jag hur Emilia petede till min arm. Jag tittade på henne och såg att hon nickade mot dörren. Jag tittade upp och får såklart se Julia och hennes två kompanjoner Linda och Carro alldeles bakom dom kommer Adam. Han skrattar tillsammans med sina kompisar. Julia slänger en äcklad blick på mig. Jag ignorerar den. Julia och Adam sätter sig bakom mig och Emilia. Jag suckar. "Bry dig inte Amanda." Viskar Emilia till mig. Jag ler mot henne och viskar tillbaka. "Jag gör allt annat än bry mig." Emilia skrattar. Även om det inte var helt sant. Jag brydde mig faktiskt men det tänkte jag aldrig erkänna. Jag hade faktiskt börjat gilla Adam, han var rolig och fin. Men han var en idiot som gillade att hänga med ännu större idioter, och det får stå för honom.

"Eller hur vad det en rolig fest i fredags?" Hör jag hur Julia säger bakom mig till Adam. Jag hör inte Adams svar så jag antar att han nickat. "Synd bara att alla inte uppskattade min snällhet." Julia säger det där onödigt högt och jag vet att hon vill att jag ska höra. Jag känner hur Emilia spänner sig bredvid mig.
Julia fortsätter. "Skönt att dräggen gick efter ett tag, då kunde ju festen börja på riktigt." Jag suckar irriterat. "Ville ju bara vara snäll, men självklart så ska folk bitcha och förstöra."
Är hon inte klar snart? "Du hade så rätt Adam om de människorna." Jag blundade och kände att jag bara ville slå något, möjligtvis Julias ansikte. "Usch för sådana människor. De förtjänar inte ens min tid." Precis när jag tror att hon är klar så börjar hon igen. "Deras föräldrar borde skämmas, att de bara inte lämnar sånna på barnhem." Då kan jag inte hålla mig längre. Så jag vänder mig mot Julia. Hon hånler mot mig. "Håll käften, snälla." Säger jag och borrar in min blick i hennes ögon. Jag hör hur Emilia drar efter andan. "Känner du dig träffad?" Säger hon och lägger sitt huvudet på sne och hånler igen.
"Jag bryr mig inte Julia! När ska du fatta det?" Säger jag utan att släppa henne med blicken.
"Att inte dina föräldrar lämnade av dig någonstans." Suckar hon, och tittar mig rakt in i ögonen.
Då vet jag inte vad som flyger i mig men min knytnäve träffar hennes kind. "Håll käften. Du vet ingenting om mitt liv." Säger jag och tar mina matteböcker och reser mig. Julia tittar chockat på mig, min knytnäve lämnar ett rött märke på hennes kind. Jag slog inte så jätte hårt, men tillräckligt för att det skulle kännas. "Du är ju helt jävla galen!" Skriker hon åt mig. "Stanna du." Viskar jag till Emilia, eftersom jag vet att hon verkligen inte vill skolka. "Psykopat." Fortsätter Julia att skrika, när jag börjar gå mot dörren. Jag vänder mig om mot henne "Förlåt." Säger jag utan att mena det ett minstaste dugg.

Jag börjar gå mot skåpet, när jag hör springande steg bakom mig. "Amanda, vänta." Det är Adam. Jag ignorerar det och fortsätter gå. Han hinner ikapp mig. "Är du okej?" Frågar han. Jag ignorerar han fortfarande. Jag öppnar mitt skåp och tar ut min väska och jacka. Sedan vänder jag mig om mot honom. "Det var inte jag som nyss fick en knytnäve i ansikte." Han ser en aning road ut. "Vart ska du?" Frågar han sedan. Jag tar på mig min jacka. "Vart som helst utom här." Svarar jag. Han öppnar sitt skåp och tar också ut sina grejer. "Jag med." Jag svarar inte utan går bara mot utgången. Återigen säger han. "Amanda, vänta." Och jag ignorerar det igen. Då tar han tag i min axel. "Låt mig förklara." Jag tittar på honom, han ser inte längre så road ut. Han ser nästan lite ledsen ut men jag vet att han inte bryr sig om sånt här egentligen, så jag inbillar mig nog bara. Jag suckar. "Visst." Han ser lättad ut. "Men inte här." Säger han sedan och tar tag om min handled, och leder ut mig från skolan.

Vi går en bit utanför skolan, och sätter oss på en bänk. Snön börjar att smälta och det börjar bli vår, jag får till och med knäppa upp min jacka för att jag blir varm.

Jag tittar på honom och väntar på att han ska börja prata. Det ser ut som han tänker och försöker verkligen välja sin ord väl. Efter några sekunder tystnad börjar han. "Jag ska inte säga att jag inte har sagt de där grejerna som Julia berättade om på festen. Men jag menade det inte." Han andas ut, och jag antar att det är den förklaringen jag får. "Så varför sa du så då? Om du inte menar det?" Jag låter irriterad. "Jag vet inte okej?, jag ville bara inte göra Julia sur, för hon är så jävla svartsjuk." Jag tittade lite chockat på honom. "Är ni tillsammans?" Han ler lite innan han svarar. "Jag antar att vi var på väg att bli det innan du kom." Jag ser nog ut som ett frågetecken just nu. "Men du håller väl inte på med förhållanden?" Frågade jag, för han var väl värsta playern? Jag hade ju sett han med flera olika tjejer dom få veckorna jag gått här.
"Jo, men jag antar att jag och Julia var på väg mot det hållet ändå, även om jag har varit med andra tjejer så har de nästan alltid slutat med Julia, typ varenda kväll." Jag höjde båda mina ögonbryn. "Usch, jag vill inte veta sånt där!" Just nu fick jag bilder jag inte ville ha mitt huvud. Han skrattade. "Men jag blev väl lite distraherad av dig, antar jag." Han flackade med blicken. Jag var inte längre arg på honom, jag kunde bara inte när han såg så där osäker ut, jag var ju van och se honom självsäker med det största självförtroendet. "Är du inte arg över att jag slog henne?" Frågar jag eftersom de var.. ja, KK:s typ?
"Haha nej verkligen inte, jag blev dock lite chockad. Jag trodde inte du hade det i dig." Hans arm snuddar vid min arm, och en varm stöt går genom min kropp. "Jag kunde bara inte hålla mig längre när hon sa det där om mina föräldrar." Jag suckade och blundade. "Min pappa lämnade nämligen min mamma när hon blev gravid med mig, så jag antar att jag tog det lite för personligt, det där med att 'mina föräldrar borde ha lämnat mig.'" Han tittade chockat på mig, jag antar att detta inte riktigt var vad han väntade sig.
"Det är ingen fara så, jag har inte ont av det." Men det var inte riktigt sant, jag hade rätt så ont av det. Jag mådde dåligt över det. Sedan kände jag Adams arm om mina axlar, först så spände jag mig men sedan slappnade jag av. "Förlåt Amanda, du är verkligen inte någon obetydlig brud." Han viskade det nästan.
"Tack." Sa jag tillbaka.

Jag skrattade, "Jag ångrar faktiskt att jag slog till henne." Jag kände hur Adams grepp om mina axlar lossnade en aning. "Skit samma, nu vet hon att hon inte ska bråka med dig." Han skrattade också.

"Du sa att du blev distraherad av mig, hur då?" Frågar jag lite retsamt. Han släpper mina axlar helt och blänger på mig. "Få inte för dig något nu Amanda." Jag ler lite. "Få för mig vadå, exakt?" Han skakar på huvudet. "Du vet vad jag menar." Jag ler varmt mot honom. "Du kan vara lugn Adam, jag vet mycket väl att allt är en lek för dig, och att allt handlar om sex." Jag trodde att han skulle skratta och stämma in när jag sa det men i själva verket så tittar han ner på sina fötter och suckar. "Jag måste nog erkänna." Börjar han. "Att.. att jag tror att jag gillar dig lite mer än alla andra tjejer." Mitt hjärta slår några extra slag, och jag tittar chockat på honom. "Va?" Är allt jag kan få fram. Ser han mig på ett annat sätt än vad han gör med de andra tjejerna? Han nickar innan han säger. "Jag är lika förvirrad som du, men du är bara annorlunda och jag gillar det. Jag vill liksom inte bara ligga med dig och sen aldrig prata mer med dig. Jag älskar att prata med dig, och det känns som om du verkligen lyssnar på det jag säger, och när du pratar så lyssnar jag faktiskt." Herregud, vad händer? Jag visste inte vad jag skulle säga jag är chockad. Jag gillar ju honom också men jag trodde aldrig att han skulle känna så här för mig.