The Heart Wants What It Wants

1.0

Vi bankade på dörren och Julia öppnade. Hon får något i blicken när hon ser att det är vi, i någon sekund tror jag att det nästan är irritation men innan jag hinner se säkert så skiner hon upp i ett leende. "Heej! Ni kom! Vad roligt!" Säger hon och släpper in oss, hon har en mugg i handen som antagligen innehåller en blandning av massa olika spritsorter. Musiken dunkar i brösten och man får nästan skrika för att höras. Hon visar oss runt och det är berusade ungdomar överallt. De flesta är väl säkert fjortisfulla. Hon ger mig och Emilia varsin mugg med någon dricka i. "Här. Nu är det bara att börja festa" Säger hon och lämnar oss. Jag smuttar på vätskan i muggen och det är verkligen något starkt.. Jag tittar på Emilia som dricker för full hals. Jag tar tag i hennes arm samtidigt som jag säger. "Ta det lugnt Emilia, jag vill inte gå hem med dig det första jag gör" Jag skrattar och hon stämmer in, och dricker en lite försiktigare än innan. Jag kan inte låta bli att söka med blicken genom rummet efter Adam Varför gör jag ens det? Jag slutar genast.

Jag känner igen de flesta från skolan. Det har ungefär gått en timme och det enda jag gjort är att gå runt och pratat med olika folk. Emilia vet jag inte vad hon är. Jag har varken sett Adam eller hans kompisar, kanske kommer de inte på sånna här fester. Men precis när jag tänker det, så ser jag Adam komma in genom dörren tillsammans med sina kompisar. Han ser otroligt bra ut. Jag tar en klunk av spritblandningen jag fortfarande har kvar i muggen som jag fick av Julia för en timme sen. Jag får ögonkontakt med Adam. Han ler och börjar gå mot mig. "Hej" säger han högt eftersom musiken är så hög. "Vad gör du här förresten?" fortsätter han. Jag ler och ropar tillbaka. "Vad ser du ut som? Festar såklart" Jag gör några överdrivna rörelser med armarna. Det ser inte alls ut som jag festar, jag kan tänka mig att jag ser ut som en förvirrad tjej som håller hårt i sin spritmugg, som hon inte lyckats dricka upp den senaste timmen. "Vad gör du här?" Frågar jag sedan. Han ler ett attraktivt leende. "Till skillnad från dig, så ska jag faktiskt festa" Han säger det lite retsamt. Sedan kommer han på något. "Är du här själv?" Frågar han. Jag skakar på huvudet. "Nej, eller jo nu är jag ju det, men jag kom hit med Emilia. Men hon har jag tappat bort" Jag suckar. Vart kan hon egentligen vara? Jag menar huset är inte så himla stort. Adam skrattar. "Det brukar vara så" Så blir det tyst i några sekunder, då kommer Julia och ställer sig bredvid oss. "Heej Adam, trodde inte du skulle komma!" Hon är en aning full, och sluddrar lite på det sista ordet. Adam ler ett snabbt leende mot mig innan han vänder sig om mot Julia. "Klart jag kom, alla är ju på denna festen" Julia kramar honom. Han besvarar kramen. Jag vet inte riktigt vad jag ska göra. Borde jag också kramat Adam när han kom fram till mig? Jag känner han ju inte ens så bra? Man kramar väl bara de man tycker om? Men jag tycker väl om Adam? Eller? Nej jag vet inte. 

Julia vänder sig om mot mig, fortfarande med en arm runt Adams hals. "Vad är Emiliaaa?" Hon blänger en aning på mig som om det är dags att lämna hon och Adam ifred.
Jag rycker på axlarna och fattar vinkeln. "Jag vet inte riktigt. Men jag ska nog gå och försöka leta upp henne." Jag ler lite ursäktande.  Adam slingrar sig ut Julias grepp. "Jag kan hjälpa dig att leta efter henne. Jag är expert på sånt här." Julias ansiktsuttryck säger allt hon blir rasande men måste hålla sig cool inför Adam. "Gör så, du är en riktig gentleman" Hon blinkar med sina ögon extra mycket och ler så gulligt hon kan. När vi vänder oss om bort från Julia kan jag inte låta bli att skratta. Han tittar på mig. "Vadå?" Säger han frågande. "Gentleman? Säkert." Han säger inget utan skrattar bara och slår mig lite lätt på armen. En lätt  stöt går genom min kropp när han nuddar mig. Jag försöker skaka av mig det, det är antagligen bara den lilla mängd alkohol jag fått i mig som talar. 

Efter att vi tittat genom hela huset, så säger tillslut Adam. "Vi kanske ska gå ut och kolla." Jag håller med och vi tar på oss våra jackor och går ut. "Är detta din första fest?" Frågar han då. "Ja det är det faktiskt. Är ingen party människa direkt." Han skrattar. "Du går väl på fest varje helg?" Frågar jag. "Typ" Säger han nonchalant. Vi hittar inte Emilia någonstans. "Jag ger upp" Suckar jag. "Hon har säkert gått hem" 
"Prova och ringa igen." Säger Adam och jag tar upp mobilen. Signalerna går fram så den är i alla fall på. 

"Hej vem är det?" Det är en sluddrig och trött Emilia som svarar i telefonen. 
"Det är din vän Amanda. Vart är du?" Det är inte meningen att låta irriterad, men jag har ju faktiskt gått runt och letat överallt. 
"Åhh. Jag gick hem, mådde inte bra" Hon sluddrar fortfarande. 
"Och du hade inte tänkt meddela detta till mig?" Jag ser hur Adam står och flinar åt mig. 
"Gjordeee, jaag inte dä?" 
"Nej. Gå och lägg dig igen Emilia vi hörs imorgon"

Det är Emilia som lägger på först. Jag känner mig nu lite lugnare efter att ha hittat henne, inte för jag trodde att något hemskt hade hänt. Men jag antar att det är så där som ens första fest brukar se ut. Man super sig ful, det första man gör, bara för att det är något alla pratar om men något man aldrig gjort, sen när man får chansen blir man för ivrig och dricker alldeles för mycket. Emilia var helt enkelt för ivrig. Men hur hade hon ens kommit hem? Jag antar att jag får ringa henne imorgon och fråga. 
"Så hon var hemma alltså?" Säger Adam och jag väcks ur mina tankar. Jag nickar. "Så det är väl dags för mig att också gå hem. Jag hinner se en snabb besvikelse i ansikte som snabbt byts ut till ett retsamt flin. "Kom så går vi in igen, så ska jag visa hur man festar" Jag skrattar. Nu när jag ändå är här så varför inte. Jag dricker det sista jag har i mitt glas. "Okej då." Svarar jag och går in tillsammans med Adam. 
Musiken är lite lägre nu men fortfarande hög. Jag ser Julia stå i andra sidan rummet och pratar med någon från våran klass. Men hon får snabbt syn på mig och Adam och skyndar sig mot oss. "Såå hittade ni Emilia?" Frågar hon och tittar mest på Adam. "Ja hon hade gått hem" Säger jag, och hon tvingas att titta på mig. Helt plötsligt så slänger hon det hon har i sitt glas på mig. Jag träffas av hennes dricka, jag drar in min maga av ren reflex eftersom det blir kallt och min tröja blir helt förstörd.

Jag hinner inte säga något innan hon utbrister. "Oj! Herregud förlåt! Jag snubblade till, så klumpig jag är." Men bakom hennes förtvivlade blick döljer det sig ett hånflin. "Säkert" Muttrar jag, jag hinner inter riktigt tänka mig för, ordet bara trillar ut min mun. Ordet fick henne att tända till. "Ursäkta? Sååg du inte att jag snubbla? Varför är du så otacksam för? Jag bjöd in dig till denna festen! JAG! Ingen annan! Ingen ville ha dig här, men JAG var snäll och ville att du skulle komma! Och sen behandlar du mig så här? Jävla bitch! Detta är mitt hus, alltså mina regler! Du kan dra åt helvete! Ingen vill ha dig här! Inte ens Adam." Hon slänger en blick mot Adam som ser lite orolig ut. Seda fortsätter hon. "Han gillar inte DIG okej? Fatta det? Så sluta håll på! Han har själv sagt att du bara är en obetydlig brud, att du är precis som alla andra tjejer!" Julia andas ut med ett nöjt leende.

Och nu förstår jag, hon bjöd inte in mig hit för att vara snäll. Hon bjöd in mig hit för att så sagt alla dessa saker. Hon gillade inte mig. Det verkade som om hon nästan hatade mig. Hon hade planerat detta. Det föklarade en del. Jag brydde mig inte ett dugg om vad Julia tyckte om mig. Jag brydde mig däremot om vad Adam tyckte om mig. Det värsta av allt var att Adam inte förneka det Julia sa att han hade sagt. Så han tyckte alltså att jag var en obetydlig brud. Varför gjorde det så ont? 

"Tyck och tänk vad du vill om mig Julia, jag bryr mig ändå inte. Denna festen sög i alla fall. I huvudstaden vet vi i alla fall hur man festar." Sa jag och vände på klacken. Bakom mig hörde jag Julia igen "Dra åt helvete jävla bitch." Jag vet att jag ljög, jag hade ju aldrig festat tidigare, men jag bryr mig inte. Adam var tyst. Jag springer hem med tårarna i ögonen, och känslan av att aldrig vilja gå tillbaka till skolan igen.