Bok 1. • Jag lämnar dig aldrig, Lexi

Del 129 • Ta emot glädjen

"Nej det ska du inte!" Säger hon snabbt och rivigare än vad hon tänkt

"Inte det? Då öppnar du din mun och pratar ut istället för i gåtor unga dam" säger han och smakar på sitt kaffe.
"Jag... jag tycker bara att man inte ska tvinga , du sa aldrig något om det där" säger hon

Christian andas djupt

"Du behöver det" säger han kort

"Är du seriöööös?! Är du på deras sida nu?!" Säger hon dramatiskt och är nära att slänga
på luren men inser att Christian skulle ringa upp igen tills han får svar och om hon inte svarat skulle han ringa varenda sjuksköterska på detta sjukhuset, så hon är kvar i telefonluren med honom.

"Det handlar inte om att JAG bestämmer mig för någon sida Lexi, det handlar om att jag vill att det ska gå bra för dig och de som arbetar där är utbildade för dig och din sjukdom. Så tvingar de i dig mat så är det så behandlingen går till" säger han lugnt men bestämt

"Otroligt!" Säger hon argt
"Utveckla" säger han

"Nej. Jag vill hem, ingen av er lyssnar på mig. Jag känner mig bra.... mer än bra.. jag känner mig frisk.. fatta då! Låt mig komma hem.. snälla ... jag ber dig Christian" säger hon och känner gråten komma.

Varför är hon född ynklig hinner hon tänka.

"Du stannar kvar där de 14 dagarna som är kvar Alexandra Murrey. Mhm.. det är bra att du känner dig bättre men du är inte frisk älskade barn. " säger han.

Som vanligt har han svårt att höra din systers ångest, rädslor och ledsamheter. Men han har jobbat upp sig själv och ska låta henne vara kvar där oavsett vad hon själv anser, det är för det bästa. Hon är sjuk, hon behöver det här hinner han tänka innan han hör hennes gråtattack komma.

"Lexi...?" Säger han lugnt i telefonluren.

Hon snyftar och torkar tårar.

"Du har snart lunch Mhm, det kommer att gå bra. Lyssna och var sådär duktig som jag vet att du kan" säger han lugnt i ett försök att få henne involverad i sitt egna mående, vilket är svårt då hon allt som oftast inte själv vill inse att hon är just, sjuk.

Dörren öppnas och Lexis ögon spärras upp. Det var ingen sköterska eller läkare , det var ... Oskar.

Hur, När, Va?, hinner hon tänka innan hon kommer på att Chris är kvar i telefonen.

"Vi hörs. Hejdå Chris" säger hon

"Lexi lugn nu-" hinner Chris säga innan Lexi klickar av.

Hon tittar snabbt mot spegeln bakom Oskar för att se om hon ser något så när, respektabel ut.

"Ville muntra upp dig" säger han och drar fram
sin gula gitarr som han hade bakom ryggen.

Lexi känner sina kinder hetta. Inte igen, tänker hon och ler lite grann.

"Jag hörde dig gråta.. dörrarna är inte så tjocka här" säger han med ett leende.

Oskar hade varit här fem veckor, han höll till i korridoren bredvid. Där hade han sitt rum som hade blivit mer som hans hem än ett tråkigt sjukhusrum.

"Du smyger mycket på min avdelning" säger hon snabbt , för snabbt i vanlig ordning.

"Oh haha, what? Din avdelning? Så du äger hela avdelningen.. shit miss Murrey, I knew you were rich but... come oooon!" Säger han retsamt och stänger dörren .