Mesami

Kapitel 1 - Grey POV

"Ut!" skrek hon i mitt ansikte. Jag var rädd, så jävla rädd. Jag skrek och grät när hon tog tag om min arm i ett hårt grepp och släpade ut mig till hallen. Hon tryckte hårt upp mig mot väggen så att jag tappade andan.

"Du är ett jävla missfoster! Förstår du det?" gormade hon innan hon slängde mig på golvet. Jag försökte krypa iväg medans tårarna rann nerför ansiktet men hon tog tag om nacken och drog upp mig på fötter igen innan hon öppnade dörren och kastade ut mig i regnet. "Försvinn här i från och kom aldrig mer tillbaka!" ropade Lilly, min egen moster efter mig, medans jag gjorde ett tappert försök för att springa därifrån. Men det var långt in på midnatt och mörkt så jag såg ingenting förutom det som gatulamporna lyste upp. Mina lungor värkte när jag hade kommit fram till någon slags park som jag sprang in i. Jag hittade ett litet skjul och kröp in under det och la mig på det hårda träplankorna som skulle representera ett golv. Regnet smattrade på taket och åskan dundrade ovanför mitt huvud där jag låg och skakade av rädsla och kyla.

Jag rullade runt och gnydde. Det vara bara en dröm men det gjorde ont, ont i hjärta och själ. Det kändes hemskt och även fast jag vet att det har gått 10 år nu och jag är lite över 18 år så blir jag ändå rädd när jag tänker på den dagen i mitt liv. Jag gnydde lite högre, sorgen tog kraften ur mig och den gjorde så att jag kände mig ensam.

"Gree, snälla tyst" mumlade Steffani ner i täcket. Okej, jag var inte helt ensam. Jag hade Steff som älskade mig, även fast det bara var som hund men det var inte hennes fel för hon visste inte bättre... Jag gnydde lite till och lade ner huvudet på golvet och kollade på henne. Hon såg ut som hon alltid gjorde när hon sov. Långt vitt hår låg över allt och ingenstans och ja, det är vitt alltså helvitt, naturligt och det är helt fantastiskt. Hon vände sig långsamt om så att hon låg med ansiktet mot mig. Hon var väldigt vacker med ett underbart litet leende som passade bra till hennes lilla näsa. Hon öppnade försiktigt sina stora ljusgråa ögon och kollade på mig genom dem tjock ljusa fransarna.

"Så ja killen, det är ingen fara" hyssjade hon med en lugnande röst. Hon brydde sig så mycket om mig. Även fast hon inte visste varför så kunde hon märka när jag mådde dåligt och då var hon vid min sida. Precis som jag alltid fanns vid hennes sida. Jag reste mig upp och lunkade fram mot hennes säng.

"Kom här" sa hon tyst och klappade bredvid sig. Jag hoppade upp och lade mig vid henne och hon gosade in sig i min päls. Efter ett tag kände jag hennes lugna varma andetag bli djupare och de små lätena från henne tydde på att hon somnat. Det tog inte lång tid innan jag själv föll in i sömn igen.

•••••

Första kapitlet!

Jag tar gärna emot konstruktiv kritik för att kunna bättra mig i mitt skrivande!

P.S Denna berättelse kommer innehålla både svordomar och lite våld. Dessutom kommer jag skriva en del saker på engelska. D.S