Taket var inte ens vitt längre. Smutset hade trängt in i trät. En liten röd fläck. Blod. Från när Raiden hade slått ner en av personalen. Han kunde inte sluta stirra på det.
"Vad vill du mig?" sa han irriterat till fläcken.
Självklart så svarade den inte.
Allt han ville var att få höra Devlins röst. Men istället hade han legat i sin säng i över ett dygn.
Varför ringer han inte?...
Han slöt ögonen och suckade tungt.
"Raiden?" väcktes han av.
Han öppnade sakta ögonen.
"Mmh?" sa han nyvaket.
"Jag heter Veronika. Jag är en ny personal här. Jag gillar ditt hår! Orange är min favoritfärg." sa hon glatt.
"M-min med."
Hon sträckte ut handen och hjälpte honom upp.
"Du var en stark personal." flög det ur honom.
"Stark personal?" sa hon och fnittrade.
"Ja, du är nog den ända jag inte kan slå ner!" svarade han och log.
Hon blev helt tyst och harklade sig. Han bara gick ut i korridoren med ett leende på läpparna.
Jag känner redan att hon är den bästa personalen jag någonsin haft! Fast det är ju inte så svårt att inte vara en fitta hela tiden...
"Ska vi gå och äta?" frågade hon.
"E-ehm.."
Han hade inte ätit på mer än ett dygn. Tanken av mat äcklade honom.
"Du behöver inte äta så mycket." sa hon och log.
Han nickade.
Som tur var, så var det pannkaksdag. Det var hans favoritmat. Som liten bodde han oftast ute vid havet hos sin mormor. Hon gjorde de godaste pannkakorna. Hela byn brukade köa efter dem utanför hennes hus. Innan hon dog. Han älskade verkligen sin mormor, mest av allt.