Sydney Baldwin på bilden - Josie Canseco
Ett allt för välbekant tjut väckte mig, och motvilligt öppnade jag ögonen. Jag sträckte mig efter mobilen, drog fingret över skärmen och det irriterade ljudet tystnade. Med en nöjd suck satte jag mig upp i den varma sängen, och jag tittade förvirrat runt i rummet.
Det tog några korta sekunder innan jag kom på vart jag var. Någonting säger mig att det kommer ta tid för mig att kalla det här för hem. Angel kurrade till och hoppade ner från sängen, nästan som en påminnelse om att jag också borde gå upp. Långsamt sträckte jag på mig, och gick sen upp.
Jag drog på mig en vit hoodie över linnet, och tog på mig strumpor innan jag gick ut till köket. Först gick jag fel, och kom till vardagsrummet istället, men eftersom att det var en öppning från vardagsrummet till köket, såg jag tydligt vart köket låg. Plus att mamma stod och stekte något, samtidigt som hon hummade på något tyst. Morgonpigga människor, vad är det för fel på er? Ge mig er begåvning!
Mamma vände sig om och sken direkt upp i ett leende.
"Godmorgon, hjärtat. Hur mår du?" Frågade hon och jag satte mig på en utav dom fyra barstolarna som var klädda i svart skinn.
"Bra, tack. Själv?" Frågade jag lågt och gömde ansiktet i händerna av trötthet.
"Jo, bara bra, tack. Är du exalterad inför skolan?" Frågade hon. Det var som om jag kom på något, för jag ryckte till hårt. Skolan. Ny skola. Jag hade glömt bort det helt och hållet. Jag blev plötsligt en aning piggare, och även lite stressad.
"Tack för att du påminde mig. Exalterad är inte det rätta ordet, mer nervös." Sa jag osäkert och tittade ner i bänken.
"Du har inget att vara nervös över, det kommer gå bra. Jag lovar." Log mamma och ställde fram ett fat med pannkakor på bänken.
"Någon mer än jag som är hungrig?" Sa Dylan som plötsligt hade kommit in i köket. Mamma skrattade till, men blev avbruten av att hennes mobil började ringa.
"Kris Baldwin. Ja, absolut." Sa hon innan hon gick iväg till ett annat rum där hon kunde prata ostört.
"Hur är det?" Frågade Dylan med ett leende och satte sig bredvid mig. Han la upp pannkakor på sin tallrik, och la på sylt innan han började äta.
"Bra. Förutom att det är skola idag, vilket ger minuspoäng till Washington." Suckade jag och drog en hand genom mitt långa hår.
"Det kommer gå bra. Dessutom är du säkert inte det ända nya. Jag menar, det är ju första dagen efter sommarlovet." Sa han och drack en klunk av sitt vatten. Jag nickade. Han hade ju en poäng.
"Du har rätt. Vad oroar jag mig för?" Frågade jag mig själv.
"Mobbning, trakasserier, allt möjligt." Sa Dylan med ett flin. Jag knuffade till honom med ett skratt.
"Du försöker bara göra det värre för mig!" Skrattade jag.
"Det kommer gå bra!" Skrattade han och satte sig bekvämare på barstolen.
-
Min outfit bestod av en vit slapp croptop, ett par luftiga shorts som var vit/röd sid-randiga, men ränderna var så små att dom knappt syntes från avstånd. På fötterna hade jag vita låga Converse, och på min handled hade jag flera stycken guldarmband som matchade till min navelpiercing som också var i guld. Mitt hår var utsläppt och hängde löst enda ner till höfterna.
Jag hade sminkat mig och sprutat på parfym. Jacka behövdes verkligen inte i det här varma värdet, och min iPhone höll jag i handen. Nöjt tittade jag på mig själv i spegeln.
"Hej, Sydney. Du ser bra ut." Sa Dylan som hade kommit in till hallen där jag stod. Det var en stor hall, så vi båda fick mycket utrymme.
"Tack." Sa jag och log. Dylan skulle skjutsa mig till skolan på hans moped, eftersom att han skulle samma väg mot hans college. Han valde att inte bo på campus eftersom att det blir väldigt mycket dyrare, så istället bor han hos oss.
"Är du redo att åka?" Frågade han, och jag nickade.
"Ha det så bra ni två!" Ropade Brad från köket, och mamma kom ut till oss. Först kramade hon om mig.
"Du är jättefin. Lycka till." Sa hon lågt i mitt öra innan hon kramade Dylan. "Kör försiktigt."
"Det ska jag." Log Dylan och jag vinkade snabbt till henne innan vi gick ut till trapphuset.
-
"Tack för skjutsen." Sa jag och tog av mig hjälmen. Dylan tog emot den samtidigt som jag drog en hand i mitt hår som hade blivit rufsigt av hjälmen.
"Inga problem. Jag slutar två timmar senare än dig, så kom ihåg att ta bussen hem." Sa han och kramade snabbt om mig samtidigt som han satt på sin moped.
"Jadå. Hejdå." Sa jag.
"Ha det bra, Sydney. Hejdå." Sa han glatt innan han gasade iväg. Jag vände mig om och möttes av en enorm skola i brunt/rött tegel. På väggarna fanns det många fönster, och på den stora gräsmattan framför stod det en flaggstång med USA flaggan upphängd. På skolan stod det med gråa bokstäver Frederick Douglass high school. Jag tittade runt på dom solbruna eleverna. Vissa gick in till själva skolan, och andra satt på gräsmattan och läste böcker, spelade gitarr och var allmänt sociala. Det såg mysigt ut.
Jag gick tveksamt på en utav dom tre grusgångarna som skulle leda upp till entrén på själva skolan. På vägen fick jag en hel del blickar på mig, och det var svårt att tyda på ifall dom var välkomnande eller inte.
Jag öppnade dörren till entrén, och tittade runt i skolan. Elever sågs överallt. Dom flesta köpte tröjor, mappar, koppar och nyckelringar med skolans logo på, men flera stycken stod även vid sina skåp och pratade med sina kompisar.
Jag suckade lågt och gjorde mig förberedd för att gå igenom skolan, i ett hopp om att hitta receptionen. Med nervösa steg gick jag igenom korridoren som var fyllda av elever. Skratt, prat och skrik ekade i hela skolan.
Efter säkert tio minuter hade jag ännu inte hittat receptionen. Jag tittade runt på platsen jag befann mig på, och såg en tjej sitta på en bänk som stod bredvid skåpen. Hon hade en bok framför sig som hon läste, och hennes blonda tunna hår föll över hennes ansikte, så jag kunde inte se hur hon såg ut. Kanske kunde hon hjälpa mig till receptionen? Jag tog ett djupt andetag innan jag gick fram till tjejen.
"Ursäkta?" Sa jag lågt och tjejen tittade upp. Hon hade klarblåa ögon, och hon var nästan läskigt lik en Alien. Men på det sättet var hon ganska fin. "Vet du vart receptionen ligger?" Frågade jag tveksamt. Tjejen började le.
"Självklart! Är du ny här?" Frågade hon och ställde sig upp. Hon var lite längre än mig. Jag nickade och besvarade hennes leende.
"Syns det?" Skrattade jag nervöst.
"Ditt osäkra uttryck förklarar allt." Skrattade hon och stängde igenom boken.
"Oh." Sa jag och tittade ner i golvet.
"Är du junior eller senior?" Frågade hon och jag tittade upp igen. Jag är 17.
"Senior." Svarade jag.
"Jag med. Då ska vi åt det här hållet." Log hon och började gå åt vänster, och jag följde lydigt efter.
"Förresten, jag heter Skylar." Sa hon och sträckte fram sin hand mot mig samtidigt som vi gick i korridoren.
"Sydney." Sa jag och skakade hennes hand.
"Som staden i Australien?" Frågade hon.
"Exakt." Skrattade jag.
"Fint." Log hon.
"Tack." Sa jag och besvarade hennes leende.
"Vi ska in här." Sa hon och pekade på en glasdörr. "Jag väntar utanför."
"Tack." Sa jag och gick in till receptionen. En man runt 40 års åldern som hade på sig en brun kostym tittade upp på mig och log.
"Hej. Kan jag hjälpa dig?" Frågade han. Jag nickade nervöst.
"Jag heter Sydney Baldwin. Jag är ny här." Sa jag och besvarade hans leende.
"Okej, ska se här." Sa han och började knappa in något på datorn som stod framför honom. "Där är du. Välkommen till Frederick Douglass high school. Jag hoppas att du kommer trivas här."
"Tack." Sa jag och tog emot schemat som han räckte mig.
"Din kombination till skåpet står på pappret, och dina böcker finns redan i skåpet. Jag ser att du redan har fått en kompis." Log han. Jag tittade snabbt bak på Skylar.
"Ah." Svarade jag och log tillbaka.
"Vilken tur att ni då kom i samma klass. Hoppas att du trivs här hos oss. Är något fel, säg bara till." Sa han och vände ner blicken till sina papper.
"Tack." Sa jag åter igen och gick sen ut ur receptionen.
"Gick det bra?" Frågade Skylar med ett leende.
"Ja. Jag gillar redan eran rektor." Småskrattade jag.
"Han är nästan snällast på hela skolan, förutom kemiläraren." Skrattade hon.
"Jaså?" Sa jag och höjde på ena ögonbrynet.
"Så har du haft ett bra sommarlov?" Frågade hon och vi började gå mot våra skåp.
"Helt okej. Det har varit ganska stressigt med flytten och så." Förklarade jag lätt. "Själv då?"
"Jag har inte gjort så mycket, mest legat på stranden." Skrattade hon. "Så vart bodde du innan?"
"Boston."
"Det är väldigt fint där. Hur kommer det sig att ni ville flytta till ett mer centralt ställe?" Undrade hon.
"Min mamma och hennes pojkvän Brad bestämde sig för ett flytta ihop." Sa jag.
"Oh, jag är ledsen." Sa Skylar och log medlidande.
"Det är okej, jag har kommit över det." Sa jag och besvarade hennes leende.
"Bra. Vilken klass hamnade du i nu?" Frågade hon och vi kom fram till några mörkröda skåp.
"1CB2." Svarade jag. Ett leende spred sig fort på Skylar's läppar.
"Det är samma som mig. Åh, va tur!" Sa hon glatt och kramade om mig. Jag skrattade men besvarade kramen, och vände mig sedan mot skåpen vi stod vid. Jag kollade också ner på pappret jag höll i handen, och läste kombinationen. Skåp 481 kombination 2747.
"Det här är ditt skåp." Förklarade Skylar snabbt och jag tittade upp. Hon hade rätt. Jag gav henne ett tacksamt leende och gick sen mot skåpet. Jag skrev in kombinationen, och skåpdörren öppnade sig. Precis som rektorn hade sagt, så låg det böcker i. Det var väl organiserat efter bokstavsordning och ämne.
"Perfekt." Sa jag lågt.
"Vi har engelska om tio minuter. Kom." Sa Skylar med ett leende, och vi började plocka ur våra engelskaböcker.