Invisible (Larry Stylinson AU) *Swedish*

Kapitel 9

Kapitel 9

"Så, hur gick det?" frågade Robin samtidigt som han steg in i rummet.

Jag svär, jag kunde ha dödat honom just då för att ha avbrutit Harry. Varför kunde han inte ha väntat ungefär en halv minut innan han kom in?

Mamma och Anne såg på varandra. "Jag antar att det förflutna är det förflutna, eller hur?" sa Anne.

Mamma nickade. "Ja, vi var båda två tonåringar då, så vi visste inte bättre," höll hon med.

"Låt oss bli kompisar igen?" log Anne.

Mamma tvekade ett ögonblick. "Låt oss... försöka."

Anne nickade. "Lova mig bara att du håller dig undan från Robin," blinkade hon.

Mamma skrockade en aning. "Självklart, så länge du håller dig borta från Mark."

"Självklart."

"Nåja, det ser ut som att ni gjorde det, killar," log Robin mot både mig och Harry.

Harry hade fortfarande det där sårade uttrycket i ansiktet, hans mun var även öppen eftersom att han hade varit på väg att säga något innan Robin hade avbrutit honom.

Allt jag ville göra var att be om ursäkt för det jag hade trott om honom. Jag tyckte inte inte att Harry var som den där idioten och slampan jag en gång gjort längre. Visst, han hade sagt till mig att han inte kunde bli sedd med mig för att jag var en nörd, och ja, det hade gjort ont, men nu verkade det inte som att han hade menat vad han sagt längre.

Mark gick in i rummet med mina systrar efter honom. "Har ni slutat bråka?"

Anne nickade. "Ja, vi bara behandlade varandra uselt i gymnasiet när vi egentligen skulle ha varit bästa vänner."

"Åh... Nåja, jag är bara glad att ni kan prata med varandra utan att vilja spotta på den andra," skrockade han.

Vi alla satt snart vid köksbordet och åt. Det sårade uttrycket i Harrys ansikte hade nu blivit dystert, och jag kunde allvarligt talat döda för att veta vad han tänkte på just nu.

Var han arg på mig? Jag hoppades verkligen inte det. Jag visste inte om jag kunde hantera det, om han var arg på mig, menar jag. Han betydde så mycket för mig, även fast han inte visste om det själv. Varje ord han sa påverkade mig. Om han sa att jag var ful, skulle jag tro att jag var det. Om han sa att jag var äcklig, var jag det också. Allt det här var för att jag älskade honom. Tyvärr var han den mest heterosexuella människan på jorden dock, så han skulle aldrig älska mig tillbaka.

Han var värd att bli älskad, jag hade ångrat mig. Varje människa var värd att bli älskad, till och med de värsta, och Harry var inte ens en bland dem. Han var ganska långt från det faktiskt. Jag visste att det fanns något i honom som var värt att älska. Visst, han kanske verkade vara en badass i skolan, men på utsidan var han riktigt snäll, till och med mot en bög som mig.

"Så, hur kommer det sig att Harrys efternamn är Styles när ditt är Cox?" undrade mamma.

Anne stelnade plötsligt till. "Äh, mitt namn är faktiskt Anne Twist, inte Cox. Robin och jag gifte oss för två veckor sedan," log hon tveksamt.

"Åh, gratulerar," log mamma."

"Tack," sa Anne och besvarade leendet.

"Så?"

Anne tog ett djupt andetag. "Des gick med på att låta mig ha vårdnaden om barnen om jag gick med på att låta dem ha hans efternamn. Jag kunde inte göra något annat än att följa hans order, för jag kunde inte låta honom vara nära mina barn, jag kunde bara inte det."