Invisible (Larry Stylinson AU) *Swedish*

Kapitel 4

Kapitel 4

Vi var precis på väg att knacka på dörren hos Ben när ett högt skrik kom från höger sida om oss. Mina ögon rusade till Niall som för ett ögonblick såg livrädd ut, men som snart slappnade av och såg redo ut att gå in i vildheten innomhus.

Jag hann inte yttra ett enda ord innan dörren öppnades. Ut kom en av Ashley's kompisar med båda händerna över hennes mun, troligen redo att spy upp allting som var i hennes mage.

Mitt hjärta bultade i en snabb fart och jag trodde på allvar att jag skulle svimma vilken sekund som helst. Det här var för mycket för mig. Jag var inte van vid den här sortens situationer. Jag skulle mycket hellre ligga i min säng, läsa en bra bok eller vad som helst! Bara inte vara på en jävla fest!

Jag kollade tillbaka på Niall, livrädd att det var ännu värre där inne.

Min hjärna skrek på mig. GÅ HEM! DU SKA INTE GÅ IN! DET HÄR ÄR INTE FÖR NÖRDAR, SPECIELLT INTE DIG, OCH DET BORDE DU VETA!

Jag svalde hårt åt min hjärnas hårda ord. Ja, jag var en nörd. Och ja, jag visste om det. Jag var inte svag dock, eller hur? Jag kunde gå på en fest utan att bli rädd som fan...

Pfft, varför är du vettskrämd just nu då? skrockade min hjärna elakt.

Jag kände en känsla av adrenalin välla up inom mig och som skickades ut i mina vener. Jag kunde göra detta. Min hjärna kunde inte kontrollera mig. Jag skulle gå på denna festen oavsett vad min hjärna sa. YOLO, eller hur? Eller vad det än är man säger nuförtiden...

Jag tog tag i Niall's arm kraftfullt och drog in honom genom den nu öppna dörren utan att bry mig om att Ben, eller till och med Harry kunde sparka ut oss.

Jag kände hur Niall stelnade till när vi väl stod inne i huset. Musiken dånade ur högtalarna, kroppar rörde sig i takt med den medan några människor dansade en väldigt snuskig dans med varandra. Jag kände för att spy jag också när jag såg de snuskiga människorna på dansgolvet. Aldrig i livet att jag någonsin skulle göra det. Inte ens ifall jag drack, aldrig i livet.

Jag kände igen några av människorna, men jag brydde mig inte om att kika en andra gång för att vara säker på att det faktiskt var just dem. Ingen av folket här skulle känna igen mig i alla fall, eftersom att jag inte var populär över huvudtaget. Jag släppte taget om Niall's arm när vi kom fram till någon sorts mini-bar. Wow, jag måste säga attt det var väldigt coolt att ha en bar i sitt hus!

Hursomhelt, viskade Niall något i mitt öra om att han skulle gå och hitta någon, och innan jag visste ordet av det var han borta. Jag kände paniken svämma över mig när jag insåg att jag var ensam. Ingen här visste vem jag var, och jag kände knappt igen någon här! Seriöst, hur hur många kompisar kunde Ben ha som inte gick på våran skola? Jag menar, jag kände igen de flesta som gjorde det, och jag kunde inte ens känna igen hälften av folket här!

Plötsligt, klappade någon mig på axeln och jag snurrade runt för att se vem det var. Till min förvåning, stod Liam framför mig med en orolig blick i hans ögon. "Louis, har du sett Niall? Vi hade besämt att vi skulle träffas här, men jag kan inte hitta honom."

Jag svalde ljudligt. Vänta, hade Niall kommit hit för att träffa Liam? Jag visste inte ens att de var kompisar! "D-det har jag faktiskt. V-vi kom hit tillsammans, sedan sa han att han skulle gå och hitta..." jag avslutade mig mitt i meningen när allting plötsligt föll på plats. Niall hade gått iväg för att hitta Liam!

"Vem?" frågade Liam och rynkade ögonbrynen en aning.

"Dig," sa jag blankt.

Liam's ansikte mjuknade, och han gick iväg bara sådär. Troligen för att leta efter Niall...