Invisible (Larry Stylinson AU) *Swedish*

Kapitel 13

Kapitel 13

Det var den sista lektionen innan lunch dagen efter; matte. Liam och Niall satt bredvid varandra igen, så jag höll för tillfället på att leta efter en ledig plats. Jag märkte att Ed inte satt bredvid någon än, så jag bestämde mig för att gå fram till honom.

Jag skulle precis öppna munnen för att fråga honom om jag kunde sitta bredvid honom när Hannah ploppade ner på platsen istället. "Hej, Louis," fejklog hon.

Antar att någon fortfarande är arg på mig för att ha blivit avvisad...

Jag blängde på henne och vände mig om. Till slut såg jag en ledig bänk tvärs över rummet och gick fram till det, samt satte mig ner på stolen. Min blick vandrade till paret som satt vid mitt och Nialls bord, och jag märkte hur kära det såg ut att vara i varandra. Niall hade sitt huvud lutat mot Liams axel medan Liam lekte med hans färgade blonda hår, små leenden på deras läppar. Ja, definitivt kära.

Precis då ringde klockan, och alla elever hade snart hittat en plats att sätta sig på. Jag skulle precis öppna min bok och börja jobba när jag kände att någon satte sig ner bredvid mig. Jag vände mitt huvud för att se personen, och så snart jag fick syn på de bruna lockarna och de gröna ögonen kände jag ilska koka upp inom mig.

Varför? Varför kunde han inte lämna mig ifred? Jag trodde han hade bytt mattegrupp till den andra, så varför var han ens här? "Harry, vad gör du hä--"

"Snälla Louis, jag vet att du inte vill se eller prata med mig, men jag måste berätta något för dig, okej? Det är om varför Zayn mobbar dig," bad han.

Jag såg mig om i rummet och fick syn på Zayn som satt och stirrade på mig. Han kollade bort så snart han fångade min blick och började gnaga på sin underläpp. Jag kollade tillbaka på Harry och rynkade ögonbrynen. "Fortsätt," mumlade jag.

Han suckade och gjorde sig bekväm på sin plats. "Igår vid lunch såg du att jag pratade med honom, inte sant?"

Jag nickade.

"Jag behövde ett svar, okej? Till varför han mobbar dig hela tiden," fortsatte han.

Jag stirrade på honom med stora ögon. Varför brydde han sig om Zayn mobbade mig? Visst, han hade räddat mig de senaste tre gångerna från att praktiskt taget bli dödad, men han borde inte bry sig om det... eller hur?

"Jag frågade honom, och till att börja med stirrade han bara ner på bordet, vägrade att svara mig, men efter en liten stund lyckades jag få ut det ur honom," sa han och rynkade på ögonbrynen.

Jag svalde hårt, började bli lite nervös. Tänk om det var något riktigt dåligt? Eller så kunde det helt enkelt vara för att jag var bög... men varför lät Harry då så... irriterad och arg? Huvudsaken till varför Zayn mobbade mig borde vara för att jag var bög, så det borde inte ha kommit som en överrasking för Harry att höra det, eller hur? "Så?"

Han andades in ett djupt andetag. "Han sa att Perrie bara är ett 'beard', att han egentligen är homosexuell och kär i dig."

Jag brast ut i skratt. "Du måste skämta med mig," sa jag och skakade på huvudet i misstro medan jag såg på honom. "Bög? Och kär i mig? Visst, säkert."

Harry täckte över min mun med sin hand. "Inte så högt! Han kan höra dig, Louis!"

Men det var redan för sent för innan jag visste ordet av det, smälldes klassrumsdörren igen och Zayn var borta. Jag slutade skratta och vände mig mot Harry. Han släppte taget om min mun och som vanligt gjorde de irriterande pirrningarna mig sällskap.