Invisible (Larry Stylinson AU) *Swedish*

Kapitel 2

Kapitel 2

Jag gick den korta biten hem efter jag hade bytt om till mina kläder. Ett brett leende lekte på mina läppar. Harry hade aldrig någonsin yttrat ett ord till mig, och nu var jag här. Även fast han inte hade kollat på mig när han hade bett om ursäkt kändes det som att jag gick på moln.

Så fort jag steg in i mitt hus, hörde jag ett kökskåp stängas i köket.

"Boobear, är det du?" Ropade min mamma. Hon kom ut ur köket och stannade i dörrkarmen.

Gud. Jag hatade det smeknamnet. Hon hade kallat mig det ända sedan jag var liten, och den enda anledning till varför hon fortfarande gjorde det var för att hon älskade det.

"Ja." Log jag åt henne.

Jag sparkade av mina TOMS och hängde min jacka på klädhängaren. "Vad är anledningen till leendet, Boo? Så glad att se din mamma?" Blinkade hon skämtsamt.

Jag skrockade och skakade på huvudet. "Nej, det är bara det att..." Försvann min röst.

Mamma visste inte att jag var förälskad i Harry. Jag var för blyg för att säga det till henne, även om vi brukade berätta allt för varandra. Till exempel, hon visste om att jag var bög.

Jag kom ihåg dagen jag hade kommit ut till henne. Hon hade kysst min panna och sett mig djupt in i ögonen, sagt åt mig att hon redan visste det och att hon älskade mig för den jag var.

Det kändes som att en tyngd hade fallit från mina axlar när jag hade berättat det för henne. Jag hade legat vaken hela natten dagen innan, tänkt på hur jag möjligtvis skulle förklara det för henne och på hur hon skulle reagera.

Min pappa hade lämnat oss när jag bara var ett barn för att starta ett nytt liv. Det vore en lögn att säga att jag inte saknade honom, för det gjorde jag. Vi hade haft en perfekt pappa och son relation... eller det var det jag trodde i alla fall.

Några år senare, hade min mamma hittat sin sanna kärlek, Mark. De hade nu fyra döttrar tillsammans vilka som också var mina fyra småsystrar. Jag hade en yngre syster på min pappas sida också. Hon hette Georgia, men eftersom jag aldrig träffade min pappa nuförtiden kände jag henne inte så väl.

Precis som min mamma, hade Mark tagit det faktumet att jag var bög väl. Han hade bara rufsat mitt hår och lett åt mig.

"Louis!" Min mamma praktiskt taget skakade min kropp, vilket som fick mig att komma tillbaka till verkligheten.

"V-va?" Jag kollade på henne förvirrat.

Hon suckade. "Du började en mening men avslutade den inte, så vad skulle du säga?" Frågade hon nyfiket.

"Åh, jag bara... Jag ramlade inte lika många gånger som jag brukar när vi spelade fotboll idag." Ljög jag.

Hon minskade sina ögon och såg på mig misstänksamt. "Hmm, okej."

Jag suckade av lättnad och började gå mot mitt rum som låg på övervåningen.

"Lou?"

Jag stannade och vände mig om. "Ja?"

"Maten är klar om en halvtimme." Blinkade hon.

Jag skrockade och nickade. Jag satte kurs mot mitt rum och stängde dörren bakom mig när jag väl var inne i det. Det första jag gjorde var att slänga mig på sängen.

Jag släppte ut en suck, men leendet var fortfarande framträdande på mitt ansikte. Mina tankar vandrade tillbaka till Harry, som vanligt.

Hans perfekta lockar, vilka jag bara ville trassla mina fingrar i, hans gröna ögon som jag kunde stirra in i i timmar på grund av deras djuphet och skönhet, hans skrattgropar som fick mig att vilja dra ut mitt hår ur dess rötter, hans läppar som jag ville röra med mina fingrar eller bättre... mina egna. De var bara så rosa och fylliga... och få mig inte ens att börja prata om hans kropp. Åh, den var bara ren perfektion. Och hans långa överkropp, hans smala ben...