Invisible (Larry Stylinson AU) *Swedish*

Kapitel 6

Kapitel 6

När jag vaknade kände jag en bultande smärta i min vänstra kind. Jag lyfte min hand för att röra vid den och till min överraskning var den täckt av ett plåster. Jag rynkade på ögonbrynen och tänkte på vad som hade hänt igår kväll... Fest... Niall och Liam... Zayn... Knytnäveslag... Sparkar... Harry... Vänta. Harry! Vi hade haft våran första koversation igår kväll! Sedan hade Zayn slagit mig, och Harry hade tagit hand om mig...

Vänta, hur kom det sig att jag låg i min egna säng just nu? Så vitt jag kunde komma ihåg hade jag somnat på en toallet medan Harry hade tagit hand om mina sår. Så hur hade jag kommit hit? Om inte någon hade ringt en taxi och tagit hem mig då förstårs...

Hmm, det måste vara så det gick till, för det fanns inga andra alternativ. Men vem hade gjort det? Jag tvivlade på att det var Niall. Han hade varit för upptagen med Liam. Så då var det bara en person kvar, och det var Harry. Brydde han sig verkligen om mig tillräckligt för att hjälpa mig komma hem? I sådana fall var han den mest perfekta, vackra, och snällaste personen jag någonsin hade träffat, och mitt hjärta kunde inte låta bli att fladdra åt tanken.

Såklart han är, visste du inte redan det? Djupt inom dig vet jag att du gjorde det.

De orden fick mig att le. Kanske hade jag alltid vetat om att han var en underbar person?

Jag steg upp ur sängen och gick ner till vardagsrummet.

"Looooouuuiiisss," skrek två tjejer som kom springandes mot mig.

Mitt ansikte brast ut i ett leende åt synen av Daisy och Phoebe. Jag böjde mig ner för att krama om dem båda två. De var tvillingar, också de två yngsta av mina fyra systrar.

"Godmorgon, tjejer. Sov ni gott?"

Jag älskade alla mina syskon otroligt mycket, även om jag inte visade lika mycket kärlek till Lottie och Fizzy längre. De skulle förmodligen slå mig om jag försökte krama dem på samma sätt som jag kramade Daisy och Phoebe...

Daisy nickade med ett leende på hennes läppar, men Phoebe rynkade på ögonbrynen och gjorde ingen ögonkontakt med mig.

"Vad är det, Phoebe? Hade du en mardröm?" frågade jag oroligt.

Hon skakade på huvudet. "Nej, men d-din kind, Lou. Vad har hänt?" Jag lyfte min hand till den instinktivt, innan det slog mig.

Mina ögon vidgades och jag sprang in på toaletten så fort jag kunde. Hur kunde jag ha glömt det? Tänk om mamma hade sett mig med plåstret! Hon kunde inte få reda på att jag hade blivit slagen. Hon skulle bli galen, jag lovar.

När jag väl stog framför spegeln, drog jag av plåstret för att se ett stort sår tvärs över min vänstra kind. Jag flämtade till. Aldrig i livet att jag skulle kunna gå ut så här!

Jag letade igenom lådorna och skåpen efter lite smink, och nej, jag var inte en tjej, men det här var nödvändigt. Jag var tvungen att täcka över det hemska såret.

Jag hittade till slut lite concealer som jag smörjde över märket på min kind med. När jag bestämde mig för att det såg någorlunda bra ut, gick jag ut ur badrummet och satte kurs mot mina syskon som fortfarande var i vardagsrummet.

"Inget har hänt med min kind, jag bara... Niall tyckte att det skulle vara roligt att skrämma er eftersom att det var min första fest. Det gjorde inte jag dock, och jag skulle hat tagit av det så snabbt jag vaknade om jag bara hade kommit ihåg det," ljög jag. Jag ville inte skylla allt på Niall för att han var helt och hållet oskyldig, men jag var tvungen att komma på något.