Invisible (Larry Stylinson AU) *Swedish*

Kapitel 5

Kapitel 5

Jag satt kvar på samma ställe resten av natten efter det. Ingen kom fram för att prata med mig, inte ens Niall. Jag kände mig inte besviken att Harry inte pratade med mig heller, det var bara förväntat. Han skulle förmodligen aldrig prata med mig igen. Jag menar, vem ville ens vara kompis med mig? Fast sen igen, orden han hade sagt hade verkligen slagit mig. Jag hade alltid sagt till mig själv att det var omöjligt att någon ville vara kompis med mig för att jag var en nörd, men hans ord hade faktiskt givit mig något slags hopp.

Jag hade inget självförtroende över huvudtaget dock. Om jag hade det skulle jag inte ha sagt till mig själv att jag inte var värd att ha vänner. I mina ögon var det bara de populära eleverna som spelade någon roll för alla i skolan i alla fall. Ingen brydde sig om de andra. Kanske borde jag bevisa att de hade fel på något sätt? Den enda saken som återstod dock var hur? Vad kunde jag göra?

Jag suckade och kollade runt i rummet. Människor dansade fortfarande snuskigt med varandra, men jag hade slutat bry mig om det. Det var förmodligen något man gjorde på fester, så varför inte bara försöka vänja sig vid det?

Jag stelnade till när jag fick syn på Harry dansa med Ashley. De gungade med till den lugna musiken, Harrys händer på hennes höfter. Jag svalde hårt, kollade bort från dem.

Mitt liv var bokstavligen talat eländigt. Det fanns inga tvivel om att Harry var kär i henne. Han hade ett leende på läpparna varje gång hon var nära honom. Men jag visste att han inte skulle vara med henne länge, han gick alltid vidare ganska snabbt. Jag förstod inte varför alla var med honom när de visste att han skulle göra slut med dem efter bara ett par veckor... Okej, jag förstod. Jag skulle kunna döda för att få vara ihop med honom bara för en dag, men eftersom Harry inte var bög och inte visade några tecken på att bli det inom den närmaste framtiden heller, skulle det aldrig hända.

Jag suckade och kollade ut över dansgolvet igen, men den här gången försökte jag också undvika Harry. Jag fick syn på en annan speciell person istället; Niall dansade med ingen mindre än Liam Payne. Deras kroppar rörde sig i takt med musiken, nästan utan något mellanrum mellan dem. Jag kunde inte låta bli att le. De var så söta tillsammans och jag önskade dem det bästa. Kanske kunde Niall och jag gå och kolla på fotboll tillsammans nu?

Jag log åt tanken på att inte behöva gömma mig längre, utan bara sitta på läktaren och låtsats som att jag var där bara för att göra Niall sällskap.

Åh, jag hoppades att de redan var tillsammans.

Om de var det betydde det att en utsött elev var tillsammans med en populär kille. Det var en bra början på att bevisa att alla nördar var precis lika mycket värda som alla andra. Och det var en bra början för mitt och Harrys förhållande.

Vänta, vad pratade jag om? Mitt och Harrys förhållande? Vi hade inte ens ett! Kunde man ens betrakta oss som något annat än främlingar? Jag menar, vi hade bara bara pratat en gång! Han skulle troligtvis aldrig prata med mig igen, som jag nämnde innan...

"Varför sitter du där helt ensam?"

Jag frös till när jag hörde den rösten. Jag kände igen den mycket väl, och vågade inte vända mig om för att komma ansikte mot ansikte med personen den tillhörde, än mindre svara på dens fråga.

"Borde inte du vara hemma och läsa en bra bok?" Skrattade rösten elakt.

Jag svalde hårt och klämde igen mina ögon. En hand rörde sig från min nacke till mitt nyckelben, vilket som fick mig att rysa av obehag.