från och med oss - Gruller

Kapitel 28 - Nu passar det

Saknaden efter Ivar och den kassa relationen sim fanns kvar dämpas i Leos rum, dels med skitsnack och dels med andra hjälpmedel, såna som Oskar med ett stort nöje langar neråt i åldrarna, inte för att jag har några pengar, jag sover på en extramadrass i Leos sovrum, har allting av värde i en sportbag och går nästan och väntar på att någon ska komma efter mig, men antagligen har mina föräldrar gett upp hoppet på mig, trots det går jag till skolan då och då, stirrar ner i bänken och räknar mina förbannade mattetal samtidigt som lärare klagar över att jag är så ouppmärksam, förmodligen vet ingen av dem att jag färdas nästan en timme per dag för att vara med på tre lektioner och sen hem igen, alltid med huvudet högt och käkarna spända, det är enda sättet att bli kvitt Ivar.

Samtidigt så vill jag inte bli kvitt honom, vill att han ska uppmärksamma vårt bråk och be om ursäkt så allt kan återgå, istället mumlar han bara grejer när han passerar mig i korridorerna, som att mina föräldrar är oroliga och förkrossade, det första är rätt troligt, men det andra är en stor jävla lögn, så mycket betyder jag inte för dem. Men istället för att slå honom andas jag, fokuserar på att inte vilja slå honom riktigt hårt i ansiktet, hämtar mina mappar och stirrar ner i bänken ett par timmar till, innan jag får nog och drar hem, umgås med Leo, som förövrigt hoppat av och jobbar på ett café när han känner för det.

Min mobil ringer, högt och ljudligt, irriterat svarar jag, hoppas innerligt att det inte är Ivar, men möts istället av min storebrors mörka, och för stunden, förtvivlade röst "Bara kom hem, Jonathan" han avbryter sig själv mitt i meningen, tar ett hackigt andetag "Han har är på väg till akuten" fortsätter han tillslut, andas skakigt ut och lägger på. Redan från sekunden han yttrat Jonathans namn är jag på väg, mumlar något till Leo om familjekris, som om det skulle vara något nytt, innan jag sätter upp ett högt tempo mot mitt förra hem, där han lovat att plocka upp mig.

"In med dig" hans ser trött ut, som om han inte fått sova på över ett århundrade, den ständigt skämtsamma vibben är som bortblåst och det enda som finns kvar är ett stumt allvar, och tystnad, så för att fördriva tiden tar jag mig tiden att skriva, ett långt dokument, eller i alla fall för att vara på mobilen, skriver om Ivar, och om hur jag hatar honom, skriver om hur allting förändras under resans gång.

Men när jag väl står utanför akutmottagningen som jag varit på en månad innan, känns allting plötsligt så svårt, jag har inte sett skymten av mina föräldrar och antagligen har de slutat bry sig om vad fan jag röker och förpestar mitt liv med. "Bara kom" stönar Rasmus, drar handen genom det krulliga och änglalika håret jag inte lyckades ärva, han vet varför jag tvekar, hemlängtan som tar över, trots att han aldrig förstått min kärlek till vårt tidigare hem, så förstår han känslan av att leta efter sitt hem. Tillslut lossar jag, följer efter honom in och travar ikapp honom, känner hans varma hand krama kring min "Jag är glad att du kom" mumlar han hest, tar ett fastare tag kring min spinkiga och glåmiga hand, tar sig fram till receptionens kö, där minst femton personer står framför oss, en suck lämnar hans läppar, jag frågar honom vad som egentligen har hänt "Jag vet inte, morsan ringde i panik och sa att Jonathan var på väg till akuten" förklarar han nedstämt, sänker för ovanlighetens skull blicken och tystnar igen.

Jag känner inte igen min bror, den rakryggade och självsäkra mannen som alltid har svar på tal, är inte sig själv, han är som förbytt, istället för ett charmigt leende, pekar hans mungipor neråt, och det skrämmer mig, att jag ändras och tar dåliga beslut är ingen hemlighet, men Rasmus, att han inte har ett charmigt leende, eller svar på mina frågor, är fel, han är den som lyfter vårt släktband, samtidigt som jag förpestar det.

Kön rullar framåt, tillslut är det Rasmus som frågar efter vår lillebror, som för stunden är inne på röntgen, jag sväljer hårt, Rasmus tar återigen tag i min ena hand, invaggar mig i en falsk trygghet och får mig att svälja all ånger och skuldkänslor, följer efter honom upp till röntgensalen, och innan vi går in i rätt korridor frigör jag mig från hans hand, jag måste möta mina föräldrar själv, jag vet att han vill minimera straffet jag antagligen kommer få, men det kommer bara göra det ännu värre. "Vi kan vända om du vill" mumlar han, inser plötsligt att jag inte har mött våra föräldrar på över två veckor, sista gången var samma morgon som jag och Ivar gick åt helvete. Jag skakar på huvudet, vet att jag måste möta dem ensam, så jag ber honom vänta där, får en hård omfamning av honom och går sakta och med huvudet sänkt bort mot paret jag identifierat som mina föräldrar, båda stannar upp när de får syn på mig.

"Nu passade det att dyka upp" konstaterar mamma hårt "Sluta Karin, han är här nu, det är allt som betyder något" för engångsskull tar pappa mitt parti, drar in mig i en omfamning, som måste vara den första jag får från honom på över tre år, och håller kvar mig så, lyckan inom mig flödar, han tycks vara glad över att se mig, inte arg, eller rentav förbannad, utan lycklig över att jag faktiskt är okej, eller i alla fall ser ut att vara det. Som tur är ser han inte min insida, eller mina matta ögon, och det gör mig tillfredsställd, så länge han tror att jag är okej kan jag låtsas vara det, i alla fall i hans sällskap, frågan är egentligen om han inte borde se igenom det, jag misstänker starkt att det är mammas instabila psyke jag ärvt, för hon är också nervig och nästan konstant spänd, och då borde han verkligen kunna läsa det.

"Rasmus ramlade i skolan, från ett träd, de tror han har brutit något långt ner i ryggen eller högt upp i låret" berättar pappa lågt "Ni verkar ju bara skada er där" muttrar min mor som svar och blänger surt på mig, tydligen är det bara pappa som accepterar mitt plötsliga närvaro "Vi skulle lägga det bakom oss Karin" fräser han tillbaka, ler ursäktande innan han drar med sig henne bortåt, samtidigt som Rasmus verkar inse att läget är lugnt. "Pappa verkar i alla fall inte hata dig" flinar han, äntligen börjar jag känna igen honom igen "Jag tror han vill börja om från början" mumlar jag, får en nickning från Rasmus håll "Jag hörde att du flyttade in hos Leo" samtalsbyte, han har aldrig förstått min och pappas dåliga relation "Mm, jag kan inte vara kvar" mumlar jag, väntar på att även han ska be mig dra hem igen, men istället lägger han armen kring mig. "Om du någonsin behöver det, så har jag alltid soffan öppen för dig" konstaterar han, hoppar ner från britsen och ursäktar sig för att han behöver gå och höja sitt blodsocker, om det ändå vore så lätt att bara flytta in hos honom.

_

Lite längre del idag. 

Lite sad att jag förstörde mitt "1 post everyday" flow. 

 I sommar, har jag lovat mig själv att skriva om allting jag är missnöjd med, inklusive första boken i den här lilla serien, för det finns mycket att ändra på, och många hintar jag vill ha. Så man ändå kan gissa sig till att Leo är som han är, och har en sån absurd relation till sin familj. 

Allt bra med er? Märker verkligen hur mycket jag saknar kommentarer, speciellt eftersom jag är rätt flitig på att kommentera de böcker jag verkligen älskar, så det vore ju trevligt om någon vill berätta något.