från och med oss - Gruller

Kapitel 2 - Kär i mitt ex

Irriterat räknar jag sidan ut, suckar och kollar återigen mot klockan, kan vi inte bara få sluta nu? När min mobil börjar vibrera i mina byxor säger jag hejdå till det lilla fokus jag lyckats frambringa under dubbeltimmen i matte, Teo däremot stirrar fokuserat ner i sin mattebok innan han tittar upp, .jag skrattar och vänder bort blicken mot klockan igen, räcker upp handen. "Ja, Leop-Leo" hon kommer på sig själv och jag är snabb med att sända iväg ett tacksamt leende, mitt riktiga namn är något jag helst undviker "Kan jag gå ut en snabbis?" frågar jag och hon ler, nickar vänligt och tror antagligen att det har med höstens diagnoser att göra, med snabba steg tar jag mig ut från de rätt instängda klassrummet och ut i det fria.

Jag svarar i telefonen utan att kolla efter vem det är, och när jag hör Anjas röst vill jag inget annat än att kasta luren i backen och typ hoppa på den eller nått. "Leopold Fransisco Wahlbeck vad fan håller du på med?!" gormar hon och jag ryggar undan även om jag vet att hon inte är här, för att göra stunden perfekt kommer även ett par armar som slingrar sig kring min midja "Hej Honey" yttrar han och jag ler åt smeknamnet "Vad menar du?" frågar jag henne trots att jag antar att det handlar om Ivar, är han allas ständiga samtalsämne eller? Att Anja är arg är det inget tvivel om och att Ivar för stunden är lite för närgången för att det ska funka att föra en dialog med henne samtidigt "Ivar, du är fucking tillsammans med honom!" fräser hon och jag rycker till, är inte van vid att någon skriker på mig såhär "Anja, jag ka" "Kan du väl visst!" avbryter hon mig skrikandes och jag suckar, virar mig ur Ivars omfamning och ler lite lätt mot honom innan jag pressar luren hårdare mot örat för att försöka förstå vad som egentligen händer. "Hur fan kunde du egentligen? Efter allt" viskar hon, skriken övergår i gråt och jag önskar att jag kunde trösta henne, men det är jag som gjort henne ledsen och hon lär aldrig mera höra av mig "Hur jag kunde? När jag låg inne var han den enda förutom mina päron som kom" fnyser jag och hör hur hon skrattar humorlöst, Ivar ber återigen om min uppmärksamhet och jag skrattar lågt åt hans lönlösa försök. "Du är ju förihelvete kär i mitt ex, mitt jävla ex som var otrogen mot mig?!" återigen är skriken där och jag suckar "Om du verkligen vill snacka om det här så kan vi ta det face to face, för jag tänker inte missa mer av min lektion, vi hörs" yttrar jag bestämt och lägger på precis innan hon ska säga något.

Den här gången njuter jag bara av Ivars närvaro, låter honom lugna ner det som smått blossat upp inom mig, njuter av att ha hans armar kring min midja och små lätta kyssar mot min nacke. "Vem var det?" han stannar upp och jag suckar "Anja" svarar jag och himlar med ögonen, han skrattar lågt innan han kramar om mig hårdare "Vad fan ville hon då? Inte önska oss grattis antar jag?" flinar ha noch jag suckar igen "Hon tyckte jag var dum i huvudet och skrek lite på mig" jag rycker obrytt på axlarna även om jag egentligen är sårad efter det som hände, min bästa vän, eller före detta bästa vän, skrek nyss på mig? "Ska Teo ha hjälp med matten idag?" frågar han istället och jag nickar "Jepp, så du får vänta" skrattar jag, vänder mig om ett kvarts varv så jag kan komma åt hans läppar, älskar varenda sekund med honom.

Gulligt och så.