från och med oss - Gruller

Kapitel 23 - Kvävd

Mitt rum kväver mig, kläderna som ligger överallt kväver mig ännu mer, och Ivar som ständigt är hembjuden stryper mig tills jag tror jag äntligen ska få slippa eländet, men såklart tar han inte ett strypgrepp kring min sköra nacke, istället försöker han prata med mig, få mig att förstå att jag har ett val och bla bla bla. Jag brukar stänga av efter han har yttrat de tre första meningarna, så jag har inte så värst bra koll på vad han säger, däremot vet jag att han har sett blåmärkena i mina armveck, och om han är smart borde det vara tillräckligt för att polletten ska trilla ner, blåmärken i armveck brukar tyda på att man har lämnat blod, men i mitt fall är det långt ifrån det.

En knarkande pyroman var med på ett hörn i nån bok vi läst i skolan, han var den som hamnade utanför i familjen, och det var hans sätt att synas, och jag har aldrig relaterat så mycket till en karaktär, det är som om någon hade tagit mig, bytt namn på mig och satt in mig i en familj med en cancersjuk dotter. Bortsett från den punkten att jag helst skulle undvika uppmärksamhet, samtidigt som allt jag vill är att ha mina föräldrars bekräftelse, den som jag hade i höstas, innan allt gick åt helvete och mitt mående "bröt ut", exakt så formulerade sig läkaren som gång på gång sjukskrivit mig för utbrändhet, depression och allt vad de nu vill kalla det för. Jag trodde helvetet brakade löst då, men när man börjar må bra igen så tycks man glömma bort hur botten känns, för just nu sjunker jag djupare ner än då, mycket djupare, då behövde jag inget annat än cigaretter, nu behöver jag tyngre grejer än så för att få någon ro. Nikotinet byts ut mot hasch och stegvis helt mot allt som går att skjuta in i armvecken.

Idag är en sån där dag där Ivar kommer över och försöker snacka med mig, och han har inte rört mig på något annat vis än ömt sedan han klev innanför ytterdörren, trots det är jag på helspänn, väntar på att han ska "bryta ut", pressa upp mig mot väggen och slå mig sönder och samman, för jag är absolut inte den seniga men välmusklade kille jag en gång i tiden var, jag är klen, och han skulle absolut kunna avsluta det om han så ville.

"Kan du slappna av" jag vänder hastigt huvudet mot hans ansikte, hjärtat pulserar hastigt i halsgropen, är det nu det händer? Är det nu han slår mig sönder och samman? Jag hoppas nästan lite på det, Leo får jag antagligen aldrig mer se, Teo sa att några hemifrån hade gripits för narkotikabrott, med andra ord åkt fast och Dante, som är den andra personen som jag fortfarande bryr mig om, har jag ingen jävla aning om, varje gång jag kommer på det försöker jag febrilt komma på vad han hete i efternamn, men det glider mig alltid mellan fingrarna, trots att jag försöker klamra mig fast kring det.

"Du sitter på helspänn" konstaterar han, och det han egentligen menar är: Varför är du så jävla spänd och nervig? Och svaret är enkelt, jag är rädd, vid minsta ljud går jag i taket, tror jag ska explodera och inte ens de små pianostyckena, eller Ted, kan lugna ner mig. Jag ser hur han knyter nävarna, han är irriterad, irriterad över att jag vägrar öppna käften, irriterad över att jag bara stirrar ut i luften och irriterad över att jag drog. "Vad gör du ens här" muttrar jag, låter mer som ett påstående än en fråga, han ser på mig med höjda ögonbryn "Jag försöker i alla fall" muttrar han och jag småskrattar "Du vet ingenting" om jag hade kunnat hade jag dragit, men med låsta dörrar och fönster är det inte så lätt som jag önskar, dessutom har jag ingen lust att ha Ivar i hälarna på vägen hem.

"Berätta då" hans humör är på väg neråt, han snäser inte, men något i luften ändras och jag känner honom tillräckligt väl för att inse det "Du skulle aldrig förstå" jag himlar med ögonen, han är inte så jävla cool som han vill framstå att vara "Men berätta då" snart spottar han fram orden och då vill inte jag vara i närheten, jag vet redan vad jag måste göra, det ber skrikandes om det inombords, så jag mumlar några otydliga ord, öppnar dörren och går sakta ner för trappan, lika många trappsteg som vanligt.

När jag äntligen kan ta flera djupa andetag av frisk luft börjar jag springa, benen flyter fram under mig, det är nästan som att vara uppe i det blå, fram tills någon greppar tag i min axel, vafan är killen Usain Bolt eller? Lungorna skriker efter luft, handen på min axel tvingar mig att stanna, vilket mina skadade lungor älskar, de älskar honom mer än vad som är hälsosamt. Plötsligt verkar något gå upp för honom, för han har inte längre svar på tal utan står och funderar på något "Hur blev det såhär?" hans röst är svag, inte alls så stark eller fylld med pondus som den brukar vara "Inte fan vet jag" jag vill fortsätta bortåt, men något hindrar mig. "Kan vi inte bara prata?" jag nickar utan att tänka efter, antagligen har jag hunnit förstöra mina sista hjärnceller, och istället för att dra sätter jag mig ner och lyssnar på vad han har att säga, för första gången på länge vill jag faktiskt kommunicera med honom.