från och med oss - Gruller

Kapitel 17 - Åter hem

Känslan av att äntligen vara fri är helt underbar, eller fri och fri, jag drog från mitt rum eftersom jag känner mig klar med all medicinering och för första gången på en hel vecka ork i kroppen. Ivar dök tillslut upp, men jag valde att ignorera honom, och om han visste att jag i denna stund klev av tunnelbanevagnen till Leo, och allt vad det innebär, skulle han antagligen flyga av stolen.

Egentligen är jag inte på väg till Leo, först och främst måste jag hem och hämta lite grejer så jag klarar mig. När tunnelbanan stannar är jag först ut och sätter upp ett högt tempo, klockan elva trettio, tiden tickar på och när jag med långsamma rörelser sätter mig ner i en närliggande buske pustar jag ut, min kondition har varit bättre.

Försiktigt spanar jag ut över villan där mina föräldrar bor, väntar stillsamt på att de en efter en ska lämna huset, livstider kommer och går, klockan slår tolv och pappa har fortfarande inte lämnat huset, tolv tio, tolv tjugo, tolv trettio och tillslut, kvart i ett drar han igen dörren bakom sig och sätter nyckeln i låset. På nyckelknippan hänger fortfarande den lilla plastbiten med vår miserabla lilla familj, tagen dagarna innan Rasmus flyttade hemifrån och några månader innan jag förstörde hela skiten. Jag ramlade i trappan, hög som ett jävla höghus, och förbjöds att ens tänka tanken att dra tillbaka hem, till Orminge, men trots det låser jag upp dörren, kliver in i den ljusa hallen, blicken fastnar på bröllopsfotona som står på hallbyrån, det var innan deras största problem kom till världen, innan jag kom till världen. Med en suck banar jag mig över ett hav av sneakers och finskor.

Trappstegen är fortfarande fjorton stycken och det tar fortfarande tjugo långa steg för att komma fram till min dörr. Direkt när jag pressar ner dörrhandtaget blixtrar minnena ner i mig, gången när jag vägrade göra något annat än att ligga i den halvbreda sängen, eller som när jag återigen tog beslutet att förstöra mer och mer för mig själv, eller som när Ivar...

Jag pressar ihop ögonen för att få tankarna på annat håll, Ivar hör inte hemma i mitt huvud, ändå gräver han sig in mer och mer för varje evighetslånga sekund som går, och han gå inte att råda bot på, oavsett vad man än gör, hur många cigaretter jag än röker så dyker han alltid upp, oavsett hur hög jag är på gud-vet-vad, dyker han garanterat upp, som alltid, och jag hatar det. Istället för att tänka börjar jag noggrant plocka ihop de få saker jag vill ha med mig till Leo, några skitiga överdelar och två par byxor, jag stannar upp när jag får syn på Robins dyra märkeströja, fan jag borde inte ta med mig den, men trots det vilar den snart i högen av det jag ska ha med mig.

Jag ägnar ingen tid åt att ta med mig några grejer, de är ändå bara saker, mobil, laddare, klocka och väskan med kläder och necessär får duga, jag ska inte direkt flytta till andra sidan jorden. Trettontrappsteg ner, ut i den ljusa hallen och genom ytterdörren, jag stannar upp, vänder mig och går in igen, möter mamma och pappas lyckliga blickar på bröllopsfotot innan jag vänder det neråt, så jag inte längre kan se det, och sen ut genom dörren igen. När jag vrider om nyckeln ångrar jag mig nästan, ångrar att jag lämnar det som borde vara min trygghet, ångrar att jag lämnar Ivar, men lika snabbt som jag tänkt tanken ångrar jag mig, jag ska till Leo, det är allting som betyder något, och så fort jag sitter på bussen påminner jag mig om det, Leo är den enda som finns kvar. 

Väckelse - Stephen King kan vara en utav de bästa böckerna jag har läst.