från och med oss - Gruller

Kapitel 15 - Carl

Ett väntrum senare och med två timmar avklarade får jag äntligen träffa läkaren som ska blåsa lite på såret och sätta på ett plåster, men det blir inte riktigt så, han presenterar sig som Carl och jag nickar med ett par tunga ögon, blinkar mot klockan för att få blicken att fokusera på dess visare. Tio i åtta, klockan är tio i åtta och jag är här för att få ett plåster över ryggen, vi måste ha varit här i minst tre timmar, och allt detta elände för ett plåster. Jag suckar och innan Carl hinner be om det drar jag av min hoodie, blottar återigen min ärrade överkropp inför de som är villiga att se på den "Har du någon tidigare skadehistorik?" Frågan är riktad mot mig och jag harklar mig "Ehm, ja, hur mycket vill du veta?" jag skruvar obekvämt på mig, väntar mig nästan hur han ska börja rabbla upp hela min journal, för om han gör det kommer det bli värre än det redan är, antalet gånger jag har suttit på akuten är snart oräkneliga.

Carl besvarar min fråga med tystnad, vänder bara blicken mot sin datorskärm innan han sneglar mot mig, hummar lite och läser vidare, innan han tillslut ser upp på riktigt "Krosskador i ländryggen?" frågar han och jag suckar, men nickar "Och nu har du ett sår på samma ställe?" återigen nickar jag som svar "Hur länge har du haft det?" fem dagar Carl, jag har haft det i fem dagar, men jag förblir tyst, Carl ser lugnt på mig och sedan på min mamma. "Ursäkta, men skulle du vilja lämna oss ensamma några minuter?" yttrar han lugnt och stabilt, och jag ser hur hon tänker protestera, men det händer aldrig, istället vänder hon sig om med en halvöppen mun och börjar gå ut genom dörren.

"Så Leo, vad hände?" frågar han när hon äntligen har klivit ut genom dörren och stängt den, jag rycker på axlarna som svar "Din mamma behöver inte veta mer än det du vill, okej?" yttrar han lugnt och metodiskt, hans tonläge får mig att ge efter "Slagsmål, typ" yttrar jag tyst och han ser funderandes på mig, hinner bara öppna munnen innan jag yttrar två ord "Fem dagar" lågt, han nickar innan han intensivt betraktar ett ärr som vilar precis ovanför det högra nyckelbenet. "Och du har inte haft ont?" han ser skeptiskt på mig och jag skakar på huvudet "Så vad jag har förstått opererades du i december på grund av krosskador i ländryggen, så det verkar som om det har spruckit" jag imponeras av hans lugn och tålamod, väljer att bara fortsätta hålla käften, det brukar bli bäst då. "Jag fick stryk" orden yttras tyst och jag är chockad över att jag ens vågade formulera dem "Därför sprack det" fortsätter jag ännu lägre och han hummar lågt, drar lätt på munnen innan han verkar komma på vad han ska göra med mig "Jag tror vi börjar med att rengöra det här, så behöver jag nog rådfråga en kollega om hur vi ska göra med själva såret" han gör en cirkulär rörelse med handen så jag vänder mig etthundraåttio grader.

Svala och gummiaktiga fingrar rör sakta över huden där elden tidigare brunnit så intensivt, undersöker den heta huden och hummar då och då, låter mig inte veta hur illa det är, eller vad är det värsta som kan hända egentligen? Att det är infekterat och jag får käka penicillin, och det har ju hänt förr, trots att jag inte har något att oroa mig för kommer oron ändå insmygandes, känslan av att något är riktigt fel sköljer över mig i en pulserande takt. Den kylande och svidande beröringen av en bomullspad med alsolsprit på tar mig tillbaka till innan jag tvingades bort ifrån Leo, när det enda man gjorde åt sår vara att offra lite vodka för att rengöra det, och om man ändå inte vart bra fick man ta sitt pick och pack till akuten, jag saknar den nonchalansen, känslan av att vara odödlig, för att hävda att jag känner mig odödlig just nu vore att gräva min egen grav, jag är sårbar och skadad, inte odödlig.

Spriten gräver sig ner i huden, svider och får mig att obekvämt skruva på överkroppen i oregelbundna spasmer, väntar på att snedtändningen ska ta slut, trots att jag är hundraprocent ren, det känns nästan värre än avtändningen i samband med att jag tvingades sluta med drogerna. "Går det bra?" jag gillar Carl, han är mjuk och bryr sig om mig, jag nickar lätt, jag klarar mig, det gör jag alltid, på något sätt lyckas jag alltid överleva. "Jag kommer strax tillbaka" yttrar han med en svårtolkad röst, kylan kryper innanför mitt skinn och väntar bara på att anfalla mina inre organ, hans vita läkarrock fladdrar lätt medans han lämnar rummet, och återigen hinner evigheter och åter evigheter gå innan han återigen traskar in i rummet med min mor i släptåg. "Du behöver sys" konstaterar han ledsamt, men det är okej, det är inte direkt något jag inte gjort innan, snarare har jag fler stygn än de flesta, vissa efter slagsmål med knivar medans andra har varit självförvållade, eller självförvållade och självförvållade, jag sa ofta något som inte gick hem hos den som för stunden dominerande killen, vilket pendlade mellan Dante och Oskar, en kamp som utspelades konstant fram tills den dagen Dante försvann och Oskar tillträdde makten.

Lokalbedövningen tar lika lite som vanligt, men trots det rör jag inte en fena, och är knäpptyst, mamma har sedan länge lämnat rummet, igen, hon har aldrig tålt fula sår, och det här är inte ett undantag. Det slår mig, samtidigt som Carl skär bort vävnad som inte kommer gå att laga, att min egen mamma aldrig har varit som en mamma för mig, hon har aldrig varit den som limmat ihop mig när jag nästan rasat ihop, både fysiskt och psykiskt, hon har aldrig varit där som min största supporter, istället har hon bara gormat, och skrikit på mig, varenda gång är allting mitt fel. Hon är inte längre mamma för mig, hon är Karin, ingen annan än Karin Wahlbeck och en kvinna jag delar hem med, även om det inte är så många dagar kvar, för jag har bestämt mig, jag ska härifrån och om det är till hem eller till Örebro skiter jag i, även om hem lockar mer, eller i alla fall Leo gör att det lockar, annars hade den lilla slotts-staden passat mig utmärkt.

"Känner du något?" Carl väcker mig från mina tankar och jag rynkar förbryllat ögonbrynen "Rör du ens mig?" mumlar jag som svar, väntar på att en sval pincett ska möta min heta hud, men den kyler aldrig ner mig. "Ingen känsel i såret" konstaterar han lågt och hummar lågt "Antagligen anledningen till att han inte märkt av det" återigen verkar han konstatera det lågt för sig själv, jag vet vad det här borde innebära, jag har dragit av något i nervsystemet och därav känner jag inte den skarpa smärtan som jag borde känna, kanske är det här ännu värre än jag trott.

Långa kapitel och så

Leo har återigen slagit ihjäl sig